Stunden är kommen. Dags att säga hej då. Jag förstår inte varför det är så svårt. Vi kan ju prata med varandra i princip när vi vill och vi ses ju snart igen. Det borde inte vara så här svårt. Men jag antar att det är jobbigare nu när jag vet hur snabbt någon av dom kan försvinna. Eller ja.. nästan försvinna. Något kan hända när och var som helst. Jag hade en väldig tur som fick tillåtelse av mamma och pappa att bara släppa allt och åka till Edward. Det är inte så lätt att bara åka. Inte när man bara är femton. Men som sagt, jag hade tur. Jag hoppas verkligen att jag får åka om något skulle hända igen. Inte för att ett nej kan stoppa mig.. Men inget kommer ju hända dom igen så jag behöver inte ens tänka på det.
Jag ställde mig framför Edward och tittade upp på honom. Han la den handen som inte höll i kryckan om mig rygg. Han drog mig närmre sig. Han gör alltid så. Det får mig att bli helt galen. Han skrattade lite åt hur min ansiktsfärg ändrades från normal till lite rosa. Han har nog kommit på hur han ska göra för att få mig att bli generad vid det här laget. Han verkar även tycka att det är väldigt kul.
- ’’Edward..’’ sa jag generat och tittade ner.
- ’’Vad?’’
Jag tittade lite blygt på honom. Han log lite snett. Han blåste bort en hårslinga som ramlat ner i mitt ansikte.
Jag tittade mig omkring. John och Susanna gick någonstans för att köpa en dricka till mig. Jag antar att Susanna ville att jag och Edward skulle få lite egen tid för hon var väldigt bestämd om att John skulle följa med henne. Han försökte säga emot men efter några minuters tjatande förstod han hennes tankar och gick med henne.
- ’’Visst kommer vi träffas snart igen?’’
Han nickade och fortsatte le.
Jag kramade honom. Det är så fantastiskt att han är med mig här och nu. Det trodde jag aldrig för två veckor sen när han låg med en apparat som höll igång hans hjärta. Allt skulle kunna ha slutat så annorlunda. Jag är verkligen så tacksam för att han ens står på benen. Han skulle kunna vara vaken men fortfarande vara tvungen att ligga ner. Det är nästan ett mirakel att han är så frisk. Han är så stark.
Jag blev förvånad när han plötsligt kysste mig lite försiktigt. Precis som första gången vi sa hej då. Sockersöta Edward. Det är inte direkt så att jag har en erfarenhet av killar eftersom Edward är den enda killen jag någonsin har varit med.. Men jag vet att ingen kille kan vara gulligare än han. Ingen i hela världen kan ha mjukare läppar än honom. Inte ens John som är känd för sina läppar typ. Edward vinner ändå det priset. I alla fall enligt mig. Jag behöver inte ens testa någon annan. Jag bara vet att Edward är och kommer alltid vara bäst.
- ’’Du är bäst.’’ Sa jag mot hans läppar.
Han kramade om mig.
- ’’Jag älskar dig, okej?’’ sa han.
Jag bet mig i läppen och nickade.
- ’’Älskar dig med.’’
Susanna dök upp bredvid mig.
- ’’Här har du.’’ Sa hon och gav mig en flaska bubbelvatten.
- ’’Åh tack så mycket.’’ Sa jag och log.
- ’’Nu går ditt plan om en kvart…’’ Sa Edward.
Jag tittade på honom med en bekymrad min.
- ’’Adele..’’ sa John.
Jag vände mig mot honom. Åh sötnos! Jag kramade honom så hårt jag kunde.
- ’’Lova att komma hem till oss snart!’’ sa jag.
Han tittade på Edward och nickade.
- ’’Tack för att du ringde mig John.’’
- ’’Självklart! Vem skulle jag annars ha ringt?’’
Jag log och rufsade till hans hår.
Jag kramade även Susanna och tackade för allt. Allt stöd och all kärlek jag fått från henne dom senaste veckorna. Helt otroligt!
- ’’Kom och hälsa på när du vill.’’ Sa hon.
- ’’Tack så mycket!’’
Jag tog upp min lilla väska och hängde den på axeln. Ja.. Nu är det väl dags att gå. Jag kramade Edward en sista gång och pussade honom på kinden.
- ’’Vi ses snart igen.’’ Sa jag till dom alla.
Dom nickade.
Jag gav dom slängpussar och gick till mitt plan. Jag klarade det! Helt otroligt! Inga tårar! Jag är väldigt nöjd med mig själv. Jag känner mig faktiskt glad men samtidigt ledsen. Det är klart att det är jobbigt att behöva skiljas från dom men det var inte så jobbigt som jag föreställde mig.
Den här lilla resan har varit väldigt bra. Självklart var det inte alls bra att Edward var skadad nästan hela tiden men om jag tänker på det, jag undrar hur mycket starkare både jag och John har blivit av det här. Det känns som att nu klarar vi allt. I alla fall jag. Något väldigt bra med den här resan är att jag har sovit i samma säng som Edward. Det är något jag kommer kunna leva på hela livet. Jag blir ju nästan yr bara jag tänker på det! Sen hans läppar… Ja, det finns många fina minnen som jag kommer leva på hela livet från den här resan.
Jag sjönk ner i min stol och blundade. Jag har John och Edward och min familj. Några andra behöver jag egentligen inte. Jag har det jag behöver i livet. Kärlek och vänskap.