Edward mår bra! Han andas och allt verkar vara som det ska. Han kan prata nu dessutom. Personalen blev oroliga när han inte pratade på nästan tre dagar. Dom trodde att det kunde ha hänt något med hans hjärna så att han inte kan prata eller så.. Men John fick honom att prata. Skratta till och med. Jag trodde att jag skulle svimma när jag hörde att han skrattade. Jag höll på att falla ner pladask på golvet. Det går inte att förstå att han är vid liv igen. Jag kan inte förklara lyckan jag känner. Inget spelar någon roll längre. Han lever! Det betyder allt! Jag bryr mig inte om att jag är helt ensam i Sverige. Jag har nu fått inse att om Edward skulle försvinna så skulle jag verkligen vara helt ensam. Jag skulle inte ha någon att prata med. Jag skulle ju självklart ha mamma, pappa, Wilma och John men inget är det samma utan Edward. Aldrig.
Nu har Edward varit vaken i fyra dagar. Allt börjar bli som vanligt igen. John ska på en intervju idag. Jag vet inte riktigt vad det är för men det var någon slags kampanj. Edward är sur för att han inte fick följa med.. Men han mår fortfarande inte bra. Det märker han på honom. Han försöker göra en massa saker men misslyckas när det plötsligt hugger till någonstans och han måste lägga sig ner. Det gör ont i hjärtat att se att han har ont men det kommer ju gå över. Men faktiskt så klarade han sig väldigt bra från skador. Det var ju svårt att se dom första dagarna när hela hans kropp var helt blå och lila av blåmärken och sår i hela ansiktet men han har bara en hjärnskakning, en stukad arm och en knä som var ur led. Sen är han såklart öm överallt men det är ju inte så konstigt. Han blev i princip mosad av den där jäkla lastbilen. Han som körde den har varit här och hälsat på. Fast då var inte Edward vaken. Tur det annars hade det nog varit lite för jobbigt. Det var jobbigt nog när bara vi träffade honom. Han mådde riktigt dåligt och bad om ursäkt minst femtio gånger.
Jag gick in genom entrén. Förut var det alltid så jobbigt att komma in här varje morgon. Man visste aldrig om någon hemskt eller bra skulle hända. Man var orolig hela tiden. Men nu vet jag att jag ska få träffa en levande Edward så allt är bra!
- ’’God morgon, Adele. Sovit bra?’’ frågade Edwards sköterska Sara.
- ’’Jo tack. Det har varit bra. Det har regnat sjukt mycket..’’ sa jag och tittade ut.
Det rann små bäckar på gatan.
- ’’Vi ska precis testa Edwards knä. Han ska gå runt lite och sen ska vi röntga och titta om det läker rätt.’’ Sa hon och tittade i några papper.
Jag nickade och gick med henne till Edwards rum. Det pirrar alltid i magen när jag ska träffa honom. Samma visa varje morgon. Jag blir som nervös innan jag ska gå in till honom. Jag vet inte varför. Det är så konstigt. Sara öppnade dörren och gick in. Jag gick försiktigt efter.
Edward satt med datorn framför sig. Jag satte mig på sängkanten.
- ’’Vad gör du?’’ sa jag och tittade på skärmen.
Twitter, twitter, twitter. Hela tiden twitter. Vad skulle John och Edward göra utan twitter? Dom skulle inte kara sig utan det.
- ’’Vad säger fansen?’’
- ’’Alla har gjort videos där dom pratar om hur glada dom är att jag lever.’’ Sa han med hes röst och bet sig i läppen.
Han kan prata, inga problem där men någon är fel på rösten. Jag hoppas att det kommer bli bättre för han låter så konstig. Man hör såklart att det är Edward men ja.. Det är så hest.
- ’’Kom nu Edward. Dags att jobba.’’ Sa Sara.
Edward tittade på mig med en tröttsam blick.
- ’’Klaga inte Edward. Du har fan legat och sovit i över två veckor nu. Säg inte att du inte orkar.’’ Sa jag.
- ’’Sovit..?’’ sa han och lät tveksam.
- ’’Ja.. Vad ska man kalla det då?’’
