John har ingenstans att sova. Eller jo det har han. Men han kan inte sova utan Edward. Inte nu. Han försökte sova med mig men det gick bara inte. Han kan verkligen inte slappna av. Men det förstår jag i och för sig. Det kan inte jag heller. Har legat och stirrat upp i taket i mer än två timmar. Kan inte sova. Det är inte så att jag tänker för mycket.. Mitt huvud är helt tomt. Jag har smsat med Wilma och hon gav mig tips om hur jag skulle kunna somna men det har inte funkat. Jag tänker bara ligga här och vänta. Någon gång lär jag ju somna. Imorgon kommer bli en tuff dag. Dom ska försöka väcka Edward. Om dom lyckas väcka honom är ju det jättebra men tänk om han har fått något fel i huvudet nu. Jag kommer inte kunna leva med det heller. Men då lever han i alla fall och det är huvudsaken. Under dom senaste timmarna har jag märkt på John att det är något som verkligen inte som det ska. Han säger helt konstiga saker och kan helt plötsligt börja skratta. Jag tror att han mest behöver sova och sen är han orolig. Det kan inte vara så bra för hjärnan att utsättas för sånt här. Jag tror att jag håller på att bli psyko eller något. Jag tycker att jag kan höra Edward säga saker ibland. Sen tycker jag att han står i ögonvrån men när jag tittar är det såklart ingen där. Han är ju inte ens död. Det hade varit skillnad om han var död. Då hade jag verkligen blivit rädd eftersom jag tror på att döda människor kan hemsöka dom levande. Nu tror jag bara att saknaden har tagit över hela min hjärna så jag inbillar mig att han är här hos mig. Men på något sätt kan jag faktiskt känna hans närvaro. Det är säkert en inbillning för som sagt så är han inte död.  Jag satte mig snabbt upp i sängen och stirrade framför mig. Tänk om han är död? Han kanske dog nu, nyligen. Operationen kanske gick snett. Jag rös till.
- ’’Edward..’’ viskade jag.
Jag ryckte till. En hand på min axel! Jag skojar inte! Det kändes som att någon la en hand på min axel!
Jag kastade mig upp, drog på mig en kofta och sprang genom korridoren bort till rummet där deras föräldrar, John och deras brorsa bor. Klockan är typ halv tre men skit samma!
Deras pappa öppnade dörren. Han fick plötsligt ett oroligt uttryck när han såg mitt skrämda ansikte och rosa ögon.
- ’’Edward är på mitt rum!’’ sa jag med en darrande röst.
Han tog min hand och drog med mig in på rummet. Vi satte oss i soffan. Susanna kom och satte sig med oss.
- ’’Han var där. Han nuddade mig. Precis här.’’ Sa jag och la min egen hand på min axel.
Dom båda tittade på mig länge.
- ’’Jag tror att han är död!’’ sa jag och brast ut i gråt.
Susanna la en arm om mig.
- ’’Något på operationen gick fel!’’
- ’’Om något skulle ha hänt så skulle dom ha ringt direkt.’’ Sa Susanna.
- ’’Men dom kanske inte har märkt det än eller något! Den där maskinen håller ju igång hans hjärta. Det kanske har blivit något fel med den. Jag lovar, han var på mitt rum! Han nuddade mig!’’
Dom tittade på varandra. Varför tror dom mig inte? Jag är verkligen säker på att han rörde mig när jag sa hans namn. Det kan inte ha varit en inbillning! Det kändes så äkta.
- ’’Kom Adele. Vi åker till sjukhuset och tittar efter.’’ Sa pappa John.
- ’’Jag kan inte!’’ snyftade jag.
- ’’Jodå, jag hjälper dig.’’
Han tog tag i min arm och hjälpte mig upp på benen. Han fick stödja mig hela vägen till sjukhuset. Det kändes som att jag skulle spy när vi skulle gå in. Han är död. Det är bara så. Hur skulle hans annars ha nuddat mig? Man måste vara död för att kunna hemsöka folk.
Det var helt tomt i korridorerna. Att besöka ett sjukhus mitt i natten är inte det trevligaste man kan göra. Verkligen inte. Edward sköterska dök upp.
- ’’Nämen hej, vad gör ni här vid den här tiden?’’ sa hon förvånat.
- ’’Edward var och besökte Adele på hotellet.’’
- ’’Jasså?’’ sa hon och tittade på mig.
Jag nickade.
- ’’Tja.. Lite konstigt i så fall för han har legat här hela tiden.’’ Sa hon.
- ’’Klart han har. Han kan ju inte bara ställa dig upp och gå. Hans ande var hos mig.’’
Hon tittade lite frågande på mig.
- ’’Ska vi prata i enrum en snabbis?’’ sa pappa John till sköterskan.
- ’’Självklart!’’
Jag satte mig på en stol. Jag drog upp knäna till hakan, lutade pannan mot knäna och blundade. Vill inte se något. Inte här ensam i korridoren. Jag önskade att jag kunde stänga av känseln just nu. Vill inte känna om någon nuddar mig. Edward får inte dyka upp igen. Det skrämmer livet ur mig. Jag vill ha kontakt med honom men inte på det sättet. Det är bara läskigt.
Jag tittade upp när jag såg sköterskan och John komma gående.
- ’’Adele. Edward är inte död. Inte alls. Han är faktiskt bättre. Hans hjärta slår själv nu.’’ Sa sköterskan och log svagt.
Jag borde bli glad nu men jag är bara förvirrad. Vadå inte död?
- ’’Men vem var det då som var hos mig?’’
Hon satte sig bredvid mig.
- ’’Det är såhär att när man utsätts för sånt som du har ikväll så kan man bli lite förvirrad och trött i huvudet. Jag antar att du inte sovit något heller?’’
Jag nickade.
- ’’Om du vill kan du få lite sömnmedel som du kan ta när ni är tillbaka på hotellet igen. Då kommer du somna på någon minut bara.’’
- ’’Jag vill inte sova för då kommer jag drömma. Bara mardrömmar. Jag vill inte det.’’
- ’’Sömnmedlet är så pass starkt så du kommer somna så tungt så du kommer inte kunna drömma.’’
Jag tänkte efter. Det är väl lika bra.
- ’’Du får sova hos oss.’’ Sa pappa John.
Jag nickade. Sköterskan gav John två tabletter.
- ’’Ta bara en ikväll. Det räcker gott och väl. Men ta en till för imorgon om du får problem med att sova då också.’’
- ’’Tack.’’
- ’’Om allt går enligt planerna så ska dom väcka Edward vid ett på dagen imorgon. Vi skulle uppskatta att ni inte är här just då. Vi kommer vara fullt upptagna med honom och han kommer inte vara anträffbar på några timmar. Men vi kommer vara i kontakt mer er hela tiden.’’ Sa hon.
- ’’Det förstår jag. Tack så mycket.’’
- ’’Vi ringer när ni kan komma hit. Var bara hemma och vila.’’ Sa hon och klappade mig på huvudet.
Hemma och vila? Skojar hon eller? Jag kommer behöva fler såna här tabletter och jag ska kunna vara hemma och vila.

När något sånt här händer inser man hur fort saker kan försvinna. Man inser även hur mycket en person faktiskt betyder. Jag saknar Edward så mycket. Om inte det här hade hänt, om jag hade varit kvar hemma i Göteborg så skulle jag inte sakna honom. Inte på det här sättet. Han har ju alltid funnits ett samtal iväg om jag verkligen ville men nu kan det hända att han verkligen försvinner. Om han dör kommer jag aldrig kunna gå vidare. Jag har tänkt att jag ska stå upp och vara stark men det kommer inte gå. Jag kommer totalt bryta ihop. Kommer inte kunna gå. Kommer bara sitta på en stol någonstans och stirra framför mig. Men samtidigt kan man inte föreställa sig hur det skulle vara. Antagligen kommer jag reagera helt annorlunda om det verkligen händer. Men ja.. Om jag känner mig själv rätt så kommer mitt hjärta stanna med hans. Jag kommer vara helt tom. Han kommer ta mitt hjärta och mitt liv med sig. Kommer inte kunna gå vidare.
