Hur svårt ska det vara att somna egentligen? Klockan är halv två och jag ligger fortfarande vaken. Jag känner mig inte ens trött. Men det borde jag ju vara eftersom jag vaknade så tidigt i morse eftersom det var skola men nej… Jag drog upp min lilla katt till bröstet så att hon inte låg nere vid fötterna. Min katt är det finaste som finns! Hon är ljusgrå med en vit nos och så är hon långhårig. Dessutom är hon så himla len. Hon heter Ofelia. Jag fick henne när jag fyllde femton för två månader sen. Hon är alltså inte så stor än. Men ja, hon är helt klart världens sötaste!
Varför ska det vara så varmt? Det är i mitten av maj men vädret är som i juli. Idag har det varit tjugotre grader. Jag tycker att det är mycket. Solen skiner hela tiden. Det är till och med varmt nu, mitt i natten. Jag kröp upp ur sängen och öppnade fönstret. Jag och min familj som består av mig, Wilma, mamma Sara, pappa Kevin, min katt Ofelia och familjens golden retriever Bambi bor i en liten håla utanför Göteborg som heter Arsta. Det är lite ut på landet. Vi bor i en stor villa från början av nittonhundra-talet. Det är stort och rött med vita knutar. Ett klassiskt svenskt hus. Jag gillar det här huset. Jag och Wilma har bott här hela våra liv. Jag vill inte flytta härifrån. Inte på några år i alla fall. Själva hålan Arsta är väl inte direkt så rolig.. En korvkiosk, ett ICA, en tobaksaffär och ett litet café är det enda som finns. På helgerna händer det ingenting.. Man samlas utanför korvkiosken och bara står och pratar. Inte det roligaste som finns direkt. Jag, Wilma, Jenna och Jasmine åker oftast in till Göteborg om vi vill ha kul. Där finns ju allt. Det tar ungefär en halvtimme att åka dit med bussen så det är ju inte så farligt.
Jag kröp ner under täcket igen. Ofelia spann. Det är så mysigt med katter. Hundar är så klumpiga och luktar illa. Okej, jag är ingen hundmänniska. Jag älskar vår Bambi men ja.. Jag gillar katter mer av någon anledning. Bambi har vi haft sen jag och Wilma var fem. Alltså i tio år. Hon börjar bli rätt gammal nu. Men hon är väldigt frisk och vad jag vet så har hon inte ont någonstans.
Undra om Wilma sover.. Antagligen inte. Hon ligger säkert och smsar med Jenna och Jasmine om hur galna som ska vara i helgen. Det sprätte till lite i min mage. Jag är faktiskt också väldigt förväntansfull. Till och med lite nervös faktiskt. Wilma visade mig en bild på Jedward när vi kom hem från skolan. Dom såg så snuttiga ut på den bilden. Jag vet inte vem som är vem men en av dom är sötare av någon anledning. Han ser mer oskyldig ut… Eller nått. Jag vet inte. Jag tog fram bilden som låg under min kudde och tittade på den. Jag kände hur mina mungipor drogs uppåt.
Seriöst.. Jag måste sova nu. Tåget går vid tio på förmiddagen imorgon så vi måste upp rätt tidigt för att titta så att allt är packat och sådär. Jag får räkna får.. Inte för att det brukar hjälpa. Men ja.. Ett, två, tre, fyra….

 Jag vaknade av att Wilma hoppade upp i min säng. Hon hoppade upp och ner. Hon hade bara trosor och ett linne på sig. Håret stod åt alla håll. Galning! Jag drog täcket över huvudet.
- ’’Adele! Vi ska se dom idag! Fattar du?’’ tjöt och skrek rakt ut av glädje.
Jag skrattade lite lågt.
- ’’Adele? Är du vaken?’’ ropade mamma från nedervåningen.
Jag gick upp ur sängen.
- ’’Hur skulle jag kunna sova när Wilma hoppar och skriker i min säng?’’ sa jag och flinade mot Wilma som hoppade runt som en galning.
Jag gick ner för trappan och satte mig vid köksbordet. Jag har inte direkt någon aptit direkt när jag vaknat. Wilma studsade fram till bordet och satte sig på en stol.
