Det är när man kommer till såna här motgångar i livet som man måste göra ett val. Ett val om att ge upp eller slåss. Dom flesta människor ger upp. Dom blir deprimerade. Vissa tar till och med livet av sig. Jag har bestämt mig för att jag ska slåss. Jag ska kämpa. Klättra upp och inte falla ner. Om jag skulle falla ner så tänker jag ställa mig upp och börja klättra igen.
Det har gått prick en vecka nu. Mamma och pappa vill att jag ska komma hem… Jag saknar dom och Wilma jättemycket men jag kan inte lämna John här. Framför allt kan jag inte lämna Edward. Sjukhuspersonalen har velat ge upp hans chanser flera gånger nu. Tur att som skulle bli häktade för mord om dom gjorde det utan att få alla våra tillåtelser. Jag har ingen talan eftersom jag inte är en riktig anhörig så om deras föräldrar, John och Kevin skulle gå med på att ge upp allting så skulle dom… mörda honom. Men det kommer inte hända. Vi alla är fast beslutna om att han ska vakna snart. Även om personalen säger att det är ungefär tjugo procents chans. Han kommer vakna förr eller senare och jag tänker bara vänta. Jag har inge bråttom någonstans. Jag kommer inte kunna göra någonting i tanken på att Edward bara ligger här så jag kan lika gärna bara sitta här och vänta. Men ibland blir det riktigt jobbigt att vara här. Jag vill bara lägga mig ner och skrika men jag kan inte. Jag har gått runt och hållit inne mitt skrik i en vecka nu. Jag har nästan inte gråtit något heller. Jag håller allt inne. Jag vet inte varför. Jag kan bara inte få ur mig något när jag är här på sjukhuset med alla. Jag önskar att någon kunde stänga in mig i ett svart stort rum med betongväggar. Där ska jag bara lägga mig och skrika. Ingen får höra mig. När jag är helt tom så släpper dom ut mig.
Jag gick ut och satte mig på en bänk utanför sjukhuset. Det är så mulet. Det har varit det hela veckan. Undra om solen inte vill komma fram för att Edward inte är vaken.
Jag hörde några människor komma. Inte fans. Det syns. Dom har kameror. Paparazzis. Åh toppen! Precis vad jag behöver just nu. Jag reste mig från bänken och gick tillbaka mot sjukhuset.
- ’’Hallå, vänta!’’ ropade en av dom efter mig.
Jag stannade och vände mig om.
- ’’Det är här inne Jedward ligger. Eller hur?’’
Jedward? Nej inte direkt men ena halvan gör det. Men det kan ju inte dom veta. Deras hjärnor är ju lika stora som ärtor.
Jag nickade.
- ’’Är du en anhörig?’’
- ’’Det kan man väl säga…’’ mumlade jag.
- ’’Hur illa är det med honom? Kommer han dö? Hur känns det?’’
Frågan fick mig att rycka till. En sån fråga frågar man bara inte. Jag tittade på han som frågat frågan och försökte kontrollera tårarna.
- ’’Hur tror du att det känns? Tänk om det hade varit din flickvän, syster, bror, dotter, son mamma eller pappa som låg där inne? Hur skulle du ha känt dig? Fråga dig själv den frågan.’’
Jag vände mig ifrån dom och gick med raska steg mot sjukhuset.
- ’’Det är nog rätt illa..’’ hörde jag en av dom säga bakom mig.
När jag kom innanför dörren störtade John emot mig.
- ’’Vad är det?’’ sa jag med panik i rösten.
- ’’Han har vaknat!’’ sa John.
Jag stirrade på honom i flera sekunder. Jag vet inte hur länge. Allt runt om bara stannade upp. Har han vaknat? Edward? När jag stirrat klart sprang jag allt vad jag hade genom korridorerna, upp för trappan och genom några korridorer till. En sköterska stoppade mig direkt när jag skulle gå in till honom.
- ’’Är han vaken?’’ sa jag anfått.
Hon drog med mig till en liten soffa.
- ’’Släpp mig. Jag måste prata med honom!’’ sa jag och försökte dra mig loss ifrån henne.
- ’’Sätt dig ner.’’
Jag gjorde som hon sa och satte mig ner.
- ’’Edward är vaken. Helt plötsligt bara rörde han på sig och öppnade ögonen. Han kunde inte säga något men det är vanligt att man inte kan prata när man direkt vaknat sådär.’’
- ’’Varför får jag inte träffa honom?’’
- ’’Därför han behöver ta det lugnt. Hans familj är hos honom nu.’’
Så familjen får träffa honom men inte jag? Tack. Det är ju inte direkt så att jag kommer hoppa upp i hans och skrika.
Deras pappa kom ut ur rummet. Jag stirrade på honom.
- ’’Du kan gå in om du vill Adele.’’ Sa han och log.
Jag tittade på sköterskan och hon nickade.
Jag sprang fram till hans rum och gick långsamt in. John satt på hans sängkant och Susanna stod bredvid sängen. Jag gick långsamt till sängen. Hela jag skakar. Jag vågar inte se honom. Jag tog ett djupt andetag och tog ett stort steg fram så att jag såg honom. Det sög till i hela min kropp. Jag trodde att jag skulle ramla men Susanna tog i min arm. Mina ögon fylldes med tårar. Edward tittade på mig med sina svullna ögon. Hans ögonlock är helt lila. Jag satte mig bredvid John på sängen. Det är skönt att han inte pratar. Det skulle vara så jobbigt. Han lyfte lite på handen och nuddade min hand. Jag skälvde till och tårarna föll ner. Jag tog hans hand. Jag är inte säker man jag tror att han log lite. Hoppas att det inte var en inbillning!