Jag gick in i köket, tog ett glas vatten och tog två alvedon. Har en sån huvudvärk som bara inte går bort. John kom till mig och hoppade upp på köksbänken. Han har mjukisbyxor och en tjocktröja på sig. Håret hänger på ena sidan och han har en mössa på sig. Har inte sett honom såhär förut. Han är alltid så piffad och stilig. Men jag gillar när han är lite mer mysig och avslappnad. Då behöver inte jag känna mig helt skabbig.
- ’’Kan vi inte göra något?’’ sa jag.
Han tittade på mig. Jag förstår honom.. Klart att han inte vill göra något. Egentligen har inte jag heller lust att göra något men om vi bara sitter här och stirrar på varandra och tänker så kommer vi bli ännu mer ledsna. Vi får för mycket tid att tänka på allt dåligt.
- ’’Ska vi gå ut?’’ sa han.
Jag nickade och gick till hallen. Jag tog på mig min skinnjacka och bruna converse. Jag tog även en svart mössa. Det är trots allt kallt ute.
Vi tog hissen ner till entrén och gick ut. Det regnar inte längre. Det är inte ens fuktigt. Bara väldigt kallt. Jag hoppas att det inte är några fans ute. Jag vill vara ha det lugnt.
- ’’Jag vet vart vi kan gå.’’ Sa John.
Jag gick efter honom. Vi gick under tystnad tills vi kom till en liten park vid vattnet. Det här är helt klart ett av dom finaste ställena jag varit på i hela mitt liv! En söt liten park med bänkar och träd och på andra sidan vattnet lyser alla hus och byggnader i olika färger. Allt speglar sig i vattnet. Vi satte oss på en bänk framför vattnet.
- ’’Har du varit här förut?’’ frågade jag.
Han nickade. Han har säkert varit här med Edward.. Därför känns det speciellt. Jag är nästan helt säker på att det är så.
Jag tog hans hand och la den i mitt knä. Han är iskall. Det är jag med men jag kan försöka värma honom lite i alla fall.
- ’’Tror du att han kommer klara sig?’’ sa jag tyst och tittade ut över vattnet.
- ’’Faktiskt så tror jag det. Han kommer bli bra.’’
Det gör mig glad att han säger så. Det ger mig mer hopp.
- ’’John.. Pratade han med dig om mitt brev?’’
- ’’Han fick det igår kväll. Han läste det.. Blev ledsen. Då gick på honom lite hårt.’’
Jag kan inte låta bli att känna mig lite skamsen.  Han har väl rätt. Jag skulle kanske ha tagit det lite lugnare.
- ’’Han är säkert arg på mig..’’ mumlade jag.
- ’’Det är han inte. Då hade han inte bett oss att ringa dig.’’
Det sög till i min mage och jag fick tårar i ögonen. Sluta gråta din idiot. Visa dig inte svag. Jag tittade upp mot himlen för att inte tårarna skulle rinna ner.
- ’’Titta stjärnorna!’’ sa jag.
Det är så stjärnklart som det kan bli. Stjärnorna bara lyser! Små prickar på himlen. Jag har alltid gillat stjärnor. Tidigare den här sommaren när jag och Edward pratade varje dag så sa han åt mig att titta på stjärnorna varje kväll för det gör han och då skulle vi automatiskt komma närmare varandra. Då vet man att vi ändå sitter under samma stjärnor. Det är en speciell känsla. Jag minns att jag blev helt varm i kroppen. Det var underbart. Jag får samma känsla nu. Jag önskar att jag kunde vara där uppe vid stjärnorna.
- ’’Varför kan fåglar flyga där uppe bland molnen och inte vi? Himlen är alltid blå ovanför molnen. Även om det ser mulet ut här nere. Solen skiner alltid.’’ Sa jag och suckade.
John drog mig intill sig och jag lutade huvudet mot hans axel.
- ’’Allt kommer bli bra, Adele.’’
- ’’Han kommer alltid vara med oss..’’ viskade jag.
Jag tittade ner på mig lite obekvämt. Han gillar verkligen inte att jag pratar som om att Edward redan var död.. Jag måste sluta med det eftersom vi har bestämt att Edward kommer överleva.
- ’’Förlåt.’’ Sa jag och log svagt.
Han drog ner mössan för ögonen på mig. Jag skrattade och gjorde desamma på honom. Jag kom på att jag inte har skrattat på flera timmar. Jag skrattade igen. Så skönt! Hur kan det vara så skönt att skratta? John skrattade också, antagligen åt mig.
- ’’Han klarar sig.’’ Sa jag och log.
- ’’Klart han gör.’’
Vi båda kan vara säkra men jag vet ändå att John är lika osäker som jag. Läkarna har ju sagt att det är sextiofem procents chans att han dör. Det är alltså större risk att han dör. Det är svårt.. Men mirakel har ju skett. Edward är ett mirakel hela han. Han kommer överleva. Han måste göra det.

Hemsk kväll. Vill aldrig mer uppleva det här. Att se så många människor i sorg.. Det är inte alls kul. Inte bra.  Nu ska jag till hotellet. Dom har fixat ett hotellrum till mig. Jag är så tacksam för det. Annars hade jag inte haft någonstans att bo eftersom nästan allt är bokat. Dom bor på det hotellet också. Bara några rum ifrån mig så jag känner mig inte så ensam. Men jag tror att dom kommer sova på sjukhuset faktiskt. I alla fall John. Han sover på soffan i Edwards rum. Det vill jag också göra. Jag vill vara där i fall han vaknar. Men jag börjar tappa hoppet om att han kommer vakna. En doktor sa att det var en maskin som höll igång hans hjärta så om dom skulle ta bort den maskinen skulle han dö. Att veta att det är en maskin som håller honom levande är hjärtekrossande. Han är alltså i princip död. Okej, jag måste sluta tanka så. Hans hjärta slår ju! Nästan… Men om det inte händer något i natt så ska dom väcka honom imorgon på dagen någon gång. Dom ska titta om det har hänt något som påverkar hans hörsel eller syn och det kan dom bara göra om han är vaken. Men för att dom ska kunna väcka honom måste hans hjärta kunna slå själv så jag vet inte hur det blir med det…
- ’’Ursäkta.. Är du Adele?’’ sa en tjej och gick fram till mig.
Det är sent. Klockan är närmare midnatt och det regnar. Vad gör en tjej i min ålder ute såhär sent och i det här vädret utanför ett sjukhus? Hennes två vänner gick efter henne. Jag tar på min luvan för att skydda från regnet.
- ’’Japp. Det är jag.’’
Tjejen kramade mig länge. Vad är det här? Hon gråter.
- ’’Mår Edward bra?’’ sa en av dom andra tjejerna.
Aha, fans. Det gör ont i magen när jag tittar på dom och vet att dom är fans. Jag kan inte förstå oron dom måste känna just nu.
- ’’Edward.. Jag tror att det blir bättre. Men läkarna kan inte säga så mycket. Han är så skadad.’’
Tjejen som kramat mig flämtade till och la händerna för ansiktet. Jag måste koncentrera mig för att inte börja gråta själv. Jag vill inte gråta för då kommer dom bli mer oroliga och tro att det är mycket värre. Hennes kompis kramar henne.