Han ställde sig upp på ena benet och fick två kryckor av Sara. Han är ju rätt van med att gå på kryckor efter alla gånger han stukat och brutit något.
Han hoppade iväg efter Sara och jag gick efter. Vi gick till den så kallade träningshallen. Ser typ ut som ett vanligt gym. Lite mer avancerade saker bara. Det här är första gången jag är med här. Det är alltid John som varit med honom. Men Edward verkar vara van. Han hoppade upp på något slags rullband och Sara knappade in något och han började gå. Jag satte mig på golvet bredvid honom. Jag granskade honom uppifrån och ner. Perfekta Edward. Så underbar. Sara klickade lite på maskinen så den burrade till lite och Edward grimaserade.
- ’’Vad är det?’’ frågade jag oroligt.
- ’’Kändes det där?’’ frågade Sara.
Han nickade och Sara antecknade.
- ’’Då kan du kliva ner.’’ Sa hon.
Jag ställde mig snabbt upp och höll i hans arm. Han gick försiktigt av rullbandet.
- ’’Du ska röntgas nu men vi får vänta på att din doktor kommer tillbaka från en operation.’’
Edward nickade långsamt.
- ’’Ni kan ju ta en liten promenad om ni vill.’’ Sa Sara.
Jag och Edward tittade lite på varandra. Jag har inte varit ensam med honom en enda gång sen han vaknade. Det kommer bli så pinsamt…
- ’’Ni kan ju bara gå ut lite och sätta er.’’ Sa Sara.
Edward tog sina kryckor och hoppade fram. Jag följde efter honom.
- ’’Vi sätter oss på baksidan av huset.. Tror att det är några fans på framsidan.’’ Sa jag.
- ’’Men jag vill träffa dom.’’
- ’’Du får inte göra det än..’’
Han såg besviken ut.
Vi satte oss på en bänk på baksidan.
- ’’Saknar du fansen?’’ sa jag.
- ’’Jaa. Dom är ju anledningen till allt. Klart jag saknar dom.’’ Sa han och log.
Jag suckade högt och la försiktigt en hand på hans knä. Jag vet trots allt inte hur ont han har men han la sin hand på min.
- ’’Tack för att du lyssnade på mig Edward..’’ sa jag tyst.
- ’’Lyssnade på vad?’’
- ’’På att du skulle vakna.’’
Han blev tyst i någon minut.
- ’’Var det du som sa det till mig?’’ sa han och höjde på ögonbrynen.
Jag nickade.
- ’’Det var någon eller.. något som sa åt mig att komma tillbaka. Men det var inte du… Det har jag inget minne av..’’
- ’’Det var jag, Edward. Jag lovar.’’
Han tittade på mig ett tag och log sen.
- ’’Tack för att du övertalade mig att komma tillbaka.’’
Det sög till i magen och jag fick tårar i ögonen. Han lever. Jag kan inte förstå det. Jag kramade han löst.
- ’’Jag har saknat dig så himla mycket. Förlåt Edward.’’
Han petade mig i sidan så jag ryckte till och ställde mig upp.
- ’’Vad gör du?’’ frågade jag chockat.
Han log det berömda Edward-leendet och bet sig sen i läppen. Jag vill slå honom men då kanske han får ännu värre skador.
- ’’När du blir frisk får du ångra det där.’’ Sa jag.
Han skrattade lite lågt och petade på mig igen.

Det är när man kommer till såna här motgångar i livet som man måste göra ett val. Ett val om att ge upp eller slåss. Dom flesta människor ger upp. Dom blir deprimerade. Vissa tar till och med livet av sig. Jag har bestämt mig för att jag ska slåss. Jag ska kämpa. Klättra upp och inte falla ner. Om jag skulle falla ner så tänker jag ställa mig upp och börja klättra igen.
