Konserten var grym! Helt klart! Bättre än förra gången! Jag blir så stolt över dom. Tänk bara på vad dom har gått igenom den senaste månaden. Jag är förvånad att Edward ens vill uppträda. Eller det är klart han vill men att han klarar det. Det är faktiskt lite sjukt. Han är så stark. Jag är väldigt stolt över honom. Över dom båda. Dom är verkligen bäst. Folk får säga vad dom vill men så mycket tid dom lägger ner på sina fans är sjukt. Jag försöker alltid att inte bli svartsjuk när dom kramar fans och så vidare. Det är svårt att inte känna lite svartsjuka. Det är det verkligen. Jag vill inte att Edward ska hålla på med en massa andra tjejer. Väldigt själviskt, jag vet men så är det. Men jag måste sätta mig själv i fansens situation, det bästa som kan hände i hela livet är ju att någon av John och Edward säger något så man får känna sig speciell. Men jag måste bara acceptera det. Jag kan inte göra något åt det. Men jag är så glad för fansen skull. Jag ser lyckan i allas ansikten. Så förväntansfulla. Jag kan inte riktigt känna mig på det sättet. Det är faktiskt lite ledsamt.. Jag är såklart hur tacksam som helst för att jag känner John och Edward bättre än dom flesta fansen men jag vill ändå vara bara ett vanligt fan som blir helt galen av att få se en liten glimt av John och Edward. Jag saknar det. Men jag är glad över det jag har, såklart! Tänk att det är så svårt att vara tacksam över det man har. Om man får något vill man alltid ha lite mer. Så är det alltid! Även om man är tacksam för det man fick så önskar man att man kunde ha fått mer. Det vet jag Wilma ofta pratade om i början när hon var ett fan. När hon träffade dom första gången så fick hon en kram och en bild. Hon grät hela vägen hem när hon satt och tittade på twitter och såg alla som skrev att dom fått prata en massa med John och Edward och sådär. Jag antar att det är det som gjorde att hon blev en stalker. Hon åkte till alla länder i Europa för att se dom. Hon sa att hon inte bara ville vara en i mängden. Hon ville vara en dom kom ihåg och mindes namnet på. Jag tycker att det är lite sorgligt att det är så i princip alla fans känner. Alla som bara träffat dom några få gånger jämför sig med dom som träffat dom ett tiotal gånger. Men det är som det är. Jag vill bara att alla ska veta att det inte handlar om hur många gånger man träffat dom. Det är inte alls det handlar om. Om man tror det så är man bara lite dum.
Jag la mig i min säng på hotellrummet. Varken jag eller Wilma orkar vara nere utanför hotellentrén och trängas med alla fans. Vi kan stå i fönstret och titta på hela spektaklet. Det är kul att se hur John och Edward hanterar allt. Dom är så himla proffsiga. Jag menar, det finns inga vakter där. Dom sköter verkligen allt själv. Så otroligt duktiga. Jag låter som en mamma… Usch!

 Tre timmar senare kom John och Edward upp till oss. Jag hade redan somnat men vaknade när dom kom in och började pladdra på om hur coola alla fans är. Jag satte mig upp i sängen och tittade irriterat på dom. Dom måste ha varit inne på sitt rum och duschat eller något för deras hår är platt.
Wilma som varit nere hos dom en stund satt och pratade med dom och berättade om en massa fans som hon känner genom twitter.
- ’’Men Edward, vad hände med dig och den där blonda korta tjejen? Jag såg några gnistor flyga!’’ sa Wilma och skrattade.
Jag höjde ögonbrynen och tittade på dom. Är hon seriös? Edward tittade på mig.
- ’’Hon är ett fan, okey?’’ sa han.
- ’’Men du gillar henne. Det såg jag på dig!’’
Vad är det för fel på Wilma ibland? Ser hon inte att jag sitter här eller?
- ’’Wilma, jag är vaken. Jag hör er om du inte visste det!’’ sa jag irriterat.
Hon tittade lite förvånat på mig.
- ’’Men Adele seriöst, du skulle ha sett dom!’’ sa hon och skrattade igen.
Jag suckade högt och gick ur rummet. Jag gick till det andra sovrummet och satte mig på dubbelsängen. Vad är det för fel? Hon vet mycket väl hur lätt jag blir svartsjuk och hon vet hur mycket jag gillar Edward. Jag vill inte gråta men jag kan inte låta bli att göra det. Allt blir alltid fel.
Edward kom in i rummet. Han tittade lite ledsamt på mig och satte sig i sängen bredvid mig. Det är ovant att se honom i mjukisbyxor och en helt vanlig t-shirt. I och för sig hade han alltid på det sig på sjukhuset men ja, det är ändå ovant.
- ’’Varför är du så ledsen?’’ sa han.
Jag torkade bort några tårar från kinderna.
- ’’Vad tror du? Den här kvällen kan vara den enda jag har med dig på kanske flera månader! Sen kommer du åka någon annanstans och vara med andra tjejer istället för mig..’’ sa jag och snyftade till.
Han tittade på mig i några sekunder och knuffade sen till mig lite så att jag föll omkull i sängen. Han la sig lite ovanpå mig och kysste mig i pannan. Okej jag dör.
- ’’Oroa dig aldrig för att jag ska gilla någon annan mer än dig.’’ Sa han några med sin mun några centimeter ifrån min.
Så nära att jag kan känna hans andedräkt. Jag lovar att jag kommer svimma snart. Men även fast jag är helt yr så kan jag inte sluta le. Händer verkligen det här?
- ’’Det här är säkert en dröm.’’ Sa jag och log lite svagt.
Han kysste mig. Inte som han brukar göra. Både han och jag är rätt blyga så det händer aldrig något men jag antar att han är så överpumpad av den här kvällen så han ger allt han har typ. Han drog mig närmre sig. Jag kunde inte låta bli att skratta lite. Helt sjukt är det vad det är.
- ’’Du drömmer inte, okey?’’ sa han utan att släppa mig.
- ’’Jag tror dig..’’ viskade jag.
- ’’Bra. Jag älskar dig.’’
Jag vill börja gråta igen. Av lycka. Hur är det ens möjligt att det här händer mig?
- ’’Du måste tro mig, Adele. Du är underbar.’’
- ’’Du är underbar, Edward.’’
Han blåste mig i ansiktet. Jag skrattade till. Man kan inte hitta någon bättre än honom. Det är inte ens möjligt.