Svensk mark igen. Det känns faktiskt skönt. Skönare än vad jag trodde det skulle göra.
Mamma kom och hämtade mig på flygplatsen. Vi kramades i en evighet. Hon grät också. Hon babblade på om hur mycket hon saknat mig och hur glad hon är att se mig. Jag älskar henne så mycket med ibland är hon lite väl mycket. Men jag kan ändå inte tänka så nu. Jag är så glad att se henne! Helt sjukt! Jag har inte märkt hur mycket jag har saknat henne förrns nu. Jag kramade henne så hårt jag kunde.
- ’’Vi får skynda oss hem! Pappa håller på att baka bullar.’’ Sa hon och la en arm om mig.
I vår familj är det pappa som står för all bakning och matlagning. Mamma kan göra det men pappa är så mycket bättre, därför får han göra det.
Jag log stort.
- ’’Är Wilma hemma?’’ frågade jag.
- ’’Ja hon borde vara hemma nu. Hon har varit hos Pontus men ville vara hemma när du kom så hon tog bussen för en halvtimme sen.’’
Jag nickade.
Jag hade hoppats på att dom hade gjort slut vid det här laget så jag kunde få tillbaka Wilma för mig själv. Men jag antar att det var för mycket att hoppas på.

När jag klev in i hallen hemma kastade sig Wilma på mig. Hon började gråta och det ledde till att jag också grät. Vi stod och kramade varandra och grät i flera minuter. Runt oss hoppade vår hund Bambi runt. Jag släppte Wilma och satte mig på golvet och kramade om Bambi. Hon slickade mig i hela ansiktet. Jag pussade på henne. Söta lilla hund. Hon är så underbar! Världens finaste! Jag släppte Bambi och sprang till pappa. Han lyfte upp mig och jag kramade honom.
- ’’Välkommen hem.’’ Sa han och pussade mig på kinden.
Jag log stort och kramade honom.
Han ställde ner mig på golvet.
- ’’Bullarna är serverade! Det finns varm choklad till Wilma och Adele och kaffe till mamma och pappa! Sätt er i soffan så kommer jag med grejerna!’’ sa pappa och joggade in i köket i sitt möjliga förkläde.
Wilma tog min hand.
- ’’Hur mår du? Du måste berätta allt som har hänt!’’
- ’’Jag mår jättebra!’’
Vi satte oss ner runt i soffan. Pappa har tänt ljus. Det går inte att beskriva känslan jag har just nu. Jag känner mig så älskad. Jag får komma hem till ett stort, varmt hem och blir välkomnad av dom jag älskar. Sen ligger det bullar på bordet och en brasa är tänd. Helt underbart!
Alla satte sig till rätta och tog varsin bulle. Jag drog en filt över mig och Wilma. Ofelia hoppade upp i mitt knä.
- ’’Hej lilla älskling!’’ viskade jag och pussade henne.
- ’’Adele! Du måste berätta allt nu! Verkligen allt!’’ sa Wilma.
Jag tittade på henne, mamma och pappa. Alla tittade på mig med nyfikna ögon.
- ’’Vad vill ni veta?’’ sa jag och flinade lite.
- ’’Berätta vad som hände efter att jag lämnat dig hos deras föräldrar där på flygplatsen i London!’’ sa mamma.
Jag berättade hur vi hade åkt till hotellet och alla var så ledsna. Sen att vi åkt till hotellet och att Edward såg helt krossad ut. Ingen av dom sa något under hela tiden jag pratade. Dom bara lyssnade. Wilma fick några tårar i ögonen när jag berättade om hur John var. Sen berättade jag om när Edward vaknade upp. Allas lycka. Då började även mamma gråta. Jag sa inget om vad som hände mellan mig och Edward efter att han vaknat. Det är sånt som jag och Wilma kan ta när vi är ensamma. Det skulle vara lite pinsamt att bara säga allt rakt ut. Även om inget speciellt hände. Eller tja.. Det var ju väldigt speciellt för mig men inte för dom.
- ’’Så nu är alla lyckliga?’’ sa mamma när jag var klar.
Jag nickade långsamt och log lite svagt.
- ’’När ska ni ses igen då?’’ sa pappa och drack av sitt kaffe.
Jag ryckte på axlarna.
- ’’Jag vet inte. Edward ska bli frisk och sådär. Men vi får väl se, innan jul hoppas jag.’’
- ’’På tal om jul, knappt en månad kvar nu och ingen snö…’’ sa Wilma besviket.
Jag drog besviket på munnen.
När jag gick ut från flygplatsen märkte jag skillnaden mellan Sverige och London. London var grått och regnigt medans Sverige är kallt och frostigt. Alla regnmoln täckte Londons himmel så man kunde inte se några stjärnor men här hemma bara lyser dom. Jag älskar stjärnor. Sen tänker jag tillbaka på när jag och John var vid den där parken i London för några veckor sen och han sa att jag aldrig behöver känna mig ensam när jag ser stjärnorna för då vet jag att vi är under samma himmel och han och Edward ser exakt samma stjärnor som jag. Jag tittade ut genom fönstret och såg alla stjärnor. Det sög till lite i magen. Jag saknar dom redan sjukt mycket. Det går inte att förklara riktigt.
- ’’Hur känns det med skolan imorgon då?’’ sa mamma.
- ’’Åh påminn mig inte!’’ sa jag och suckade högt.
Mamma och pappa tittade på mig med besvikna blickar.
- ’’Är du nervös?’’ sa pappa.
- ’’Nej. Jag tänker bara skita i alla avundsjuka idioter som inte har någon självkänsla alls.’’ Sa jag och sneglade lite på Wilma.
Hon tittade lite skamset ner eftersom det är hennes nya vänner som jag pratar om.
- ’’Du kommer klara dig perfekt! Sen pratar du med oss direkt om det är någonting. Eller hur?’’ sa mamma.
Jag nickade och klappade Ofelia på huvudet. Hon ligger och spinner. Så himla mysig.
Min mobil plingade till. Jag tog upp den. Ett sms från Edward. Mitt hjärta slog ett dubbelslag. ’’Lycka till imorgon sötnos. Du klarar allt, okej? Glöm inte att jag älskar dig’’. Jag bet mig i läppen för att inte börja gråta. Min älskade Edward. Jag är helt säker nu, jag älskar honom verkligen. Det gör jag! Jag bara vet det. Jag känner det i hela kroppen.