Det har gått prick en vecka nu. Mamma och pappa vill att jag ska komma hem… Jag saknar dom och Wilma jättemycket men jag kan inte lämna John här. Framför allt kan jag inte lämna Edward. Sjukhuspersonalen har velat ge upp hans chanser flera gånger nu. Tur att som skulle bli häktade för mord om dom gjorde det utan att få alla våra tillåtelser. Jag har ingen talan eftersom jag inte är en riktig anhörig så om deras föräldrar, John och Kevin skulle gå med på att ge upp allting så skulle dom… mörda honom. Men det kommer inte hända. Vi alla är fast beslutna om att han ska vakna snart. Även om personalen säger att det är ungefär tjugo procents chans. Han kommer vakna förr eller senare och jag tänker bara vänta. Jag har inge bråttom någonstans. Jag kommer inte kunna göra någonting i tanken på att Edward bara ligger här så jag kan lika gärna bara sitta här och vänta. Men ibland blir det riktigt jobbigt att vara här. Jag vill bara lägga mig ner och skrika men jag kan inte. Jag har gått runt och hållit inne mitt skrik i en vecka nu. Jag har nästan inte gråtit något heller. Jag håller allt inne. Jag vet inte varför. Jag kan bara inte få ur mig något när jag är här på sjukhuset med alla. Jag önskar att någon kunde stänga in mig i ett svart stort rum med betongväggar. Där ska jag bara lägga mig och skrika. Ingen får höra mig. När jag är helt tom så släpper dom ut mig.
Jag gick ut och satte mig på en bänk utanför sjukhuset. Det är så mulet. Det har varit det hela veckan. Undra om solen inte vill komma fram för att Edward inte är vaken.
Jag hörde några människor komma. Inte fans. Det syns. Dom har kameror. Paparazzis. Åh toppen! Precis vad jag behöver just nu. Jag reste mig från bänken och gick tillbaka mot sjukhuset.
- ’’Hallå, vänta!’’ ropade en av dom efter mig.
Jag stannade och vände mig om.
- ’’Det är här inne Jedward ligger. Eller hur?’’
Jedward? Nej inte direkt men ena halvan gör det. Men det kan ju inte dom veta. Deras hjärnor är ju lika stora som ärtor.
Jag nickade.
- ’’Är du en anhörig?’’
- ’’Det kan man väl säga…’’ mumlade jag.
- ’’Hur illa är det med honom? Kommer han dö? Hur känns det?’’
Frågan fick mig att rycka till. En sån fråga frågar man bara inte. Jag tittade på han som frågat frågan och försökte kontrollera tårarna.
- ’’Hur tror du att det känns? Tänk om det hade varit din flickvän, syster, bror, dotter, son mamma eller pappa som låg där inne? Hur skulle du ha känt dig? Fråga dig själv den frågan.’’
Jag vände mig ifrån dom och gick med raska steg mot sjukhuset.
- ’’Det är nog rätt illa..’’ hörde jag en av dom säga bakom mig.
När jag kom innanför dörren störtade John emot mig.
- ’’Vad är det?’’ sa jag med panik i rösten.
- ’’Han har vaknat!’’ sa John.
Jag stirrade på honom i flera sekunder. Jag vet inte hur länge. Allt runt om bara stannade upp. Har han vaknat? Edward? När jag stirrat klart sprang jag allt vad jag hade genom korridorerna, upp för trappan och genom några korridorer till. En sköterska stoppade mig direkt när jag skulle gå in till honom.
- ’’Är han vaken?’’ sa jag anfått.
Hon drog med mig till en liten soffa.
- ’’Släpp mig. Jag måste prata med honom!’’ sa jag och försökte dra mig loss ifrån henne.
- ’’Sätt dig ner.’’
Jag gjorde som hon sa och satte mig ner.
- ’’Edward är vaken. Helt plötsligt bara rörde han på sig och öppnade ögonen. Han kunde inte säga något men det är vanligt att man inte kan prata när man direkt vaknat sådär.’’
- ’’Varför får jag inte träffa honom?’’
- ’’Därför han behöver ta det lugnt. Hans familj är hos honom nu.’’
Så familjen får träffa honom men inte jag? Tack. Det är ju inte direkt så att jag kommer hoppa upp i hans och skrika.
Deras pappa kom ut ur rummet. Jag stirrade på honom.
- ’’Du kan gå in om du vill Adele.’’ Sa han och log.
Jag tittade på sköterskan och hon nickade.
