Det åskar ute. Hemskt! Jag är livrädd för åska. Jag vet inte varför. Jag får rysningar i hela kroppen och börjar skaka när jag hör mullret. Jag förstår inte hur John kan sova. Han ligger bara och sover. Jag har försökt prata med honom men han är helt borta. Edward sitter med twitter och kan inte sova han heller. Han har ont i benet. Stackarn.. Men han har tagit smärtstillande så det borde gå över snart.
- ’’Vad är det?’’ sa Edward och flinade lite.
- ’’Det är inte kul. Jag hatar åska. Okej? Jag håller på att dö här.’’
Jag försökte hålla gråten tillbaka när jag sa det. Han verkade märka det. Han fick ett lite oroat uttryck och tittade på mig. Han klappade bredvid sig.
- ’’Kom.’’ Sa han.
Jag tittade lite frågande på honom. Plötsligt brakade det till precis ovanför oss. Jag kastade mig upp ur sängen och sprang till Edward. Jag satte mig i hans säng och höll händerna för ansiktet.
- ’’Vad är du så rädd för?’’ sa han och tog bort mina händer.
- ’’Jag vet inte! Det är helt sjukt! Kommer inte kunna sova på hela natten. Är livrädd!’’ sa jag och höll upp en av mina händer för att visa hur jag skakade.
Han lyfte på täcket och hoppade in mot väggen.
Jag höjde på ögonbrynen.
- ’’Sov här.’’ Sa han.
Okej. Panik! Vad ska jag göra nu? Det är i just det här ögonblicken jag måste handla snabbt och inte fåna bort allt!
- ’’Är du seriös..?’’ sa jag lite osäkert.
Han himlade med ögonen och drog ner mig i sängen.
- ’’Sov nu.’’ Sa han och rufsade till mitt hår.
Sov? Vad i hela friden tror han egentligen? Att försöka sova bredvid honom lär ju inte göra det lättare? Jag drog täcket över huvudet och borrade ner huvudet i kudden. Jag klarar inte av det här! För mycket Edward på en gång! Jag hann inte ens förbereda mig!
- ’’Adele. Du får ligga längst in. Annars kommer jag putta ner dig.’’ Sa han.
Jag satte mig upp och tittade på honom.
Han makade sig ut och jag hoppade över honom. Så pinsamt. Jag kommer nog dö när som helst.
- ’’Har du ont?’’ frågade jag.
- ’’Nej. Det känns inget.’’
Jag log lite svagt. Av någon anledning känner jag mig tryggare här med Edward. Kommer inte dö helt ensam i alla fall.
Han släkte lampan och kröp ner under täcket. Jag var tvungen att bita mig i läppen för att inte börja gråta. Det här händer ju inte. Eller? Alltså shit!
- ’’Kommer du kunna sova nu?’’ sa han.
Jag skrattade till.
- ’’Knappast!’’
Det mullrade till igen och jag ryckte till. Jag bökade ner mig i sängen så mycket jag kunde.
- ’’Ta det lugnt Adele…’’ viskade han.
Han la en arm om mig och drog mig närmre. Död! Alltså är jag död eller? Sånt här händer ju inte! Vem får den här chansen? Inte är det jag Adele i alla fall! Varför skulle Edward vilja vara med mig? Jag fattar ingenting!
- ’’Edward… ’’ mumlade jag.
- ’’Jag sover.’’
Jag fnissade lite.
- ’’Men seriöst.. Varför gillar du mig? Lixom.. Ingen kille har någonsin gillat mig. Varför skulle du göra det?’’
Han öppnade ögonen och tittade allvarligt på mig. Hans fina ansikte är bara knappt två decimeter ifrån mitt. Jag klarar inte av det här!
- ’’Vet inte du hur söt du är?’’ sa han.
Mitt ansikte hettade till. Tack Gud för att det är så pass mörkt här inne så att han inte ser hur röd jag är i ansiktet.
- ’’Du har något som gör mig… svag. Din personlighet är underbar, Adele. Killar som inte gillar dig vet inte vad dom går miste om.’’
- ’’Det är inte sant..’’ mumlade jag tyst.
- ’’Jo det är det! Men jag är rätt glad.. Då får jag ju dig för mig själv.’’
Aaaaaah! Panik! Jag vill skrika och sprattla!
- ’’Då får mig nästan att svimma…’’ sa jag.
Han log och blåste lite luft på mig. Det pirrade till i magen.
- ’’Jag vill inte åka hem! Jag kommer inte klara av det!’’ sa jag.
- ’’Det är ju flera timmar kvar. Tänk inte på det nu. Vi är ju här.. I det här ögonblicket. Lev i nuet.’’
Edward är så annorlunda på något sätt. Så många fans beskriver honom som den omogna och barnsliga av dom. Jag kan inte säga emot direkt men han är varken barnslig eller omogen. Inte alls. Han uppträder inte riktigt likadant på scenen och framför kameran som han gör här med mig privat. Självklart är han samma lite.. jag vet inte hur man beskriver det.. han är busig på något sätt men samtidigt så vuxen. Åh det går inte att förklara. Ingen idé!
Utan att tänka mig för strök jag honom på kinden med fingret.
- ’’Tack för att du finns.’’ Viskade jag.
Han log svagt.
- ’’Du är bäst Adele. Låt aldrig någon annan säga något annat. Glöm aldrig att jag och John finns för dig. Hela tiden. Jag vet att du har haft det jobbigt. Du förtjänar det inte.’’
Vad kan jag säga? Inget jag säger kommer låta vettigt.
- ’’Jag älskar dig. Glöm inte det.’’ sa han.
- ’’Älskar dig med, Edward.’’
Dom där tre orden kommer jag leva på hela mitt liv!