Det är svårt att beskriva hur det känns att vara tillbaka i skolan. Jag fick nästan lite panik när jag gick till min första lektion i morse. Alla tittade på mig som att jag var tillbaka från de döda när dem såg mig. Riktigt död har jag ju inte varit. Bara nästan. Wilma har berättat för dem flesta varför jag har varit borta. Att en vän till mig var med i en olycka och jag var tvungen att åka till honom. En tjej i min parallellklass frågade hur min kompis mådde. Det gjorde mig lite glad. Så fort någon ens bara pratar lite med mig och visar intresse så blir jag glad. Men jag bryr mig faktiskt mindre än vad jag trodde att jag skulle göra. Jag har fått en del blickar på mig men jag har bara tittat likadant tillbaka och stäckt på ryggen. Det har jag aldrig gjort förut. Det är John och Edward som gör mig stark. Jag vet att dem finns vid min sida och att dem gillar mig. Det är allt jag behöver. Man kan kasta skit på mig, jag klarar mig.
När jag loggade in på min twitter i morse hade jag ytterligare sexhundra nya följare. Jag har inte varit inne på några veckor nu. Nu har jag tretusen sjuhundra följare. Jag har gått om Wilma. Men jag antar att det är för att jag syntes i John och Edwards twitcam och dem pratade om mig. Alla fans skriver att jag är så lyckligt lottad och att jag måste vara världens lyckligaste tjej. Jag vet att jag är väldigt lycklig lottad men bara för att jag känner John och Edward så behöver jag inte vara världens lyckligaste. Jag är en egen människa och har en värld utanför dem två. Jag bor i Sverige, flera tusen mil ifrån dem. Jag har möjlighet att prata med dem varje dag men jag kan inte prata med dem hela tiden men jag kan alltid bli sårad. Det är svårt att förklara men ja.. Bara för att jag känner dem så har jag fortfarande känslor och kan bli ledsen. Så är det. Men nu är i alla fall första skoldagen slut. Jag klarade den utan tårar. Det trodde jag faktiskt inte!
Jag gick ut på baksidan av skolan för att det går fortare att komma till bussen än att gå över hela skolgården. När jag kom ut genom dörren såg jag Wilma och två andra tjejer från hennes klass som jag inte känner men jag vet att det är dem som har förändrat henne mest. Dem stod och rökte. Vilka coolingar. Slösa bort sina tonår på sånt man kan göra när man är vuxen. Väldigt smart av dem. Jag säger inget. Det finns inget att säga så jag kan lika gärna vara tyst. Jag fortsatte bara gå.
- ’’Hallå Adele? Varför säger du inte hej?’’ ropade Wilma efter mig.
Jag stannade och vände mig om.
- ’’Varför sa inte du hej?’’ sa jag.
- ’’Jag väntade på att du skulle säga något.’’
Jag stör mig på att hon inte alls är samma person när hon är med sina fula sina små vänner som hon är när hon är hemma med bara mig, mamma och pappa.
- ’’Wilma, väx upp. Snälla? Du är bara äcklig.’’
Hon gav mig fingret.
- ’’Du är inte så cool som du tror. Du borde passa dig med vad du gör. Jag kan berätta allt du gör för mamma och pappa hur lätt som helst. Det är ditt val.’’
Hon tittade på mig med en osäker blick. Jag vet att hon vill säga förlåt men hon är för rädd för vad hennes fula kompisar ska tycka.
Jag fortsatte gå. Någon av dem kommer snart avbryta mig igen. Jag är helt säker på det. Det tog inte låg tid innan jag hörde springande steg bakom mig. Jag vände mig om. Wilma stod där.
- ’’Du får inte säga något till mamma och pappa.’’ Sa hon och drog in mer rök.
Jag himlade bara med ögonen.
- ’’Lägg av med teatern du håller på med då.’’
- ’’Du vet att jag inte bara kan sluta sådär.’’
- ’’Nej men du kan få hjälp.’’ Sa jag.
Hon tittade på mig med en ledsam blick.
- ’’Ska du med hem eller?’’ sa jag.
Hon tvekade och tittade på sina kompisar som stod kvar där borta. Plötsligt började hon le och tog mig i armkrok.
- ’’Bra val.’’ Sa jag och log.

 
Att Wilma valde att gå med mig hem gjorde mig väldigt glad. Det gjorde nästan min dag. Jag trodde inte att det skulle bli så mycket bättre men vid middagen ringde min mobil. I vanliga fall brukar jag inte svara i min telefon om det ringer när jag äter med det stod faktiskt att det var John/Edward. Man vet ju aldrig vem av dem det är som ringer eftersom dom delare telefon men jag svarade i alla fall.
- ’’Hallå?’’ sa jag glatt.
- ’’Heey, gissa vad?’’ sa Edward.
Det pirrade till i magen.
- ’’Vad?’’ sa jag nyfiket.
- ’’Vi kommer till Sverige nästa helg och spelar!’’ sa han glatt.
Jag tittade på Wilma med stora ögon. Hon måste ha hört vad han sa för hon tittade på mig med öppen mun och stora ögon.
- ’’Skojar du? Men hur ska du kunna uppträda?’’ sa jag.
- ’’Inga problem! Jag har stått på scen skadad förut.’’
Jag log stort.
- ’’Jag bokar biljetter så fort jag ätit upp min mat.’’ Sa jag.
- ’’Bäst för dig!’’
Jag skrattade.
- ’’Det är väl i Stockholm, eller hur?’’ sa jag.
- ’’Japp.’’
- ’’Jag och Wilma kommer. Räkna med oss!’’ sa jag och tittade på Wilma.
Nu måste hon följa med. Hon har inget val. Jag log nöjt.