Hemsk kväll. Vill aldrig mer uppleva det här. Att se så många människor i sorg.. Det är inte alls kul. Inte bra.  Nu ska jag till hotellet. Dom har fixat ett hotellrum till mig. Jag är så tacksam för det. Annars hade jag inte haft någonstans att bo eftersom nästan allt är bokat. Dom bor på det hotellet också. Bara några rum ifrån mig så jag känner mig inte så ensam. Men jag tror att dom kommer sova på sjukhuset faktiskt. I alla fall John. Han sover på soffan i Edwards rum. Det vill jag också göra. Jag vill vara där i fall han vaknar. Men jag börjar tappa hoppet om att han kommer vakna. En doktor sa att det var en maskin som höll igång hans hjärta så om dom skulle ta bort den maskinen skulle han dö. Att veta att det är en maskin som håller honom levande är hjärtekrossande. Han är alltså i princip död. Okej, jag måste sluta tanka så. Hans hjärta slår ju! Nästan… Men om det inte händer något i natt så ska dom väcka honom imorgon på dagen någon gång. Dom ska titta om det har hänt något som påverkar hans hörsel eller syn och det kan dom bara göra om han är vaken. Men för att dom ska kunna väcka honom måste hans hjärta kunna slå själv så jag vet inte hur det blir med det…
- ’’Ursäkta.. Är du Adele?’’ sa en tjej och gick fram till mig.
Det är sent. Klockan är närmare midnatt och det regnar. Vad gör en tjej i min ålder ute såhär sent och i det här vädret utanför ett sjukhus? Hennes två vänner gick efter henne. Jag tar på min luvan för att skydda från regnet.
- ’’Japp. Det är jag.’’
Tjejen kramade mig länge. Vad är det här? Hon gråter.
- ’’Mår Edward bra?’’ sa en av dom andra tjejerna.
Aha, fans. Det gör ont i magen när jag tittar på dom och vet att dom är fans. Jag kan inte förstå oron dom måste känna just nu.
- ’’Edward.. Jag tror att det blir bättre. Men läkarna kan inte säga så mycket. Han är så skadad.’’
Tjejen som kramat mig flämtade till och la händerna för ansiktet. Jag måste koncentrera mig för att inte börja gråta själv. Jag vill inte gråta för då kommer dom bli mer oroliga och tro att det är mycket värre. Hennes kompis kramar henne.
- ’’Kommer han överleva?’’ sa en den tredje.
Jobbig fråga. Om jag säger ja så ljuger jag kanske och om jag säger nej kommer dom bryta ihop totalt. Dessutom vet jag ju inte själv så vad ska jag säga?
- ’’Han kommer överleva. Det ska vi se till, tjejer. Han vet att vi behöver honom.’’
- ’’Om han dör så dör jag också. Jag kommer inte kunna leva!’’ sa en av dom och grät.
- ’’Nej, det är inte det han vill. Han vill att vi ska leva för honom.’’
Dom tittade på mig. Jag vet inte vad deras blickar betyder men ja.. Det är som det är nu.
- ’’Man blir deprimerad av att logga in på twitter. Edward Grimes har varit trendat hela kvällen. Alla håller på som att han redan var död.’’
- ’’Men det är han inte. Han kommer klara sig. Skriv att ni har fått ett livstecken och att han kommer bli bra.’’ Sa jag och försökte le uppmuntrande.
Dom nickade och kramade mig.
- ’’Oroa er inte, tjejer. Det blir bra.’’
Kan inte förstå att jag ens sa det där. Jag ljuger… Det kommer kanske inte alls bli bra. Jag vinkade och gick ifrån dom.
- ’’Är John okej?’’ ropade en av dom efter mig.
- ’’Han mår bra! Ingen fara!’’
Nu vill jag bara skynda mig hem till hotellet. Vill ta en varm dusch och sova. Om jag kommer kunna sova.. Jag vill att John ska vara med mig. Vill inte vara ensam. Behöver prata med någon.

Min önskan slog in. John kom och knackade på direkt när jag klivit ur duschen.
- ’’Dom ska operera honom igen så vi får inte vara där. Det kommer ta flera timmar så det är ingen idé att vi är kvar på sjukhuset.’’
Jag kramade honom.
- ’’Kom in.’’ Sa jag.
Jag har bara en handduk på mig och det är väl ingen fröjd för hans fina ögon men skit samma. Han får stå ut i några minuter. Jag drog på mig svarta mjukisbyxor och en ljusblå kofta.
- ’’Förlåt, jag har inte riktigt hunnit packa upp och så..’’ sa jag och gick till honom i vardagsrummet.
Han stod vid dom enorma fönstren som gapade ut mot stora London.  Jag gick till honom.
- ’’Är du okej, John?’’ sa jag tyst.
- ’’Ja.. Det är bra.’’
Alla bokstäver i den där lilla meningen var falska. Jag ser och hör mycket väl att han är allt annat än okej.
- ’’Håll inget inne. Släpp bara ut allt. Du kommer må mycket bättre av det.’’ viskade jag och kramade hans hand.
En tår föll ner från hans öga. Det högg i mig. Jag inte att han ska hålla allt inne men det är hemskt att se honom gråta. Ingen ska behöva uppleva det!
- ’’Det blir bra. Vi tar oss igenom det.’’ sa jag och kramade honom.
Vi är mitt i en tjock dimma nu. Jag vet inte hur morgondagens prognos kommer se ut. Jag hoppas över allt annat att vi kommer få börja se en glimt av dagsljuset igen. Vi alla behöver det.