Ord kan inte beskriva det här. Rädslan som växer sig större inne i mig. Jag kan nästan inte prata längre. Jag går ständigt runt med röda ögon och en huva över huvudet. Känner mig som någon deprimerad unge i någon film. I och för sig är jag en deprimerad unge. Det har gått tre dagar sen dom sa att dom ska väcka upp Edward. Dom tog beslutet att fortsätta ha honom sövd eftersom hans hjärta fortfarande inte kan slå själv. Jag vet att man aldrig får tappa hoppet men det är precis det jag håller på att göra. Jag vet vad läkarna tänker. Jag kan se hur dom ljuger när dom säger att dom gör så gott dom kan och att han troligtvis kommer klara sig. Det tror jag inte ett dugg på. Visst, dom försöker! Det gör dom verkligen men jag är rätt säker på att dom ljuger när dom säger att han kommer klara sig.
Jag lutade pannan mot Johns axel.
- ’’Jag vill vara i himmeln.’’ Viskade jag.
Han satt tyst i några sekunder.
- ’’Det räcker med att Edward åker dit.’’ Sa han tillslut.
Jag ställde mig snabbt upp och glodde på honom. Jag kastade min tidning på honom.
- ’’Håll käften!’’ sa jag och gick ifrån honom med snabba steg.
Hur vågar han säga sådär? Han beter sig som att Edward redan vore död. Det är ett mirakel att han ens går upp på morgonen. Men han pratar inte med fans längre. Han ignorerar dom bara. Går bara förbi dom. Jag vet hur hemskt det är för honom att inte ha Edward här… Men han får aldrig svika fansen. Han ska finnas där, med eller utan Edward. Han behöver inte twittra och sånt där men han kan i alla fall hälsa på dom som sitter utanför sjukhuset dag ut och dag in och ber om att Edward ska vakna. Han står verkligen i skuld till dom.
- ’’Adele? Hur är det med dig?’’ sa en sköterska.
Alla som jobbar här vet vilka vi är i det här laget. Vi är ju här nästan hela tiden.
- ’’Jag mår bra.’’
- ’’Kom. Vi ska samla familjen och prata lite.’’ Sa hon och la en arm om mina axlar.
Prata om vad?
Hon tog in mig i ett rum som såg ut som ett vardagsrum. Jag har faktiskt inte varit här förut. Soffor, ett litet bord och en tv. Fint. John, Kevin och deras föräldrar satt redan där.
Jag satte mig i en egen soffa. Orkar inte att någon håller på och håller mina händer eller lägger armar om mig. Inte nu. Två sköterskor och två doktorer var här med oss.
- ’’Vi ber verkligen om ursäkt för att ha skjutit upp allting hela tiden. Vi hittar nya skador hos Edward hela tiden.’’ Sa en doktor.
Ingen av oss sa något.  Vi alla bara tittade ner. Susanna satt mellan John och deras pappa. Hon höll dom båda i händerna. Det brände till lite i ögonen. Det kommer aldrig finnas någon som Edward. Aldrig någon som kan ta hans plats om han försvinner. Jag kommer aldrig kunna bli kär i någon igen. Jag kommer bara jämföra den killen med Edward. Det kommer aldrig funka. Hur ska jag någonsin kunna hitta någon som han?
- ’’Hur kan Edward ha blivit så skadad när Liam var på fötter redan efter en timme?’’ sa jag.
- ’’Lastbilen körde in i sidan där Edward satt. Edward blev lite som en krockkudde för Liam.’’
Jag har haft så många mardrömmar om det där. Scener som spelats upp i mitt huvud. Edward ansikte.. Nästan helt blå.
- ’’Vi har nu bestämt så här att… Att försöka få Edward helt återställd är helt omöjligt. Det kommer aldrig gå. Man skulle få hålla på i åratal. Vissa skador går inte ens att reparera.’’ Sa den andra doktorn och tittade på oss alla. Susanna nickade lite diskret.
Sen fortsatte han.
- ’’Som ni vet så håller en maskin igång hans hjärta nu. I vanliga fall har man den maskinen under det första dygnet. Kanske två första dygnen men inte mer. Edward har nu haft den i nästan fem dygn. Det visar… Att han faktiskt är död.’’
Död? Vadå död? Död som i död? Död som i borta för alltid? Alla ljud runt mig försvann. Jag såg bara hur allt blev kaos. Men jag kunde inte koncentrera mig på något. Vadå död? Jag förstår inte. Edward kan inte vara död. Det går inte. Det är ju inte ens möjligt.
- ’’Jag måste se honom.’’ Viskade jag.
- ’’Adele, det är inget bra läge nu.’’ Sa en sköterska.
- ’’Har ni redan tagit bort maskinen? Är hans hjärta stilla?’’ sa jag helt kallt.
- ’’Adele. Andas och ta det lugnt. Blunda lite.’’ Sa hon och la en arm på mitt ben.
Jag smällde bort handen och ställde mig upp.
- ’’Svara på frågan! Är hans hjärta stilla?’’ skrek jag.
Hon tittade lite skrämt på mig där hon satt.
- ’’Maskinen är fortfarande igång…’’ sa hon.
Jag sprang ut ur rummet. Jag sprang allt vad jag hade genom korridorerna och in på Edwards rum. Tack Gud för att det inte var låst som det alltid är! Jag satte mig på sängkanten och tog hans hand. Lika kall som alltid. Jag har bara varit här inne hos honom två gångar innan. Men det här är andra gången jag nuddar honom.
Jag la hans hand som var sammanflätad med min mot min mun.
- ’’Edward. Jag vet inte om du är död eller inte. Men om du är död så hör du ju mig nu. Jag vill att du väntar på mig där uppe. Jag kommer snart. Det lovar jag. Du kommer inte behöva vänta längre. Ta hand om dig där uppe och va fri. Gör en massa galna saker. Sen vill jag att du vakar över John. Ta hand om honom. Han kommer göra en massa dumma saker om du inte stoppar honom. Snälla. Jag kommer inte klara det själv. Men som jag sa.. Jag kommer snart och jag vill att du ska vänta på mig vid grinden. Sätt dig ner där i gräset.. Eller vad det nu är och vänta. Du har all tid i världen. Hälsa alla änglar från mig också.’’ Viskade jag innan sköterskorna störtade in i rummet.
- ’’Adele vad gör du?’’ sa en av dom.
- ’’Säger hej då.’’
- ’’Han är inte helt död än. Det vet du. Hans hjärta slår fortfarande.’’
- ’’Kan jag få en minut och avsluta det jag höll på att säga?’’ sa jag.
Dom tvekade i några sekunder men gick sen ut.
- ’’Men om det är så att du är vaken. Att du fortfarande lever… Jag vet att du hör det här även då. Då måste jag få be dig om att vakna. Öppna ögonen. Jag vet att det är läskigt. Du vet inte vad som väntas här ute. Hur din kropp ser ut eller något. Du tror kanske att det kommer göra ont men jag kan lova dig att du inte kommer känna något. Inte än på ett tag. Personalen här tar så väl hand om dig. Jag ber dig att komma tillbaka till oss. Du är inte redo att åka ifrån oss än. Det vet du också. Öppna ögonen. Det är inte lika farligt som du tror. Jag lovar. Gör det för min skull. För Johns skull. För hela din familj, dina fans och för världens skull. Snälla Edward. Öppna ögonen.’’ Viskade jag och kysste hans kalla hand.