När något sånt här händer inser man hur fort saker kan försvinna. Man inser även hur mycket en person faktiskt betyder. Jag saknar Edward så mycket. Om inte det här hade hänt, om jag hade varit kvar hemma i Göteborg så skulle jag inte sakna honom. Inte på det här sättet. Han har ju alltid funnits ett samtal iväg om jag verkligen ville men nu kan det hända att han verkligen försvinner. Om han dör kommer jag aldrig kunna gå vidare. Jag har tänkt att jag ska stå upp och vara stark men det kommer inte gå. Jag kommer totalt bryta ihop. Kommer inte kunna gå. Kommer bara sitta på en stol någonstans och stirra framför mig. Men samtidigt kan man inte föreställa sig hur det skulle vara. Antagligen kommer jag reagera helt annorlunda om det verkligen händer. Men ja.. Om jag känner mig själv rätt så kommer mitt hjärta stanna med hans. Jag kommer vara helt tom. Han kommer ta mitt hjärta och mitt liv med sig. Kommer inte kunna gå vidare.
Jag gick in i köket, tog ett glas vatten och tog två alvedon. Har en sån huvudvärk som bara inte går bort. John kom till mig och hoppade upp på köksbänken. Han har mjukisbyxor och en tjocktröja på sig. Håret hänger på ena sidan och han har en mössa på sig. Har inte sett honom såhär förut. Han är alltid så piffad och stilig. Men jag gillar när han är lite mer mysig och avslappnad. Då behöver inte jag känna mig helt skabbig.
- ’’Kan vi inte göra något?’’ sa jag.
Han tittade på mig. Jag förstår honom.. Klart att han inte vill göra något. Egentligen har inte jag heller lust att göra något men om vi bara sitter här och stirrar på varandra och tänker så kommer vi bli ännu mer ledsna. Vi får för mycket tid att tänka på allt dåligt.
- ’’Ska vi gå ut?’’ sa han.
Jag nickade och gick till hallen. Jag tog på mig min skinnjacka och bruna converse. Jag tog även en svart mössa. Det är trots allt kallt ute.
Vi tog hissen ner till entrén och gick ut. Det regnar inte längre. Det är inte ens fuktigt. Bara väldigt kallt. Jag hoppas att det inte är några fans ute. Jag vill vara ha det lugnt.
- ’’Jag vet vart vi kan gå.’’ Sa John.
Jag gick efter honom. Vi gick under tystnad tills vi kom till en liten park vid vattnet. Det här är helt klart ett av dom finaste ställena jag varit på i hela mitt liv! En söt liten park med bänkar och träd och på andra sidan vattnet lyser alla hus och byggnader i olika färger. Allt speglar sig i vattnet. Vi satte oss på en bänk framför vattnet.
- ’’Har du varit här förut?’’ frågade jag.
Han nickade. Han har säkert varit här med Edward.. Därför känns det speciellt. Jag är nästan helt säker på att det är så.
Jag tog hans hand och la den i mitt knä. Han är iskall. Det är jag med men jag kan försöka värma honom lite i alla fall.
- ’’Tror du att han kommer klara sig?’’ sa jag tyst och tittade ut över vattnet.
- ’’Faktiskt så tror jag det. Han kommer bli bra.’’
Det gör mig glad att han säger så. Det ger mig mer hopp.
- ’’John.. Pratade han med dig om mitt brev?’’
- ’’Han fick det igår kväll. Han läste det.. Blev ledsen. Då gick på honom lite hårt.’’
Jag kan inte låta bli att känna mig lite skamsen.  Han har väl rätt. Jag skulle kanske ha tagit det lite lugnare.
- ’’Han är säkert arg på mig..’’ mumlade jag.
- ’’Det är han inte. Då hade han inte bett oss att ringa dig.’’
Det sög till i min mage och jag fick tårar i ögonen. Sluta gråta din idiot. Visa dig inte svag. Jag tittade upp mot himlen för att inte tårarna skulle rinna ner.
- ’’Titta stjärnorna!’’ sa jag.
Det är så stjärnklart som det kan bli. Stjärnorna bara lyser! Små prickar på himlen. Jag har alltid gillat stjärnor. Tidigare den här sommaren när jag och Edward pratade varje dag så sa han åt mig att titta på stjärnorna varje kväll för det gör han och då skulle vi automatiskt komma närmare varandra. Då vet man att vi ändå sitter under samma stjärnor. Det är en speciell känsla. Jag minns att jag blev helt varm i kroppen. Det var underbart. Jag får samma känsla nu. Jag önskar att jag kunde vara där uppe vid stjärnorna.
- ’’Varför kan fåglar flyga där uppe bland molnen och inte vi? Himlen är alltid blå ovanför molnen. Även om det ser mulet ut här nere. Solen skiner alltid.’’ Sa jag och suckade.
John drog mig intill sig och jag lutade huvudet mot hans axel.
- ’’Allt kommer bli bra, Adele.’’
- ’’Han kommer alltid vara med oss..’’ viskade jag.
Jag tittade ner på mig lite obekvämt. Han gillar verkligen inte att jag pratar som om att Edward redan var död.. Jag måste sluta med det eftersom vi har bestämt att Edward kommer överleva.
- ’’Förlåt.’’ Sa jag och log svagt.
Han drog ner mössan för ögonen på mig. Jag skrattade och gjorde desamma på honom. Jag kom på att jag inte har skrattat på flera timmar. Jag skrattade igen. Så skönt! Hur kan det vara så skönt att skratta? John skrattade också, antagligen åt mig.
- ’’Han klarar sig.’’ Sa jag och log.
- ’’Klart han gör.’’
Vi båda kan vara säkra men jag vet ändå att John är lika osäker som jag. Läkarna har ju sagt att det är sextiofem procents chans att han dör. Det är alltså större risk att han dör. Det är svårt.. Men mirakel har ju skett. Edward är ett mirakel hela han. Han kommer överleva. Han måste göra det.