- ’’Kommer han överleva?’’ sa en den tredje.
Jobbig fråga. Om jag säger ja så ljuger jag kanske och om jag säger nej kommer dom bryta ihop totalt. Dessutom vet jag ju inte själv så vad ska jag säga?
- ’’Han kommer överleva. Det ska vi se till, tjejer. Han vet att vi behöver honom.’’
- ’’Om han dör så dör jag också. Jag kommer inte kunna leva!’’ sa en av dom och grät.
- ’’Nej, det är inte det han vill. Han vill att vi ska leva för honom.’’
Dom tittade på mig. Jag vet inte vad deras blickar betyder men ja.. Det är som det är nu.
- ’’Man blir deprimerad av att logga in på twitter. Edward Grimes har varit trendat hela kvällen. Alla håller på som att han redan var död.’’
- ’’Men det är han inte. Han kommer klara sig. Skriv att ni har fått ett livstecken och att han kommer bli bra.’’ Sa jag och försökte le uppmuntrande.
Dom nickade och kramade mig.
- ’’Oroa er inte, tjejer. Det blir bra.’’
Kan inte förstå att jag ens sa det där. Jag ljuger… Det kommer kanske inte alls bli bra. Jag vinkade och gick ifrån dom.
- ’’Är John okej?’’ ropade en av dom efter mig.
- ’’Han mår bra! Ingen fara!’’
Nu vill jag bara skynda mig hem till hotellet. Vill ta en varm dusch och sova. Om jag kommer kunna sova.. Jag vill att John ska vara med mig. Vill inte vara ensam. Behöver prata med någon.

Min önskan slog in. John kom och knackade på direkt när jag klivit ur duschen.
- ’’Dom ska operera honom igen så vi får inte vara där. Det kommer ta flera timmar så det är ingen idé att vi är kvar på sjukhuset.’’
Jag kramade honom.
- ’’Kom in.’’ Sa jag.
Jag har bara en handduk på mig och det är väl ingen fröjd för hans fina ögon men skit samma. Han får stå ut i några minuter. Jag drog på mig svarta mjukisbyxor och en ljusblå kofta.
- ’’Förlåt, jag har inte riktigt hunnit packa upp och så..’’ sa jag och gick till honom i vardagsrummet.
Han stod vid dom enorma fönstren som gapade ut mot stora London.  Jag gick till honom.
- ’’Är du okej, John?’’ sa jag tyst.
- ’’Ja.. Det är bra.’’
Alla bokstäver i den där lilla meningen var falska. Jag ser och hör mycket väl att han är allt annat än okej.
- ’’Håll inget inne. Släpp bara ut allt. Du kommer må mycket bättre av det.’’ viskade jag och kramade hans hand.
En tår föll ner från hans öga. Det högg i mig. Jag inte att han ska hålla allt inne men det är hemskt att se honom gråta. Ingen ska behöva uppleva det!
- ’’Det blir bra. Vi tar oss igenom det.’’ sa jag och kramade honom.
Vi är mitt i en tjock dimma nu. Jag vet inte hur morgondagens prognos kommer se ut. Jag hoppas över allt annat att vi kommer få börja se en glimt av dagsljuset igen. Vi alla behöver det.

Gråten ligger och svider i ögonen. Jag får inte gråta. Inte nu. Jag får inte gå så långt och skämma ut mig. Inte här och nu. Jag kan inte träffa John och Edwards föräldrar första gången helt gråtande. Det är för pinsamt. Självklart skulle dom inte klandra mig eftersom dom säkert också bara vill gråta men ändå. Jag hoppas att John är med dom. Annars kommer jag inte ha någon aning om vad jag ska säga eller göra. Men John lämnar antagligen aldrig Edwards sida. Jag vill bara bryta ihop och gråta när jag tänker på deras relation. Vad händer med John om Edward försvinner? Det kommer inte gå. John kommer… Jag vet inte vad. Jag vågar inte ens tänka tanken vad som händer med John om Edward dör.
Åh gud! John! Jag ser John! Jag kan inte röra mig. Tårarna bara rinner ner. John, älskade John!
- ’’John!’’ ropade jag
Jag gör så gott jag kan för att ta mig fram bland alla människor. Jag måste till honom nu!
Jag höll på att ramla flera gånger men lyckades hålla mig på benen. Jag sprang så fort jag kunde till honom och hoppade på honom. Han kramade mig hårdare än någonsin. Vi stod och kramades i flera minuter utan att säga något. Jag bara grät, även om det är pinsamt. Skit samma!
- ’’Adele.. Här är min mamma och pappa.’’ Sa han tillslut och släppte mig.
Jag torkade bort tårarna och log. Deras mamma Susanna hade också tårar i ögonen. Jag vet inte vad som flög i min men jag kramade dom båda. Jag är oftast rätt blyg men nu bara.. Jag vet inte. Men dom kramade mig tillbaka. Tack och lov.
- ’’Förlåt.. Jag heter Adele.’’ Sa jag när vi kramats klart.
- ’’Hej Adele.’’ Sa Susanna.
Vi började gå ut från flygplatsen. Deras pappa, som också heter John tog min väska. Vilken gentleman. Det är förvirrande när han heter John.. Därför får han bara heta pappa John för mig.
- ’’Tack för att du kom, Adele.’’ Sa Susanna.
Jag hoppade in i baksätet på deras bil.
- ’’Verkligen inga problem. Jag är så glad att ni ens bad mig komma efter.. ja.. dom senaste månaderna.’’ Sa jag.
John tittade på mig och log lite svagt. Att han ens kan le just nu. Förstår inte hur han lyckas. Han är sjukt stark. Om det var Wilma som låg på sjukhus skulle jag inte ens kunna gå upp ur sängen.
- ’’Du vet väl att det var Edward som bad oss be dig att komma?’’ sa John.
Det sved till i hjärtat och jag fick ont i magen.
- ’’Edward? Har han varit vaken?’’ viskade jag.
Min röst höll inte för att prata.
- ’’Liam sa att innan Edward… försvann.. så bad han om det. När dom satt fast i bilen.’’
Jag skälvde till och började gråta. Susanna la en arm om mig. Hon är så snäll.
- ’’Vad exakt hände? Vet ni det?’’
- ’’Dom var på väg hem när någon slags lastbil körde in i bakdelen av deras bil så det fick sladd och voltade ner i kanten... Liam klarade sig helt okej men Edward..’’ sa Susanna men tystnade och la en hand för munnen.
Jag tittade ner på mina knän. Det här är för mycket för mig. Jag är rädd att jag inte kommer kunna klara av all den här olyckligheten. Jag hatar att se folk gråta. Speciellt när det rör mig med. Jag vill inte ens titta på John. Jag är rätt säker på att han också har tårar i ögonen. Det klarar jag verkligen inte av att se!
- ’’Han kommer klara sig.’’ Viskade jag.
Jag vet inte varför jag sa så.. Var det för att övertala mig själv eller lugna dom andra? Jag antar att det var för båda.
Vi var framme vid sjukhuset efter ungefär en halvtimme. Hela jag skakar.
- ’’Är han vaken eller…?’’ sa jag.
- ’’Operationen var klar för tre timmar sen så nej han är inte vaken. Dom ger honom sömnmedel så att han inte ska vakna eftersom han inte skulle klara av det. Han är för svag.’’ Sa pappa John.
- ’’Vart är han skadad?’’
- ’’Dom har inte riktigt kunna sagt exakt vart och så men i stort sett huvudet och benen.’’
- ’’Men ryggen är okej?’’ frågade jag.
- ’’Ja, dom har inte märkt något där.’’
