Det är verkligen svårt att förstå att det mesta är på väg att bli normalt igen. Igår kväll pratade jag och Edward om vår lilla relation. Jag bad om förlåtelse för det väldigt oförskämda brevet jag skickade till honom. Jag skäms en del för det stod jag skrev. I alla fall nu i efterhand. Jag reagerade så överdrivet för att bilderna på honom och den där tjejen kom ut. Edward sa inte så mycket om henne. Bara att dom spelat in något program tillsammans men dom pratade inte längre. Det gjorde inte mig så mycket att han inte berättade dom henne. Jag vill inte höra. Det var trots allt hon som förstörde så mycket. Okej, jag ska inte skylla allt på henne men hon fick mig att tvivla på Edward och jag blev sur och avundsjuk. Det ledde till att jag bröt kontakten med honom. Han gjorde aldrig något fel. Vi var inte ens tillsammans. Bara jag som var idiotisk nog och trodde det. Med Edward har förlåtit mig. Han säger att det var hans fel.. Men det var det inte. Inte alls. Bara mitt och jag står för mina misstag. Alla människor gör misstag, men man måste kunna förlåta och gå vidare. Ingen är perfekt. Även om det kan verka så. Alla människor är unika. Det gäller bara att inse det. Men det är inte det lättaste. Men det ska inte vara lätt. Om det skulle vara lätt att få självförtroende skulle man inte kunna vara stolt över hur man kämpat för att få det. Den här hösten har gjort mig otroligt stark men det kunde jag inte se när jag låg hemma i min säng i Göteborg och grät över att någon i skolan hade sagt något elak.
Edward hoppade emot mig på ett ben.
- ’’Ta det lugnt!’’ sa jag.
Han kramade mig.
- ’’Är det verkligen bra att hoppa runt sådär? Hur kan du ens göra det?’’
- ’’Det är bara ett ben som jag inte kan gå på. Det andra är bra.’’
- ’’Men du har hjärnskakning och en stukad arm. Tänk om du skulle ramla..’’ sa jag lite oroligt.
Han gav mig en tröttsam blick.
- ’’Jag åker hem imorgon Edward.’’ Sa jag allvarligt.
Han ställde sig mot väggen och tittade ner i golvet.
- ’’Du måste ta hand om dig själv..’’ sa jag och ställde mig bredvid honom.
- ’’Måste du åka?’’ sa han och tittade fortfarande ner.
- ’’Ja.. Jag har varit här i tre veckor nu. Har missat otroligt mycket i skolan och min familj saknar mig.’’
Han tittade på mig i några sekunder och log svagt.
- ’’Kommer ni tillbaka till Sverige snart?’’ sa jag.
- ’’Ingen aning. Jag har inte varit så närvarande dom senaste veckorna…’’ sa han och sen avbröt sköterskan Sara honom.
- ’’Och du kommer inte få stå på scen på minst en månad.’’
Edward tittade på henne med en förkrossad blick.
- ’’Varför?’’ sa han.
Hon blickade mot hans knä.
- ’’Men jag har stått på scen med skadade ben förut. Varför skulle jag inte klara det nu?’’
Hon ryckte på axlarna och log snett.
- ’’Ta det lugnt Edward. Kan du inte ta ett break och vara hemma i någon månad? Eller åk på någon semester eller så..’’ sa jag.
Han skakade på huvudet.
- ’’Jag får inte svika fansen.’’ Sa han och hoppade iväg på ena benet.
Jag fick bita mig i läppen för att inte skratta. Han är så söt så jag dör. Jag gick efter honom. Han satt på sängen med datorn framför sig. Jag tittade vad han skrev.
- ’’Jag skrivs ju ut ikväll… John och jag ska göra en twitcam.’’ Sa han.
Jag höjde ögonbrynen.
- ’’Skojar du? En twitcam det första du gör när du kommer bort från sjukhuset?’’
- ’’Adele… Det är viktigt för fansen.’’
Jag suckade högt.
- ’’Om du säger det så…’’
Han bet sig och skrev på twitter att dom ska göra en twitcam ikväll. Fansen kommer gå bananas. Se Edward vid liv. Om jag hade varit ett fan, och bara ett fan så skulle jag nog.. svimma eller något. Jag menar, om man trodde att sin största idol har varit på väg att dö så blir man ju så himla glad av att se att han eller hon lever.

 Dagen gick väldigt snabbt. Susanna tog med mig ut i London och shoppade. Hon sa att jag skulle få lite fina minnen från den här resan. Det har jag redan fått i och för sig. Jag och John har kommit varandra väldigt nära, jag har fått träffa hela familjen, jag har fått träffa en levande Edward.. Ja, det är en del bra saker. Det mesta har ju bara varit tortyr men en del bra saker har jag fått vara med om. Men det var kul att få spendera en dag med deras mamma ensam. Hon är så mysig och snäll. Hon har redan blivit som en extramamma för mig. Hon har tagit hand om mig varje dag i tre veckor nu. Det kommer bli jobbigt att säga hej då till henne imorgon.
På kvällen åkte vi till hotellet. Rummet som jag och John bott i var nu helt stökigt. Det låg plötsligt kläder överallt. Susanna sa att det märktes att Edward hade kommit. Han och John stökar tydligen alltid till tillsammans.
Vi åt middag och nu sitter John och Edward och gör en twitcam. Deras föräldrar har gått till sitt rum och lagt sig.
Jag gick och satte mig på min säng och tittade ut genom fönstret. Det är så fint. Det är regndroppar på fönstret och där nere åker alla bilar. Jag har en perfekt utsikt. Ser hela London. Jag undrar hur mycket  det kostar att bo på det här hotellet. Jag betalar bara en liten del. Inte alls mycket. Men jag menar, med tanke på den här utsikten och hur det ser ut här inne så är det nog dyrt. Vi bor på nionde våningen. Väldigt högt upp. Jag är höjdrädd men det här gör faktiskt inte. Det är skillnad om jag skulle gå ut på balkongen. Jag satt och tittade på John och Edward som satt och pratade framför datorn. Det är så underbart att se dom tillsammans igen. Sådär glada. Pratar i munnen på varandra exakt hela tiden. Edward tittade på mig lite då och då och log. Jag vill inte åka hem. Vill inte lämna dom två. Mina bästa vänner. Det kommer inte bli en rolig dag imorgon. Det är en sak som är säker.