London. Måste till London nu! Planet går om en halvtimme. Sen tar flyget tid och sen ska jag på något sätt ta mig till sjukhuset. Edward kan dö under den här tiden. Tänk om jag sitter på flygplanet och så försöker folk få tag på mig för att meddela det men jag kan inte svara eftersom mobilen kommer vara avstängd. Jag vill inte ens tänka tanken. Jag la handen för munnen jag försökte kontrollera mig.
- ’’Han kommer klara sig.’’ Sa pappa och pussade mig på huvudet.
Pappa, mamma och Wilma är med här på flygplatsen och väntar med mig. Wilma skickade hem Pontus och ställde in kvälles festligheter. Jag är tacksam för att hon gjorde det. Jag behöver henne just nu. Även om vi är lite osams.
- ’’Lilla gumman, är du säker på att du klarar av att åka själv?’’ sa mamma och kramade mig.
Jag nickade och torkade tårarna.
- ’’Deras mamma och pappa skulle komma till flygplatsen och hämta mig.’’
- ’’Fett läskigt… Du har aldrig träffat dom.’’ Sa Wilma.
Jag håller med henne. Eller nej, jag är inte rädd, snarare nervös inför att träffa deras föräldrar. Dom kommer tänka ’’Vad är det är för en liten skitunge som tror att hon känner våra söner?’’ eller något sånt. Här kommer jag, en svensk femton årig tjej som träffat John och Edward två gånger och tror att jag känner dom. Det är så alla ser på det. Vi har bara träffat varandra två gånger men det är som att vi har varit med varandra i flera år. Det känns som att jag inte kan lära känna dom mer än såhär. Dom betyder mer än någon i mitt liv. Det låter helt sjukt men det är sant. Okej, dom delar plats med min familj men ändå.. Jag klarar mig inte utan dom. Jag trodde aldrig att jag skulle säga dom igen. Jag har trott att det bara kommer vara John i framtiden men det här har fått mig att inse att Edward måste finnas. Jag saknar honom så mycket att det suger i magen. Jag kommer dö när jag ser honom. Jag lovar. Hela jag kommer bryta ihop. Jag undrar om den där tjejen Lisa kommer vara där. Jag kommer vara tvungen att kontrollera mig för att inte strypa henne. Hon tog Edward ifrån mig.
Jag gick fram till dom enorma fönstren som gapar ut mot landningsbanorna. Det regnar ute. Som det gjort i flera månader nu. Det har varit några soliga dagar men inte alls många. Det är som att världen är lika deppig som jag. Himlen gråter med mig.
Jag tryckte pannan mot fönstret och flätade ihop mina händer. Jag brukar inte direkt be. Jag tror på Gud och sådär men jag är inte värsta religiösa personen som går i kyrkan och sånt där. Men jag känner att om Gud verkligen finns så kan jag ju lika gärna be, det är bättre än att inte gör något alls. Edward behöver all hjälp han kan få. Gud får inte ta honom ifrån oss. Inte än.  
Mamma kom upp bredvid mig och flätade samman våra händer.
- ’’Gud, hjälp oss att få bort Adeles smärta. Låt Edward leva. Han är inte redo att försvinna än. Han är inte klar här nere. Hjälp oss, hans familj, vänner och alla fans. Tack. Amen.’’ Viskade hon.
Jag bet ihop för att inte börja gråta som en idiot. Jag har lust att bara släppa allt och bara skrika. Sparka ner saker och få ur all smärta jag har i mig.
- ’’Tack mamma.’’ Viskade jag till henne.
En tår föll ner från hennes öga. Det kan inte vara lätt för henne. Hon mår såklart inte bra av att se mig såhär ledsen men sen är hon ju ledsen för Edward och hans familjs skull. Innan jag och Wilma föddes så födde mamma en död son. Jag vet inte riktigt vad som hände med honom men han var redan död när han kom ut. Jag tror att han fick syrebrist på något sätt. Det går inte att föreställa sig hur det är att förlora sitt barn. Mamma visste ju ingenting men det var hennes lilla barn. Det måste vara jobbigare att förlora en son som man har känt i tjugo år. Man har fler minnen. Men Edward ska inte dö. Han får inte dö. Om han skulle dö så… Jag vet inte vad jag gör. Jag ska inte säga att jag tar livet av mig för det kommer jag aldrig göra. Jag är inte så självisk. Det var en tjej i min skola som förlorade sin mamma för några år sen och hon tog livet av sig några dagar senare. Jag förstår inte varför man gör så. Folk sa att hennes smärta var för stor men smärta kan man alltid ta sig igenom. Spelar ingen roll hur svag man än är, man tar sig igenom den efter ett tag. Man ska fortsätta leva för den personen som dog skull. Mamman ville ju aldrig att hennes älskade dotter skulle ta livet av sig bara för att hon dog. Det är jag säker på att Edward inte heller skulle vilja. Han vill att vi alla, hans familj, vänner och alla fans ska leva på alla minnen som finns. Ingen ska ge upp.
- ’’Jag kommer må så himla dålig när jag måste hem igen på söndag. Han kommer säkert inte ens ha vaknat en enda gång då.. Jag kommer ha en sån panik.’’
- ’’Du behöver inte komma hem på söndag. Stanna så länge du känner att du behöver.’’ Sa pappa.
Jag blev förvånad över vad han sa. Stanna hur länge jag vill?
- ’’Det är inte bra att slitas ifrån sånt man inte har gått igenom helt klart. Förstår du vad jag menar?’’
Jag nickade. Jag tror i alla fall att jag förstår vad han menar.
- ’’Ring så flyger jag ner till London och hämtar dig.’’ Sa mamma.
Dom får det att låta som att London är Stockholm eller något. Visst, det är inte så himla långt bort men det är ändå ett annat land och det kostar pengar att åka.
’’Planet till London avgår om tio minuter’’ sa en röst i högtalarna. Mitt hjärta fladdrade till och en rysning for längs hela ryggen.
- ’’Kom älskling.’’ Sa mamma och la en arm om mig.
Det är inte långt till min gate. Jag stannade upp framför spärrningen.  
- ’’Är du säker på det här?’’ sa pappa.
- ’’Ja.’’ Sa jag kort.
Jag kan inte tänka på mig själv, jag måste tänka på Edward.
Wilma kastade sig på mig och grät.
- ’’Jag älskar dig Adele! Försvinn inte!’’
Jag blev förvånad. Hon har inte kramat mig på flera månader. Jag kramade hårt tillbaka.
- ’’Jag ska hälsa alla från dig.’’
Hon log och torkade tårarna.
Jag kramade om mamma och pappa så mycket jag kunde innan tiden höll på att rinna ut.
- ’’Jag ringer när jag har landat.’’ Sa jag och gick till dom som tittade min biljett.
- ’’Älskar dig!’’ sa dom samtidigt.
Jag tittade på dom. Min lilla familj.
- ’’Älskar er med.’’ Sa jag och gick.
Lika bra att bara gå, annars kommer jag aldrig kunna lämna dom. Det här är så himla jobbigt. Något av det värsta jag varit med om! Det här är värre än när jag blev helt krossad i somras när jag såg bilderna på Edward och Lisa. Jag visste att jag aldrig skulle vilja träffa honom igen men han fanns ju ändå alltid där om jag skulle ändra mig. Nu kan det vara försent. Jag kanske aldrig mer komma träffa honom levande. Aldrig mer känna hans armar om mig och aldrig mer höra hans röst.