Det är en liten lättnad. En skadad rygg kan aldrig fixas. Oftast inte i alla fall. Fast att skada huvudet är ju inte direkt bra heller. Inte benen heller. Tänk om han kommer vara tvungen att sitta i rullstol hela livet. Men det är bättre än att han dör. Han får inte dö. Han bara inte får inte! Det finns inte på kartan! Aldrig!
- ’’Du behöver inte se honom nu. Vi kan åka hit imorgon bitti om du vill.’’ Sa Susanna.
- ’’Nej. Jag vill se honom.’’ Sa jag kort.
En sköterska kom till oss.
- ’’Hej! Jag heter Sara och jag är Edward sköterska.’’ Sa hon och skakade min hand.
- ’’Jag är Adele.’’
- ’’Kom med här så ska du få se honom om du vill.’’
Jag nickade och gick efter henne. John och Susanna väntade i korridoren medans pappa John följde med mig och sköterskan.
- ’’Får jag gå in själv?’’ sa jag precis när Sara skulle öppna dörren.
- ’’Om du vill det.’’ sa pappan.
Jag nickade.
- ’’Kom bara ut om det är något. Vi är här.’’ Sa Sara.
Hon öppnade dörren. Klarar jag verkligen av det här? Djupa andetag nu. Ta det lugnt. Han lever. Jag gick in och dörren stängdes bakom mig. Du klarar det här Adele. Jag tittade upp och såg honom. Helt stilla. Jag gick långsamt fram till honom och satte mig på en stol bredvid sängen. Jag tittade på hans ansikte. Jag började skaka och bet mig i läppen för att inte gråta. Han har en stor blåtira runt hela högra ögat och pannan är helt skrapad. Sen ser det ut som att dom har sytt i hans underläpp. Jag tog hans hand. Så kall. Om jag inte hade hört hans hjärtslag på den där maskinen skulle jag tro att han är död. Han är så blek och kall. Så stilla. Knappt att jag ser att hans bröstkorg rör sig.
- ’’Jag älskar dig Edward.’’ Viskade jag.
Jag höll hans hand mot mig mun och blåste varm luft på den.
Sara kom in.
- ’’Är det okej?’’ sa hon.
Jag nickade.
- ’’Kan han typ.. höra mig?’’ sa jag.
- ’’Ja, det borde han kunna.’’
Jag rös till. Hur är det möjligt? Han lever knappt men kan inte höra mig. Det är sånt jag sett på filmer. Visste inte att det gick på riktigt.
- ’’Kan jag få en minut?’’ sa jag.
Sara nickade och gick ut.
- ’’Kom tillbaka Edward. Du får inte lämna oss. Okej? Vi behöver dig. Förlåt för allt jag gjort mot dig. Jag älskar dig så mycket. Jag har inte insett det förut men nu gör jag det. Det kanske är lite konstigt men jag tror faktiskt att jag älskar dig. Därför får du inte lämna oss. Jag ber dig.’’ Viskade jag mot hans hand.
Konstigt nog väntade jag mig ett svar men kom snabbt på att det är lite för mycket begärt.

London. Måste till London nu! Planet går om en halvtimme. Sen tar flyget tid och sen ska jag på något sätt ta mig till sjukhuset. Edward kan dö under den här tiden. Tänk om jag sitter på flygplanet och så försöker folk få tag på mig för att meddela det men jag kan inte svara eftersom mobilen kommer vara avstängd. Jag vill inte ens tänka tanken. Jag la handen för munnen jag försökte kontrollera mig.
- ’’Han kommer klara sig.’’ Sa pappa och pussade mig på huvudet.
Pappa, mamma och Wilma är med här på flygplatsen och väntar med mig. Wilma skickade hem Pontus och ställde in kvälles festligheter. Jag är tacksam för att hon gjorde det. Jag behöver henne just nu. Även om vi är lite osams.
- ’’Lilla gumman, är du säker på att du klarar av att åka själv?’’ sa mamma och kramade mig.
Jag nickade och torkade tårarna.
- ’’Deras mamma och pappa skulle komma till flygplatsen och hämta mig.’’
- ’’Fett läskigt… Du har aldrig träffat dom.’’ Sa Wilma.
Jag håller med henne. Eller nej, jag är inte rädd, snarare nervös inför att träffa deras föräldrar. Dom kommer tänka ’’Vad är det är för en liten skitunge som tror att hon känner våra söner?’’ eller något sånt. Här kommer jag, en svensk femton årig tjej som träffat John och Edward två gånger och tror att jag känner dom. Det är så alla ser på det. Vi har bara träffat varandra två gånger men det är som att vi har varit med varandra i flera år. Det känns som att jag inte kan lära känna dom mer än såhär. Dom betyder mer än någon i mitt liv. Det låter helt sjukt men det är sant. Okej, dom delar plats med min familj men ändå.. Jag klarar mig inte utan dom. Jag trodde aldrig att jag skulle säga dom igen. Jag har trott att det bara kommer vara John i framtiden men det här har fått mig att inse att Edward måste finnas. Jag saknar honom så mycket att det suger i magen. Jag kommer dö när jag ser honom. Jag lovar. Hela jag kommer bryta ihop. Jag undrar om den där tjejen Lisa kommer vara där. Jag kommer vara tvungen att kontrollera mig för att inte strypa henne. Hon tog Edward ifrån mig.
Jag gick fram till dom enorma fönstren som gapar ut mot landningsbanorna. Det regnar ute. Som det gjort i flera månader nu. Det har varit några soliga dagar men inte alls många. Det är som att världen är lika deppig som jag. Himlen gråter med mig.
Jag tryckte pannan mot fönstret och flätade ihop mina händer. Jag brukar inte direkt be. Jag tror på Gud och sådär men jag är inte värsta religiösa personen som går i kyrkan och sånt där. Men jag känner att om Gud verkligen finns så kan jag ju lika gärna be, det är bättre än att inte gör något alls. Edward behöver all hjälp han kan få. Gud får inte ta honom ifrån oss. Inte än.  
Mamma kom upp bredvid mig och flätade samman våra händer.
- ’’Gud, hjälp oss att få bort Adeles smärta. Låt Edward leva. Han är inte redo att försvinna än. Han är inte klar här nere. Hjälp oss, hans familj, vänner och alla fans. Tack. Amen.’’ Viskade hon.
Jag bet ihop för att inte börja gråta som en idiot. Jag har lust att bara släppa allt och bara skrika. Sparka ner saker och få ur all smärta jag har i mig.
- ’’Tack mamma.’’ Viskade jag till henne.
En tår föll ner från hennes öga. Det kan inte vara lätt för henne. Hon mår såklart inte bra av att se mig såhär ledsen men sen är hon ju ledsen för Edward och hans familjs skull. Innan jag och Wilma föddes så födde mamma en död son. Jag vet inte riktigt vad som hände med honom men han var redan död när han kom ut. Jag tror att han fick syrebrist på något sätt. Det går inte att föreställa sig hur det är att förlora sitt barn. Mamma visste ju ingenting men det var hennes lilla barn. Det måste vara jobbigare att förlora en son som man har känt i tjugo år. Man har fler minnen. Men Edward ska inte dö. Han får inte dö. Om han skulle dö så… Jag vet inte vad jag gör. Jag ska inte säga att jag tar livet av mig för det kommer jag aldrig göra. Jag är inte så självisk. Det var en tjej i min skola som förlorade sin mamma för några år sen och hon tog livet av sig några dagar senare. Jag förstår inte varför man gör så. Folk sa att hennes smärta var för stor men smärta kan man alltid ta sig igenom. Spelar ingen roll hur svag man än är, man tar sig igenom den efter ett tag. Man ska fortsätta leva för den personen som dog skull. Mamman ville ju aldrig att hennes älskade dotter skulle ta livet av sig bara för att hon dog. Det är jag säker på att Edward inte heller skulle vilja. Han vill att vi alla, hans familj, vänner och alla fans ska leva på alla minnen som finns. Ingen ska ge upp.