Jag sprang fram till hans rum och gick långsamt in. John satt på hans sängkant och Susanna stod bredvid sängen. Jag gick långsamt till sängen. Hela jag skakar. Jag vågar inte se honom. Jag tog ett djupt andetag och tog ett stort steg fram så att jag såg honom. Det sög till i hela min kropp. Jag trodde att jag skulle ramla men Susanna tog i min arm. Mina ögon fylldes med tårar. Edward tittade på mig med sina svullna ögon. Hans ögonlock är helt lila. Jag satte mig bredvid John på sängen. Det är skönt att han inte pratar. Det skulle vara så jobbigt. Han lyfte lite på handen och nuddade min hand. Jag skälvde till och tårarna föll ner. Jag tog hans hand. Jag är inte säker man jag tror att han log lite. Hoppas att det inte var en inbillning!

Ord kan inte beskriva det här. Rädslan som växer sig större inne i mig. Jag kan nästan inte prata längre. Jag går ständigt runt med röda ögon och en huva över huvudet. Känner mig som någon deprimerad unge i någon film. I och för sig är jag en deprimerad unge. Det har gått tre dagar sen dom sa att dom ska väcka upp Edward. Dom tog beslutet att fortsätta ha honom sövd eftersom hans hjärta fortfarande inte kan slå själv. Jag vet att man aldrig får tappa hoppet men det är precis det jag håller på att göra. Jag vet vad läkarna tänker. Jag kan se hur dom ljuger när dom säger att dom gör så gott dom kan och att han troligtvis kommer klara sig. Det tror jag inte ett dugg på. Visst, dom försöker! Det gör dom verkligen men jag är rätt säker på att dom ljuger när dom säger att han kommer klara sig.
Jag lutade pannan mot Johns axel.
- ’’Jag vill vara i himmeln.’’ Viskade jag.
Han satt tyst i några sekunder.
- ’’Det räcker med att Edward åker dit.’’ Sa han tillslut.
Jag ställde mig snabbt upp och glodde på honom. Jag kastade min tidning på honom.
- ’’Håll käften!’’ sa jag och gick ifrån honom med snabba steg.
Hur vågar han säga sådär? Han beter sig som att Edward redan vore död. Det är ett mirakel att han ens går upp på morgonen. Men han pratar inte med fans längre. Han ignorerar dom bara. Går bara förbi dom. Jag vet hur hemskt det är för honom att inte ha Edward här… Men han får aldrig svika fansen. Han ska finnas där, med eller utan Edward. Han behöver inte twittra och sånt där men han kan i alla fall hälsa på dom som sitter utanför sjukhuset dag ut och dag in och ber om att Edward ska vakna. Han står verkligen i skuld till dom.
- ’’Adele? Hur är det med dig?’’ sa en sköterska.
Alla som jobbar här vet vilka vi är i det här laget. Vi är ju här nästan hela tiden.
- ’’Jag mår bra.’’
- ’’Kom. Vi ska samla familjen och prata lite.’’ Sa hon och la en arm om mina axlar.
Prata om vad?
Hon tog in mig i ett rum som såg ut som ett vardagsrum. Jag har faktiskt inte varit här förut. Soffor, ett litet bord och en tv. Fint. John, Kevin och deras föräldrar satt redan där.
Jag satte mig i en egen soffa. Orkar inte att någon håller på och håller mina händer eller lägger armar om mig. Inte nu. Två sköterskor och två doktorer var här med oss.
- ’’Vi ber verkligen om ursäkt för att ha skjutit upp allting hela tiden. Vi hittar nya skador hos Edward hela tiden.’’ Sa en doktor.
Ingen av oss sa något.  Vi alla bara tittade ner. Susanna satt mellan John och deras pappa. Hon höll dom båda i händerna. Det brände till lite i ögonen. Det kommer aldrig finnas någon som Edward. Aldrig någon som kan ta hans plats om han försvinner. Jag kommer aldrig kunna bli kär i någon igen. Jag kommer bara jämföra den killen med Edward. Det kommer aldrig funka. Hur ska jag någonsin kunna hitta någon som han?
- ’’Hur kan Edward ha blivit så skadad när Liam var på fötter redan efter en timme?’’ sa jag.
