Ibland är det lite galet hur dagarna bara kan flyga iväg. Jag är faktiskt väldigt förvånad över att jag känner mig så positiv med allt. Inte med allt direkt, men med mycket. Jag är rätt ensam i skolan men jag tänker inte på det så mycket faktiskt. Det är inte på samma sätt längre. Men nu är inte dem andra eleverna så elaka längre. Dem säger eller gör inget. Det är faktiskt lugnt i skolan. Jag förväntar mig inte så mycket. Sen har jag ju haft något väldigt bra att se fram emot. Och nu är dagen äntligen här! John och Edward är i Stockholm. Jag och Wilma kom till Stockholm igår. Vi bor på samma hotell som John och Edward. Såklart, vad annars? Men vi har ändå valt att köa hela dagen som vanliga fans. Vi är ju vanliga fans. Att jag har fått en lite mer speciell relation med dem förändrar ju inte att jag inte räknas som ett fan längre. Jag kommer vara ett fan så länge jag bara kan. Jag tänker inte säga för alltid eftersom det är en väldigt lång tid och allt kan förändras väldigt snabbt. Men jag hoppas på ett för alltid med John och Edward.
Wilma är verkligen hyperaktiv! Hon är som den gamla vanliga Wilma. Jag får tillbaka blickar till den där dagen för mer än ett halvår sen när vi gjorde exakt det vi gör nu, är galna för att vi ska få se John och Edward. Men den dagen visste vi inte att våra liv skulle förändras för alltid. Det är svårt att förstå att vi verkligen inte hade någon aning då. Det var knappt ett år sen. Det är sjukt hur mycket allt har förändrats. Framför allt hur mycket jag har förändrats. Jag har blivit mycket mer självsäker. Det har jag bara John och Edward att tacka för. Det är deras förtjänst.
Klockan är tio på morgonen och vi har köat i prick i timme nu. Det är en del fans här. Dem flesta har pratat med oss. Vissa känner igen mig. Lite jobbig situation. Jag vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt. Jag vet att dem flesta innerst inne vill typ slå mig för att jag är med Edward. Men det är i alla fall bättre att dem säger något än bara stirrar. Det är det några som gör. Det irriterar mig riktigt mycket. Om dem vill något kan dem väl bara komma fram och säga det och sluta glo? Åh jobbiga ungar. Jag är inte direkt den typ av person som bitchar och håller på typ ’’Ja, jag är den Adele! Hon som är tillsammans med Edward! Alla avgudar mig!’’. Det är inte min stil. Jag är mer ödmjuk och det tror jag dem flesta borde ha märkt vid det här laget. Men skit samma. Orkar inte bry mig.
Jag älskar gemenskapen med andra fans. Vi har något gemensamt. Alla väntar på samma sak. Det är nog det jag älskar mest med det här. Alla är så förväntansfulla och glada.
- ’’Kan inte du typ ringa John eller Edward och fråga när dom kommer?’’ sa en tjej som satt bredvid oss.
- ’’Jag tror dom har intervjuer och sånt nu så vi borde inte störa.’’ Sa jag och log.
Hon höjde ena ögonbrynet och tittade på mig. Jag log bara mot henne.
- ’’Kan jag få deras nummer?’’ sa en annan tjej.
- ’’Du får väl fråga dom när du träffar dom.’’ Sa Wilma och himlade med ögonen.
Jag flinade mot henne. Hon är så skön lilla Wilma.
Tjejen tittade lite sammanbitet på Wilma och tittade sen bort.
En tjej skrek plötsligt.
- ’’Det är dom!’’ skrek hon.
Alla fans flög upp på fötter. Alldeles riktigt. John och Edward typ femton meter ifrån oss. Det pirrade till i magen. Alla fans flög på dem. Tur att det inte är så många fans här än. Bara tjugo typ. Jag och Wilma stod kvar och tittade på när alla tjejer blev helt galna och började gråta och skaka. Tänk om det hade varit sådär för mig nu. Att min högsta önskan var att dem skulle veta mitt namn och minnas mig. Helt sjukt ju. Fattar jag ens hur lyckligt lottad jag är? Jag tror faktiskt inte det.
Det är kul att stå och titta på alla. Deras glädje! Jag skulle nästan kunna gråta. Så larvig är jag.
Efter minst tjugo minuter när alla fans fått minst hundra kramar var och minst tusen bilder var så fick John och Edward syn på mig och Wilma som stod en bit bort och tittade på spektaklet. Dem båda log ännu större än vad dem redan gjorde. Edward sprang emot mig. Jag bet mig läppen för att inte börja gråta. Jag kastade mig i hans armar. Jag kunde känna alla fans blickar i ryggen men what ever! Det här är mitt och Edwards ögonblick. Vi har inte träffats på flera veckor och det är rena mardrömmen.
- ’’Lilla Adele..’’ viskade han i mitt öra och ställde ner på mig marken.
Jag höll fortfarande mina armar om honom.
- ’’Hur mår du?’’ sa jag.
- ’’Jag mår bra!’’
- ’’Säker på att du klarar att spela ikväll med ditt ben?’’
Han himlade med ögonen och släppte mig. Jag tog hans hand och gav honom en menande blick.
- ’’Jag mår bra Adele..’’ sa han.
Han gick till Wilma och hade kramkalas med henne. John kom till mig.
- ’’Hej sötnos.’’ Sa han och kramade mig.
- ’’Ta hand om din bror, John.’’ Sa jag.
Han bet sig i läppen och tittade på Edward.
Han skulle precis säga något när Liam dök upp från ingenstans och drog iväg honom. Jag skrattade lite. Så här är det alltid. John och Edward blir alltid iväg dragna av Liam. Stackarna.
- ’’Vi ses sen.’’ Sa Edward till mig och klappade mig på huvudet.
Jag nickade. Dom gick in i huset där dem ska spela.
- ’’Fattar du vilken lyckost du är?’’ sa en tjej till mig.
- ’’Nej antagligen inte..’’ sa jag.
- ’’Jag skulle göra vad som helst för att Edward skulle titta på mig på det där sättet!’’ sa en annan.
Tittade på mig på vilket sätt? Tittar han på mig på ett speciellt sätt?
- ’’Jag är så glad att han är kär i en svensk tjej!’’
Jag rodnade lite. Edward är kär i en svensk tjej. Mig. Jag kommer nog aldrig riktigt inse just det. Jag tror fortfarande att jag drömmer.