- ’’Jag kommer må så himla dålig när jag måste hem igen på söndag. Han kommer säkert inte ens ha vaknat en enda gång då.. Jag kommer ha en sån panik.’’
- ’’Du behöver inte komma hem på söndag. Stanna så länge du känner att du behöver.’’ Sa pappa.
Jag blev förvånad över vad han sa. Stanna hur länge jag vill?
- ’’Det är inte bra att slitas ifrån sånt man inte har gått igenom helt klart. Förstår du vad jag menar?’’
Jag nickade. Jag tror i alla fall att jag förstår vad han menar.
- ’’Ring så flyger jag ner till London och hämtar dig.’’ Sa mamma.
Dom får det att låta som att London är Stockholm eller något. Visst, det är inte så himla långt bort men det är ändå ett annat land och det kostar pengar att åka.
’’Planet till London avgår om tio minuter’’ sa en röst i högtalarna. Mitt hjärta fladdrade till och en rysning for längs hela ryggen.
- ’’Kom älskling.’’ Sa mamma och la en arm om mig.
Det är inte långt till min gate. Jag stannade upp framför spärrningen.  
- ’’Är du säker på det här?’’ sa pappa.
- ’’Ja.’’ Sa jag kort.
Jag kan inte tänka på mig själv, jag måste tänka på Edward.
Wilma kastade sig på mig och grät.
- ’’Jag älskar dig Adele! Försvinn inte!’’
Jag blev förvånad. Hon har inte kramat mig på flera månader. Jag kramade hårt tillbaka.
- ’’Jag ska hälsa alla från dig.’’
Hon log och torkade tårarna.
Jag kramade om mamma och pappa så mycket jag kunde innan tiden höll på att rinna ut.
- ’’Jag ringer när jag har landat.’’ Sa jag och gick till dom som tittade min biljett.
- ’’Älskar dig!’’ sa dom samtidigt.
Jag tittade på dom. Min lilla familj.
- ’’Älskar er med.’’ Sa jag och gick.
Lika bra att bara gå, annars kommer jag aldrig kunna lämna dom. Det här är så himla jobbigt. Något av det värsta jag varit med om! Det här är värre än när jag blev helt krossad i somras när jag såg bilderna på Edward och Lisa. Jag visste att jag aldrig skulle vilja träffa honom igen men han fanns ju ändå alltid där om jag skulle ändra mig. Nu kan det vara försent. Jag kanske aldrig mer komma träffa honom levande. Aldrig mer känna hans armar om mig och aldrig mer höra hans röst.

Jag har ingen aning om hur det kommer bli efter att Edward har läst det där brevet jag skrev igår. Jag undrar hur han kommer reagera. Jag är lite rädd. Han kommer kanske börja hata mig.
Jag gick med tunga steg hem från skolan i regnet. Det har varit en regnig sommar. Hela juni hade bra väder men sen i juli och augusti var det mest skit. Det gör inte så mycket för mig. Jag har ju inte gjort något speciellt den här sommaren. Har bara varit hemma och inte mått så bra. Det låter tragiskt. Det gör det verkligen. Men jag antar att det är tragiskt. Jag är tragisk. Något som gör mig mer ledsen är att jag och Wilma har glidit ifrån varandra lite. Hon har börjat festa jättemycket och hon är en äcklig pojkvän. Han heter Erik och är arton. Seriöst? Arton? Det kanske lite gammalt med tanke på att vi är femton. I och för sig så är ju inte Edward direkt yngre men ändå! Det är en annan sak med Edward. Nu när Wilma har en pojkvän så har hon lagt Jedward åt sidan lite. Hon har fortfarande alla bilder på väggarna men hon lyssnar nästan aldrig på deras musik och hon pratar aldrig om dom. I och för sig gör inte jag det heller men jag har en bra anledning. Wilma är ju bara ett fan! Jag kan inte gilla Jedward som ett fan längre. Det går bara inte. Allt blev förstört bara för att jag var så desperat. Jag tror inte ens att Wilma skulle åka och titta på dom om dom kom till Sverige igen. Hennes äckel till pojkvän låter antagligen inte henne göra det heller. 
Jag klampade in i hallen. Mitt blöta hår hängde i stripor. Jag brydde mig inte om att torka av min jacka eller så. Jag hängde bara upp den bland dom andra väskorna.
Jag skulle precis gå och lägga mig i soffan men jag tvärstannade när jag såg att soffan var upptagen av Wilma och Pontus, hennes kille.
Jag himlade med ögonen och gick därifrån.
- ’’Du är så emo, Adele! Väx upp!’’ ropade Wilma.
Jag bet ihop var att inte säga något tillbaka. Jag tog ett glas vatten och gick upp på mitt rum. Jag slog igen dörren och sparkade i väggen. Vad är det för fel på alla människor? Eller är det mig det är fel på? Min psykolog säger att jag bara har kommit in på ett fel spår. Om det vore så väl. Hon kan hjälpa mig med mitt självförtroende och mina svarta tankar men hon kan aldrig ta bort smärtan i hjärtat. Den enda som kan ta bort den smärtan är Edward och det kommer aldrig hända.
Jag gick in på Wilmas rum för att titta om hon hade någon film jag kunde se. Jag tappade hakan när jag kom in i hennes rum. Vart i helsike är alla Jedward-bilder? Jag sprang ner i vardagsrummet.
- ’’Vart är alla bilder?’’ sa jag.
Dom tittade på mig som att jag var dum i huvudet. Wilma flinade.
- ’’Jag har Pontus nu, Adele. Jag vill inte ligga och titta på Jedward på kvällarna. Jag vill se min Pontus.’’
Jag rynkade på nästan. Så äckligt.
- ’’Du borde verkligen hitta en kille. Skaffa dig ett liv.’’ Sa hon.
- ’’Jag kan ta hand om mig själv. Håll bara tyst så blir allt bra.’’ Sa jag och gick upp på mitt rum.
Hur kan hon vara så dum att ta bort alla bilder? Hon har säkert kastat dom. Jag vill inte titta efter. Okej, jag förstår väl att hon kanske vill ha sin älskade lilla Pontus men ändå.. Det är så hemskt att det bara har tagit slut. Jag vet inte varför jag bryr mig. Jag har ju kastat allt som har med dom att göra förutom Johns nummer. Jag är värre än henne. Men det är inte samma sak!
Ofelia kom in i mitt rum och jamade.
- ’’Har du sätt Wilmas rum? Hon är helt konstig.’’ Mumlade jag och lyfte upp henne i mitt knä.
Det är prick ett halvår sen vi såg Jedward första gången idag. Det är sorgligt. Jag vill tillbaka. Jag vill känna den där glädjen idag. Skratta. Jag saknar faktiskt den där känslan jag kände när jag grät över att dom skulle åka hem. Det var så lycklig men ändå sorgligt. Jag kan inte riktigt förklara det.
Jag hörde ytterdörren öppnas och mamma och pappa kom hem.
- ’’Nu är vi hemma!’’ ropade dom.
Jag höll Ofelia tätt intill mitt bröst när jag gick ner. Hon har nästan somnat.
- ’’Hej gumman.’’ Sa mamma och pussade min panna.
Jag är glad att mamma och pappa inte har förändrats. Dom älskar mig fortfarande lika mycket.
- ’’Hjälper du oss att laga mat? Vi ska göra tacos.’’ Sa pappa.