- ’’Lastbilen körde in i sidan där Edward satt. Edward blev lite som en krockkudde för Liam.’’
Jag har haft så många mardrömmar om det där. Scener som spelats upp i mitt huvud. Edward ansikte.. Nästan helt blå.
- ’’Vi har nu bestämt så här att… Att försöka få Edward helt återställd är helt omöjligt. Det kommer aldrig gå. Man skulle få hålla på i åratal. Vissa skador går inte ens att reparera.’’ Sa den andra doktorn och tittade på oss alla. Susanna nickade lite diskret.
Sen fortsatte han.
- ’’Som ni vet så håller en maskin igång hans hjärta nu. I vanliga fall har man den maskinen under det första dygnet. Kanske två första dygnen men inte mer. Edward har nu haft den i nästan fem dygn. Det visar… Att han faktiskt är död.’’
Död? Vadå död? Död som i död? Död som i borta för alltid? Alla ljud runt mig försvann. Jag såg bara hur allt blev kaos. Men jag kunde inte koncentrera mig på något. Vadå död? Jag förstår inte. Edward kan inte vara död. Det går inte. Det är ju inte ens möjligt.
- ’’Jag måste se honom.’’ Viskade jag.
- ’’Adele, det är inget bra läge nu.’’ Sa en sköterska.
- ’’Har ni redan tagit bort maskinen? Är hans hjärta stilla?’’ sa jag helt kallt.
- ’’Adele. Andas och ta det lugnt. Blunda lite.’’ Sa hon och la en arm på mitt ben.
Jag smällde bort handen och ställde mig upp.
- ’’Svara på frågan! Är hans hjärta stilla?’’ skrek jag.
Hon tittade lite skrämt på mig där hon satt.
- ’’Maskinen är fortfarande igång…’’ sa hon.
Jag sprang ut ur rummet. Jag sprang allt vad jag hade genom korridorerna och in på Edwards rum. Tack Gud för att det inte var låst som det alltid är! Jag satte mig på sängkanten och tog hans hand. Lika kall som alltid. Jag har bara varit här inne hos honom två gångar innan. Men det här är andra gången jag nuddar honom.
Jag la hans hand som var sammanflätad med min mot min mun.
- ’’Edward. Jag vet inte om du är död eller inte. Men om du är död så hör du ju mig nu. Jag vill att du väntar på mig där uppe. Jag kommer snart. Det lovar jag. Du kommer inte behöva vänta längre. Ta hand om dig där uppe och va fri. Gör en massa galna saker. Sen vill jag att du vakar över John. Ta hand om honom. Han kommer göra en massa dumma saker om du inte stoppar honom. Snälla. Jag kommer inte klara det själv. Men som jag sa.. Jag kommer snart och jag vill att du ska vänta på mig vid grinden. Sätt dig ner där i gräset.. Eller vad det nu är och vänta. Du har all tid i världen. Hälsa alla änglar från mig också.’’ Viskade jag innan sköterskorna störtade in i rummet.
- ’’Adele vad gör du?’’ sa en av dom.
- ’’Säger hej då.’’
- ’’Han är inte helt död än. Det vet du. Hans hjärta slår fortfarande.’’
- ’’Kan jag få en minut och avsluta det jag höll på att säga?’’ sa jag.
Dom tvekade i några sekunder men gick sen ut.
- ’’Men om det är så att du är vaken. Att du fortfarande lever… Jag vet att du hör det här även då. Då måste jag få be dig om att vakna. Öppna ögonen. Jag vet att det är läskigt. Du vet inte vad som väntas här ute. Hur din kropp ser ut eller något. Du tror kanske att det kommer göra ont men jag kan lova dig att du inte kommer känna något. Inte än på ett tag. Personalen här tar så väl hand om dig. Jag ber dig att komma tillbaka till oss. Du är inte redo att åka ifrån oss än. Det vet du också. Öppna ögonen. Det är inte lika farligt som du tror. Jag lovar. Gör det för min skull. För Johns skull. För hela din familj, dina fans och för världens skull. Snälla Edward. Öppna ögonen.’’ Viskade jag och kysste hans kalla hand.