- ’’Wilma, vi äter här. Sitt still.’’ Sa pappa.
Våran pappa har inte det bästa morgonhumöret. Speciellt inte när Wilma är galen och skriker vid åtta på morgonen.
- ’’Pappa, du fattar inte känslan! Jag ska få se mina prinsar idag! Jag har inte sett dom sen i oktober! Jag skulle kunna svimma av glädje om jag bara ville!’’ sa Wilma.
Pappa tittade på henne i några sekunder och fortsatte sen läsa tidningen.  Jag hoppas för pappas skull att det inte står något om Jedward i tidningen för om det skulle det så kommer Wilma slita tidningen ifrån honom, springa upp till sitt rum och klippa ur allt som står om dom och då blir pappa ännu gladare.
- ’’Adele, jag är så glad att du är med tjejerna. Om dom tre skulle åka ensamma skulle dom bara tänka på Jedward och då skulle dom bara virra bort sig.’’ Sa mamma och strök mig på huvudet.
Wilma lipade åt henne och började äta sin frukost.
- ’’Jag tar hand om dom. Jag lovar.’’
Jag tycker att det är kul hur mamma och pappa litar på att jag ska ta hand om dom när vi åker. Jag är den som är omognast av oss. Det är alltid jag som flamsar och springer omkring. Okej, just den här helgen slår dom mig nog i det men annars så. Jag har även sämst humor. Jag skrattar åt saker som egentligen inte är alls kul. Normala människor bara stirrar på mig. Wilma har lite av den humorn också men inte lika extremt som jag. Det är nästan lite konstigt hur mycket jag kan skratta ibland.
Plötsligt ringde det på dörren. Bambi som låg och sov på köksgolvet vaknade och sprang till dörren. Det gjorde Wilma också. Jag vet vilka det är.. Nu är det bäst att pappa går till ett annat rum och stänger dörren. Annars kommer han bli galen på dom.
Jenna och Jasmine kom in i vårt kök. Dom kramade mig och log som om dom vore med i en tandkrämsreklam.
- ’’Hej!’’ sa dom glatt till mamma och pappa.
Mamma och pappa hälsade lika glatt tillbaka.
Dom satte sig ner vid bordet med oss. Mamma frågade om dom var hungriga men det var dom inte.
- ’’Jag kommer inte kunna äta på hela dagen. Jag är så nervös!’’ sa Jenna och grimaserade.
Jasmine och Wilma instämde.
- ’’Ni får gå till Ica eller så och köpa med er något upp på hotellet så ni kan äta om ni blir hungriga när ni kommer hem ikväll eller så.’’ Sa mamma.
Det ska vi göra. Antagligen är det jag som får göra det eftersom dom andra inte alls kommer tänka på mat när vi kommer fram. Jag är rädd för hur dom kommer vara när vi väl tar oss till konserten. Dom kommer vara helt galna. Mer galna än vad dom är nu!
- ’’Nej tjejer, nu måste vi nog åka till stationen.’’ Sa mamma och slog ihop tidningen.
Dom började skrika. Pappa suckade högt och höll för öronen medans jag och mamma bara skrattade.
Jag sprang upp på mitt rum och drog på mig jeansshorts och ett vitt linne. Det kommer antagligen vara lika varmt i Stockholm så det är lika bra att klä sig tunt.
Sen var vi redo att åka. Vi kramade om mamma och djuren. Mamma var nästan skakig när vi sa hej då. Hon har tjatat i flera dagar om vad vi inte får göra men nu överdriver hon verkligen.
- ’’Prata inte med någon främling!’’ sa hon.
- ’’Hur ska dom då kunna prata med John och Edward?’’ sa pappa som knöt skorna.
- ’’Dom är inte främlingar. Dom är mina pojkvänner.’’ Sa Wilma.
Jenna och Jasmine gav henne varnade blickar, typ ’’Dom är mina! Akta dig.’’. Jag flinade.
- ’’Nej mamma, vi pratar inte med någon främling. Lovar.’’ Sa jag och suckade.
Hon pussade mig över hela ansiktet. Jag försökte pressa bort henne men det var inte så lätt. Visst, det är första gången vi åker bort själva i två dagar så långt men vi är ju ändå femton. Vi kommer klara oss utmärkt!