Jag nickade och la ner Ofelia i fåtöljen i hallen. Jag såg mamma prata med Wilma och Pontus. Hon hade ett ögonbryn höjt så jag antar att hon skäller lite på dom för något. Jag log lite svagt. Jag vill att mamma och pappa ska säga att dom aldrig mer får träffa varandra. Som det var förr i tiden. Okej, jag är världens glädjedödare. Det verkar som att jag inte vill att andra människor ska vara glada men det vill jag. Jag vill Wilma det bästa! Det är just därför jag inte gillar Pontus. Han får henne att bli en dålig tjej.
Jag och pappa stod i köket och pratade om allt och inget när vi lagade mat. Pappa är nog den enda som verkligen kan få mig att skratta nu för tiden. Han är verkligen bäst. Han är så klantig så att det blir kul. Han pratar aldrig om John, Edward eller skolan om inte jag ber om det. Han vet att det gör mig ledsen.
- ’’Maten är klar!’’ ropade pappa högt.
Wilma och Pontus kom in i köket och satte sig vid bordet. Jag gav dom en sur blick men dom ignorerade den. Dom är äckliga tillsammans. Jag fattar inte vad Wilma ser i honom. Visst, han är rätt snygg och så men han är en idiot.
- ’’Vad ska alla här hitta på i helgen då?’’ sa mamma när vi alla satt oss ner.
- ’’Vi ska till en kompis ikväll. Jag kommer inte hem ikväll. Sover hos Pontus.’’ Sa Wilma.
Mamma och pappa tittade på varandra och sen på henne.
- ’’Vad ska ni göra då?’’ sa pappa.
- ’’Inget du behöver bry dig om.’’
Pappa suckade lite lågt.
Min mobil som låg bakom pappa på köksbänken började ringa. Vem kan det vara? Det är aldrig någon som ringer mig.
- ’’Pappa, mina händer är helt kladdiga. Kan du titta vem det är och svara?’’ sa jag.
Han gjorde som jag sa. När han såg namnet på displayen höjde han ögonbrynen men svarade utan att säga något. Jag trodde jag skulle dö när han pratade engelska. Det kan bara vara två personer. John eller Edward. Tänk om det är Edward. Helt plötsligt stelnade hela pappa till och han tittade på mig med stora ögon.
- ’’Vad är det?’’ frågade jag oroligt.
Han gav mig telefonen.
- ’’Vem är det?’’ frågade jag pappa.
- ’’John.’’
Lättnad! Alla vid bordet stirrade på mig. Jag såg hur Wilma blev orolig. Hon vill säkert inte erkänna det men jag ser klart och tydligt att John och Edward fortfarande betyder för henne.
- ’’John?’’ sa jag med en skakig röst.
- ’’Åh Gud, Adele. Det är du. Jag har försökt få tag på dig jättelänge.’’
Hans röst lät inte okej… Svag på något sätt. Jag reste mig och gick bort från bordet.
- ’’Har det hänt något?’’ sa jag oroligt.
Jag hörde pulsen i öronen.
- ’’Ja Adele..’’ sa han men tystnade.
- ’’John? Vad har hänt? Berätta!’’ sa jag med panik i rösten.
Pappa slöt upp bredvid mig och höll en hand på min axel. Jag tittade frågande på honom.
- ’’Det är Edward…. Han är på sjukhus. Han har varit med i en olycka.’’
Allt runt omkring mig tystnade och stannade till. Jag kunde bara höra mina egna andetag och pulsen dåna i mina öron.
Pappa tog tag i min när jag höll på att ramla.
- ’’Vad hände?’’ viskade jag och försökte att hålla tårarna tillbaka.
- ’’Han och Liam skulle köra bort till en reklamstudio. Jag är halsfluss så jag kunde inte följa med. En stor lastbil bara prejade in dom mot ett staket.’’
Johns röst.. Det är den som krossar mitt hjärta mest. Så ledsen.
- ’’John, jag måste komma till dig.’’
Pappa tittade förvånat på mig men jag struntade i honom.
- ’’Om du kunde göra det skulle jag vara så tacksam. Mamma, pappa och Kevin tar ett flyg från Dublin om någon timme. Vi är i London nu.’’
- ’’Jag kommer snart. Tar det närmaste flyget. Jag lovar!’’ sa jag.
Men vänta..? Hur ska jag kunna åka till London? Med vilka pengar?
- ’’Tack, Adele. Vi behöver dig verkligen.’’
- ’’Självklart. Jag ringer när jag vet när jag kommer. Hej då.’’
Jag klickade bort honom och ramlade ner på golvet. Pappa och mamma försökte få upp mig med jag var som ett lik.
- ’’Vad har hänt?’’ sa Wilma oroligt.
Pappa berättade för henne. Jag såg att hon fick tårar i ögonen.
- ’’Jag måste till London. Jag måste vara med John.’’ Sa jag och grät.
Mamma och pappa tittade på varandra.
- ’’Klarar du av att åka själv?’’ frågade pappa.
Jag nickade. Jag vet inte om det där var sant. Jag kommer inte klara mig men jag måste.
- ’’Vill du att jag beställer en biljett på en gång?’’
- ’’Ja tack.’’ Viskade jag.
- ’’Jag måste med!’’ sa Wilma.
Pontus skakade på huvudet.
- ’’Nej. Jag åker ensam.’’ Sa jag och sprang upp på mitt rum.
Min älskade Edward. Vad har han råkat ut för?

Det sägs att tiden läker alla sår. Nu är det oktober. Det är ett halvår sen jag första gången träffade John och Edward. Hela sommaren har gått. Det har varit den värsta sommaren i mitt liv. Jag vet inte ens hur jag ska kunna skriva ner allting. Jag kan väl först och främst berätta vad som har hänt under dom här månaderna. Skolan sket ihop sig totalt helt plötsligt. Alla blev bara mer och mer elaka och jag tappade lusten med allt i skolan. Minst en gång i veckan så låssades jag vara sjuk. Om mamma och pappa inte trodde mig så satte jag fingrarna i halsen, då var dom tvungna att låta mig vara hemma. Jag har aldrig haft riktiga vänner i min klass men jag har kommit överens med några men dom har jag tappat helt och hållet nu. Dom började undvika mig. Jag vet inte varför allt blev så konstigt helt plötsligt. Det kan verkligen inte vara för att det kom ut bilder på mig och Edward i tidningen. Folk kan inte börja vara elaka och undvika en person för en sån sak. Det är något annat. Jag har frågat dom hundra gånger var dom har emot mig och då skrattar dom. Innan sommarlovet var jag bara ledsen. Jag visste inte hur jag skulle hantera allt. Visste inte vem jag skulle vara med. Jag tog åt varje ord dom sa till mig. Jag kände mig svagare än någonsin men nu när vi är tillbaka i skolan igen efter sommarlovet så bryr jag mig inte. Dom håller fortfarande på men det är annorlunda nu. Det tror jag att dom också märkt. Jag är inte ledsen längre. Jag kan inte ta in deras kränkningar för jag är bara helt tom. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Jag är som en vägg. En kall stenvägg. Okej, jag är ledsen men jag visar det inte. Det gjorde jag förut. Jag visar inga uttryck alls. Varför ska jag göra det? Bara onödigt när ingen bryr sig. Jag låter som värsta deprimerade ungen.. Men mamma och pappa säger att jag är det. Deprimerad. Jag har gått hos en psykolog sen i augusti. Det är okej men en psykolog kan inte hjälpa mig med allt det här.
