Det hör väl till den mänskliga naturen att det ska vara svårt att säga hej då till någon. I mitt fall några. Jag vill inte åka ifrån någon av dom. Edward, John, deras föräldrar, Kevin eller London. Vill stanna här. Allt kommer vara så pissigt när jag kommer hem. Kommer ha minst hundra läxor jag missat. Sen ska alla i skolan fråga vart jag varit i tre veckor. När jag berättar kommer dom flina och dra något kallt skämt. Eller så kommer dom inte ens märka att jag varit borta. Jag vet exakt hur det är. Men nu är det bara några veckor kvar till jul. Det är första december imorgon. Jag kan knappt vänta! Jag är femton men älskar julafton lika mycket som en femåring. Det är verkligen något magiskt över julen. Allt är så stämningsfullt. Hoppas bara att det kommer snö. Annars är det inte samma sak.
Men jag måste hem för att träffa min familj. Jag saknar min katt Ofelia och vår hund Bambi så himla mycket. Jag vill bara krama om dom så hårt jag kan. Sen saknar jag Wilma, mamma och pappa såklart. Jag kan faktiskt inte riktigt förstå att jag klarade mig att vara ifrån Wilma så här länge. Det måste vara på grund av att allt med Edward har haft en sån stor betydelse. Jag menar, det är ju en väldigt stor skillnad på att åka Grekland på solsemester i tre veckor utan Wilma och åka till London och kämpa för att Edward ska överleva.
John och Edward satt i sängen och tittade på när jag packade. John hade datorn i knät och skrev till Wilma. Undra hur många nya följare hon kommer få nu…
- ’’Du kan få ha kvar tröjan..’’ sa Edward och tittade på munkjackan jag hade på mig.
Det knöt sig lite i magen. Det är Edwards munkjacka. En helt vanlig grå med vita snören.
- ’’Säkert?’’ sa jag.
Jag vill verkligen ha den hemma i Sverige så jag kan lukta på den.
Han nickade.
Den är lite stor men det gör inget. Jag kommer ändå inte använda den. Den får inte bli smutsig så den måste tvättas för då försvinner lukten. Jag ska bara ha mig den på flygplanet och sen när jag kommer hem så tar jag av mig den.
Jag la mig i sängen med huvudet i Edwards knä och benen över Johns ben.
- ’’Jag vill inte åka hem..’’ sa jag ledsamt.
John klappade mig på benet.
- ’’Du fixar det, okej?’’ sa han.
Jag nickade långsamt.
- ’’Det viktigaste är att du tror på dig själv och inte låter någon trampa på dig. Tänk bara på oss om du känner dig ledsen för vi finns alltid.’’
- ’’Det är så lätt att säga det nu. Men sen när jag väl sitter i klassrummet och får sudd kastade på mig så går sekunderna som timmar. Då kan ni inte hjälpa mig.’’
Dom tittade på varandra. Jag la händerna för ansiktet och försökte få tårarna att försvinna i ögonen.
Edward drog upp mig så att jag satt upp och kramade mig. Jag lutade huvudet mot hans bröstkorg. Sluta gråta Adele. Allt skulle kunna ha varit så mycket värre. Skärp dig.
- ’’När någon försöker att trycka ner dig betyder det bara att du är över dom. Du är mycket starkare än alla, Adele. Se bara vad du har klarat dig igenom dom senaste veckorna.’’ Sa John.
Han har i och för sig rätt men ja..
- ’’Jag kanske är stark men när man är helt ensam bland en massa människor som bara spottar på en så är det svårt att ta fram styrkan… Om du förstår vad jag menar?’’ sa jag och tittade på honom.
Han nickade lite besviket.
- ’’Alltså.. Jag har ju varit borta ett tag. Vad är det egentligen som har hänt? Är det bara några som är elaka eller har det verkligen hänt något?’’ sa Edward.
Vad dum jag är.. Jag har inte berättat något för Edward. Han har bara fått höra mig klaga på allt där hemma. Jag rätade på mig och torkade tårarna ur ögonen.
- ’’Du vet ju att när jag började skolan efter sommarlovet så hade ju nästan alla förändrats. Jag hade några tjejer jag brukade vara med i min klass men dom hade förändrats totalt och bara ignorerade mig. Men jag hade ju ändå Wilma, Jenna och Jasmine. Men det dröjde bara några veckor innan dom tre blev helt konstiga. Dom smög ut på kvällarna och var med en massa äldre killar. Jag kom på Wilma när hon satt och rökte flera gånger. Det var som att dom över en natt bara blev fem år äldre. Där stod jag helt förvirrad och visste inte vad som hänt. Vi är femton år. Inte tjugo. Jag vill vara ett barn så länge jag bara kan. Inte slösa en massa år på sånt skit jag kan göra när jag blir äldre. Barndomen kommer jag aldrig kunna få tillbaka så varför bara kasta bort den? Dom röker, dricker är med en massa äldre killar… Jag vill inte något av det där och därför har jag blivit ensam.’’ Sa jag.
Edward tittade på mig ett tag.
- ’’Men vi är ju fem år äldre än dig...’’ sa han.
Jag drog på munnen.
- ’’Ja det är ni.. Men det är inte samma sak. Ni ska bara se dom killarna dom är med. Wilma har ju sin pojkvän Pontus som är hemma hos oss typ hela tiden. Det är han som köper alla cigaretter till Wilma. Han drar med henne på en massa fester. Jag är inte säker på att hon verkligen vill det. Hon verkar bara vara rädd för att säga emot honom.’’
- ’’Det låter inte som Wilma..’’ sa John.
- ’’Nej jag vet. Men som sagt, hon har förändrats en del sen ni träffade henne sist.’’
Jag gick till min resväska och stoppade ner dom sista sakerna.
- ’’Adele, lova en sak.. Bli inte som dom.’’ Sa Edward.
Jag skakade på huvudet.
- ’’Jag ska inte.’’
Det knackade på dörren. Jag öppnade.
- ’’Ska vi åka?’’ sa Susanna.
Jag nickade och tog min resväska. John och Edward kom efter mig. Susanna tittade kritiskt på Edward.
- ’’Du borde stanna hemma och vila dig.’’ Sa hon.
Edward skakade på huvudet och hoppade vidare.    
- ’’Bara för att du inte ligger på sjukhus längre så är du inte frisk!’’ ropade hon efter honom.
Jag flinade lite.
- ’’Låt honom vara bara. Han kommer snart märka själv att han inte är lika stark och cool som han tror.’’
Hon skrattade lite.
Åh vad jag kommer sakna henne. Hon är så himla snäll.
Vi hoppade in i bilen och började köra mot flygplatsen. Jag suckade högt. Allting har ett slut.