Edward mår bra! Han andas och allt verkar vara som det ska. Han kan prata nu dessutom. Personalen blev oroliga när han inte pratade på nästan tre dagar. Dom trodde att det kunde ha hänt något med hans hjärna så att han inte kan prata eller så.. Men John fick honom att prata. Skratta till och med. Jag trodde att jag skulle svimma när jag hörde att han skrattade. Jag höll på att falla ner pladask på golvet. Det går inte att förstå att han är vid liv igen. Jag kan inte förklara lyckan jag känner. Inget spelar någon roll längre. Han lever! Det betyder allt! Jag bryr mig inte om att jag är helt ensam i Sverige. Jag har nu fått inse att om Edward skulle försvinna så skulle jag verkligen vara helt ensam. Jag skulle inte ha någon att prata med. Jag skulle ju självklart ha mamma, pappa, Wilma och John men inget är det samma utan Edward. Aldrig.
Nu har Edward varit vaken i fyra dagar. Allt börjar bli som vanligt igen. John ska på en intervju idag. Jag vet inte riktigt vad det är för men det var någon slags kampanj. Edward är sur för att han inte fick följa med.. Men han mår fortfarande inte bra. Det märker han på honom. Han försöker göra en massa saker men misslyckas när det plötsligt hugger till någonstans och han måste lägga sig ner. Det gör ont i hjärtat att se att han har ont men det kommer ju gå över. Men faktiskt så klarade han sig väldigt bra från skador. Det var ju svårt att se dom första dagarna när hela hans kropp var helt blå och lila av blåmärken och sår i hela ansiktet men han har bara en hjärnskakning, en stukad arm och en knä som var ur led. Sen är han såklart öm överallt men det är ju inte så konstigt. Han blev i princip mosad av den där jäkla lastbilen. Han som körde den har varit här och hälsat på. Fast då var inte Edward vaken. Tur det annars hade det nog varit lite för jobbigt. Det var jobbigt nog när bara vi träffade honom. Han mådde riktigt dåligt och bad om ursäkt minst femtio gånger.
Jag gick in genom entrén. Förut var det alltid så jobbigt att komma in här varje morgon. Man visste aldrig om någon hemskt eller bra skulle hända. Man var orolig hela tiden. Men nu vet jag att jag ska få träffa en levande Edward så allt är bra!
- ’’God morgon, Adele. Sovit bra?’’ frågade Edwards sköterska Sara.
- ’’Jo tack. Det har varit bra. Det har regnat sjukt mycket..’’ sa jag och tittade ut.
Det rann små bäckar på gatan.
- ’’Vi ska precis testa Edwards knä. Han ska gå runt lite och sen ska vi röntga och titta om det läker rätt.’’ Sa hon och tittade i några papper.
Jag nickade och gick med henne till Edwards rum. Det pirrar alltid i magen när jag ska träffa honom. Samma visa varje morgon. Jag blir som nervös innan jag ska gå in till honom. Jag vet inte varför. Det är så konstigt. Sara öppnade dörren och gick in. Jag gick försiktigt efter.
Edward satt med datorn framför sig. Jag satte mig på sängkanten.
- ’’Vad gör du?’’ sa jag och tittade på skärmen.
Twitter, twitter, twitter. Hela tiden twitter. Vad skulle John och Edward göra utan twitter? Dom skulle inte kara sig utan det.
- ’’Vad säger fansen?’’
- ’’Alla har gjort videos där dom pratar om hur glada dom är att jag lever.’’ Sa han med hes röst och bet sig i läppen.
Han kan prata, inga problem där men någon är fel på rösten. Jag hoppas att det kommer bli bättre för han låter så konstig. Man hör såklart att det är Edward men ja.. Det är så hest.
- ’’Kom nu Edward. Dags att jobba.’’ Sa Sara.
Edward tittade på mig med en tröttsam blick.
- ’’Klaga inte Edward. Du har fan legat och sovit i över två veckor nu. Säg inte att du inte orkar.’’ Sa jag.
- ’’Sovit..?’’ sa han och lät tveksam.
- ’’Ja.. Vad ska man kalla det då?’’
Han ställde sig upp på ena benet och fick två kryckor av Sara. Han är ju rätt van med att gå på kryckor efter alla gånger han stukat och brutit något.
Han hoppade iväg efter Sara och jag gick efter. Vi gick till den så kallade träningshallen. Ser typ ut som ett vanligt gym. Lite mer avancerade saker bara. Det här är första gången jag är med här. Det är alltid John som varit med honom. Men Edward verkar vara van. Han hoppade upp på något slags rullband och Sara knappade in något och han började gå. Jag satte mig på golvet bredvid honom. Jag granskade honom uppifrån och ner. Perfekta Edward. Så underbar. Sara klickade lite på maskinen så den burrade till lite och Edward grimaserade.
- ’’Vad är det?’’ frågade jag oroligt.
- ’’Kändes det där?’’ frågade Sara.
Han nickade och Sara antecknade.
- ’’Då kan du kliva ner.’’ Sa hon.
Jag ställde mig snabbt upp och höll i hans arm. Han gick försiktigt av rullbandet.
- ’’Du ska röntgas nu men vi får vänta på att din doktor kommer tillbaka från en operation.’’
Edward nickade långsamt.
- ’’Ni kan ju ta en liten promenad om ni vill.’’ Sa Sara.
Jag och Edward tittade lite på varandra. Jag har inte varit ensam med honom en enda gång sen han vaknade. Det kommer bli så pinsamt…
- ’’Ni kan ju bara gå ut lite och sätta er.’’ Sa Sara.
Edward tog sina kryckor och hoppade fram. Jag följde efter honom.
- ’’Vi sätter oss på baksidan av huset.. Tror att det är några fans på framsidan.’’ Sa jag.
- ’’Men jag vill träffa dom.’’
- ’’Du får inte göra det än..’’
Han såg besviken ut.
Vi satte oss på en bänk på baksidan.
- ’’Saknar du fansen?’’ sa jag.
- ’’Jaa. Dom är ju anledningen till allt. Klart jag saknar dom.’’ Sa han och log.
Jag suckade högt och la försiktigt en hand på hans knä. Jag vet trots allt inte hur ont han har men han la sin hand på min.
- ’’Tack för att du lyssnade på mig Edward..’’ sa jag tyst.
- ’’Lyssnade på vad?’’
- ’’På att du skulle vakna.’’
Han blev tyst i någon minut.
- ’’Var det du som sa det till mig?’’ sa han och höjde på ögonbrynen.
Jag nickade.
- ’’Det var någon eller.. något som sa åt mig att komma tillbaka. Men det var inte du… Det har jag inget minne av..’’
- ’’Det var jag, Edward. Jag lovar.’’
Han tittade på mig ett tag och log sen.
- ’’Tack för att du övertalade mig att komma tillbaka.’’
Det sög till i magen och jag fick tårar i ögonen. Han lever. Jag kan inte förstå det. Jag kramade han löst.
- ’’Jag har saknat dig så himla mycket. Förlåt Edward.’’
Han petade mig i sidan så jag ryckte till och ställde mig upp.
- ’’Vad gör du?’’ frågade jag chockat.
Han log det berömda Edward-leendet och bet sig sen i läppen. Jag vill slå honom men då kanske han får ännu värre skador.
- ’’När du blir frisk får du ångra det där.’’ Sa jag.
Han skrattade lite lågt och petade på mig igen.