Nu måste jag väl berätta om Edward. Vad ska jag säga..? Allt var ju jättebra i början. Vi ringde varandra nästan varje kväll och han fick mig att skratta. Enda skälet till att jag gick upp på morgonen var att jag visste att jag skulle få prata med honom. I juni när sommarlovet börjat så åkte jag till Tyskland där dom spelade. Allt var så perfekt! När jag var med John och Edward dom där två dygnen så glömde jag allt skit hemma i Sverige. Jag tänkte inte på skolan en enda gång. Dom fick mig att le och glömma allt. Allt var perfekt och för ett ögonblick kände jag att allt höll på att bli bra igen. Jag åkte hem och levde på minnena med John och Edward. Men efter bara en vecka kom den stora käftsmällen. Bilder på Edward och skum tjej i alla skvallertidningar. Överallt! Jag fattade inget till en början. Fick bara en massa tweets från fans där det stod ’’Var inte du och Edward tillsammans? Vem är den där tjejen?’’ Ja.. Det är exakt vad jag undrar! Det gör jag än idag. Jag vet att hon heter Lisa. Hon är någon engelsk artist. Jag har inte velat kolla upp hennes musik eller något sånt. Jag hatar henne, ärligt talat. Jag vet att det inte är rättvist eftersom jag och Edward aldrig varit tillsammans eller något sånt men seriöst! Edward kunde ha sagt något till mig. Det hade varit skönare att höra det från honom först än tidningarna. När jag ringde honom och frågade vad det var för bilder sa han att dom två har dejtat varandra i några veckor och han gillar henne jättemycket. Då blev jag jätteledsen och la på. Jag blev så krossad att jag raderade hans nummer och rev sönder alla bilder. Jag tänkte mig inte för. Jag ångrar att jag gjorde det. Även om jag inte vill prata med honom så vill jag ändå ha hans nummer. Jag vill inte erkänna det men han betyder fortfarande väldigt mycket för mig. Jag överreagerar säkert men ja… Han kunde ha sagt något. Jag gick runt och trodde att han verkligen gillade mig men tydligen inte. Inte på det sättet jag hoppades i alla fall. Jag har inte pratat med Edward sen det där samtalet. John och jag snackar fortfarande. Han är min kompis och kommer alltid vara det. Det är det jag ångrar med Edward, jag önskar att jag inte hade gått in så mycket för att få honom att gilla mig. Om jag inte hade hoppats på något mer än vänskap skulle vi säkert sitta och prata med varandra på telefonen nu. John har sagt flera gånger att jag ska skicka ett brev till Edward och förklara allt. Han har sagt att Edward är jätteledsen för att jag har slutet prata med honom, han fattar inte varför. Jag har fått deras hemadress så att inte brevet ska hamna bland alla fanmail.
Jag satte mig upp i sängen och drog ut lådan i nattduksbordet och tog fram papper och penna. Jag skriver bara allt som kommer upp i min hjärna. Jag började skriva. ’’Vem försökte jag lura egentligen? Bara mig själv antagligen. Jag visste hela tiden längst in i hjärtat att det aldrig skulle hända något mellan oss. Det är nog meningen att jag ska vara ensam. Jag ska inte vara med någon. Edward, inget är som det brukar längre. Jag bara faller och blundar för allt som händer. Jag skulle inte ha satsat så hårt. Allt blev bara skit. Allt är över nu och jag är krossad. Så fort jag börjar hoppas på något så går allt i bitar och jag faller igen. Du finns kvar i mitt hjärta och det gör så ont när jag tänker på det fina vi hade. Det fina du inte vågade satsa på. Du visste hela tiden att jag gillade dig. Har du glömt att du kysste mig? Betydde inte det något för dig? I mina ögon var du perfekt. Så bäst! När vi gick där och höll varandra i handen. Hur kunde det sluta så här när vi hade chanser? Du bara släppte mig och lät mig falla över kanten. Jag vill ha dig tillbaka! Edward, skit i vad alla säger och lyssna till dig själv för om jag kunde så skulle jag ge dig hela världen. Varje gång jag såg dig blev jag så glad. Jag önskar att du kunde få mig att känna så varje dag. Jag har en dröm i mitt huvud och den slutar inte så här. Jag ber dig om en sak, förstår om det är svårt men snälla förstör inte det som en gång var vårt. Det var en kort period men det betydde ändå. Vet du hur stolt jag var när vi gick där på stan och höll varandra i handen? Det var du och jag fast det kunde ha varit någon annan. Och så blev det sen. En annan tjej kom. Jag blev lyckligast i världen varje gång jag såg dig le. Med dig var allt på riktigt. Ingenting var fel förutom att jag inte dög för dig. Saknar dig. Det gör jag verkligen och jag vill ha dig tillbaka. Men jag vet inte om det går. Vill inte tvinga dig till något. Jag saknar en bit i mig och det är du. / Adele’’ Jag försökte hindra tårarna från att falla på pappret så att bläcket blev missfärgat. Jag lyckades okej. Några märken blev det men det gör inget. Då ser han att jag menar det jag skriver i alla fall. Det känns fegt att skriva det i ett brev och inte ringa honom istället.. Men om jag ringer skulle han avbryta mig. Nu är det bara att vänta.

Skola. Jag har lust att bara kasta ur mig en massa svordomar. Skolan är så patetisk! Jag vet att vi behöver gå i skolan för att kunna gå vidare i livet man kan dom inte göra skolan roligare på något sätt? Inte för att jag tror att det är möjligt men dom kan ju försöka. Kasta ut alla mobbare! Det borde vara stängare regler med det där, så fort någon anmäler mobbning så borde mobbar stängas av från skolan eller något. Jag är så trött på allt det här! Jag kan inte säga att jag är mobbad men som i alla klasser så finns det några tjejer som tror att dom äger hela skolan och dom tror att dom är så snygga och coola. Faktum är att dom inte alls är coola. Dom som är coola är töntarna som vågar vara sig själva. Jag är mest med töntarna. Men jag har nästan ingen som jag riktigt trivs med i min klass. Jag passar inte in. Jag har försökt byta till Wilma, Jenna och Jasmines klass flera gånger men den är alltid full. Det suger så hårt. Att jag inte trivs påverkar ju mina betyg. Speciellt den där matten. Jag har lust att bara elda upp min mattebok och skolka från alla mattelektionerna. Jag vet, det hjälper inte mig alls men jag är bara så trött på den! Jag kommer säkert få gå om åttans årskurs i matte när vi börjar nian i höst. Det skulle inte förvåna mig. Jag kommer inte få ha matte med mig klass, jag kommer va tvungen att gå på lektioner med dom som är ett år yngre än mig. Det låter så kul! Verkligen…
Idag är det en av dom värsta dagarna i mitt liv. Det känns som att alla är emot mig. Alla coola tjejer i klassen viskar bakom mig rygg. Jag vet inte varför. Dom brukar göra det ibland men inte alls så här mycket. Dom står i korridoren och skrattar, när jag kommer tystnar dom och när jag gått förbi så skrattar dom värre än någonsin. Kan det ha något med bilderna att göra? Varför skulle dom reta mig för det? Dom borde vara avundsjuka. Men i och för sig så är det inte direkt coolt att gilla Jedward på den här skolan. Wilma har berättat hur killar och tjejer i klassen snackar skit om dom varje dag när dom märker att Wilma lyssnar. Wilma kan stå upp för sig själv mycket bättre än mig så hon ger alltid igen och blir inte ledsen. Det blir ju jag. Jag blir riktigt sårad. Jag är sårad. Det är måndag, det bara regnar, jag har veckans längste mattelektion och jag kan inte sluta tänka på Edward. Allt känns så jobbigt. Jag har en klump i halsen hela tiden. Om det inte skulle vara så mycket folk som stirrar på mig hela tiden så skulle jag bara sätta mig ner på golvet och gråta.
Jag gick till mitt skåp för att lägga in kemiböckerna. Undra när Wilma och dom slutar. Jag vill inte vara ensam mer. Jag skulle precis sätta in nyckeln i låset när jag märkte att någon hällt lim i mitt lås. Det är inte sant! Seriöst! Några tjejer från klassen satt några meter bort på en bänk och skrattade åt mig. Jag suckade högt.
- ’’Vad är erat problem?’’ sa jag.
Dom skrattade ännu mer.
- ’’Vad är ditt problem?’’ sa en av dom och skrattade högt.
Jag himlade med ögonen. Äckliga fjortisar som lever för att trycka ner andra människor.
Jag tog papper och tog bort så mycket lim som jag kunde. Efter ett tag fick jag in nyckeln. Jag tog min mattebok och mina hörlurar och gick bort till mattesalen. Jag var först där som vanligt. Jag brukar inte ha något problem med det men nu känner jag mer ensam än vanligt. Jag skulle kunna smsa Edward men jag vill inte vara jobbig och bara tjata på honom. Jag vill att det ska vara han som hör av sig först. Jag vill veta hur det gick på konserten igår kväll. Jag önskar att jag kunde ha varit där. Om knappt en månad så är det sommarlov, då tänker jag ta mina sparpengar och åka till Irland. Jag har alltid velat åka dit och nu har jag ju en bra anledning. Jag tänker rulla ner för kullar med Edward. Jag skrattade lite för mig själv. Jag satte på Jonas Brothers i hörlurarna. Dom har varit mina idoler i flera år. Eller idoler vet jag inte men jag har gillat dom väldigt länge. Men inte alls lika mycket som Wilma har gillat Jedward. Men jag blir glad av deras musik och jag känner att jag behöver glädje nu.
Helt utan att jag märkte det så kom en kille från klassen smygande upp bredvid mig. Han slog matteböckerna ur händerna på mig så att dom flög ner på golvet.
- ’’Vad håller du på med?’’ fräste jag.
Han och hans kompisar hånlog mot mig.
- ’’Lilla Adele, vi visste inte att du hade en pojkvän. Grattis! Det måste kännas fantastiskt! Jag menar, det måste ju vara så kul för dig att få vara med en kille för en gångs skull.’’
- ’’Och vad menar du med det?’’ sa jag kallt.
- ’’Ja men det är ju inte så ofta du får chansen att vara med killar… Du är ju inte så populär och snygg om man säger så.’’
Skulle det vara okej om jag dödade honom nu? Dom äckliga tjejerna kom och ställde sig med killarna. Snyggt, åtta mot en. Det är modigt av dom. Tårarna tryckte i mina ögon. Jag vill bara härifrån.
- ’’Börjar du gråta nu också? Adele, det är okej att gråta när man är som du. Det kan inte vara lätt.’’ Sa en av tjejerna.
Jag drog snabbt ihop böckerna som låg på golvet och gick med snabba steg ifrån dom. Jag såg nästan inget för mina ögon var helt fyllda med tårar. Jag gick till mitt skåp, tog min väska och jacka och gick ut från skolan. Jag tänker inte vara kvar här längre! Inte ens chans!
Det är en bit hem, det går inga bussar och det spöregnar men det skiter jag i. Jag ska hem!
Efter ungefär trekvart var jag hemma. Helt dyblöt. Mina converse är helt förstörda. Jag hoppas att dom blir bra när dom torkar. Mitt hår hängde i stripor. Jag kastade upp det i en svans och la mig på min säng. Bambi hoppade upp i min säng och la sig bredvid mig. Jag kramade henne och grät i hennes päls. Hon slickade mig på handen.
- ’’Jag hatar det här! Jag orkar inte mer.’’ Viskade jag.
Jag är så svag. Om det här hade hänt Wilma skulle hon bara ge dom fingret och le. Jag fattar inte hur hon gör. Jag har sämst självförtroende. Hur bygger man upp ett självförtroende? Killarna har rätt, jag är inte populär och inte speciellt snygg. Som killar i skolan brukar säga ’’Hur kan man vara så ful när man har en snygg tvillingsyster?’’ Det är en bra fråga. Jag önskar att jag var mer som Wilma. Hon är så fin, har många vänner och vågar stå upp för sig själv. Vi är så lika men ändå så olika. Allt jag gör blir jämt så fel. Kan ingen ta mig som jag är? Det gör ont i hjärtat och det känns som att jag kommer frysa ihjäl. Jag måste ta av mig dom här blöta kläderna. Mamma och pappa kommer döda mig när lärarna ringer och säger att jag har skolkat. Dom kommer säga att jag bara ska strunta i dom elaka och visa mig stark. Men jag är inte stark och jag kan inte fejka någon sånt. Jag vill ha Edward hos mig. Stunderna när han höll mig i händerna och tröstade mig. Det är som om jag drömde allt. Jag minns nästan inget. Men jag minns exakt hur jag kände mig vid hans sida. Jag kände mig värdefull och speciell. Det händer inte ofta. Edward är speciell. Det måste han vara som får mig att känna mig så. Jag kan inte förklara hur mycket jag saknar honom. Det gör ont i mig när jag tänker på när vi gick och höll varandra i handen. Han släppte mig inte. Jag ska träffa honom. Och det är snart. Om jag inte gör det kommer jag bryta ihop totalt.

Livet suger verkligen ibland. Jag vet, jag borde vara världens lyckligaste med tanke på vad som hänt det senaste dygnet men allt det här med bilderna i tidningen… Det är för mycket. Jag har inget emot att synas tillsammans med Edward på det sättet men det är synd om honom. Allt kommer bli så galet för honom. Det är galet för mig med. Under bara dom här timmarna sen bilderna kom ut på internet så har jag fått tre tusen följare på twitter. Jag var osäker på om jag skulle titta på alla privata meddelanden på grund av allt hat som skulle komma men jag gjorde det. Det var både lycka och hat blandat. Vissa skrev att som skulle döda mig och jag så mycket som rörde ett hårstrå på Edward och vissa skrev att dom var så glada för min skull och att dom önskade att dom var jag. Jag har inte svarat på något. Jag gör det när jag har pratat med Edward. Jag har försökt ringa honom men han har inte svarat. Jag börjar mer och mer tänka på det Jasmine sa på tåget. Att jag inte var något för honom, att han skulle hitta ett nytt fan ikväll efter konserten i Dublin. Jag vet inte så mycket om Edward men jag vet att han inte är en sån typ… Men jag kan ändå inte sluta tänka på det. Han svarar lixom inte på sms heller. Tänk om han är arg på mig eller något. Fast varför skulle han vara det?
Nu är vi hemma i alla fall. Jag har legat i min säng sen vi kom hem. Jag vill inte göra något. Wilma har åkt in till Göteborg med några kompisar. Dom skulle se på bio eller något. I vanliga fall så älskar jag såna saker men nu har jag verkligen ingen lust alls. Vill bara ligga här. Antagligen är det, det värsta jag kan göra. När jag bara ligger här och inte gör någonting så tänker jag för mycket och jag blir bara mer ledsen av det.
Det brände till i mina ögon. Jag drog upp Ofelia till hakan och grät i hennes päls.
- ’’Vad ska jag göra?’’ viskade jag.
Hon slickade mig på hakan. Det fick mig att gråta mer. Tänk om Edward var här med mig nu. Han skulle krama om mig och säga att allt skulle bli bra, precis som han gjorde för knappt ett dygn sen. Det känns som en evighet. Som en dröm.
Det knackade på min dörr. Jag torkade snabbt bort tårarna.
Mamma kom in. Hon och pappa har sett bilderna. Dom har inte sagt något om det men det är uppenbart att dom har det. När dom kom och hämtade oss på stationen brast jag bara ut i gråt. När vi satt i bilen så frågade mamma om jag saknade honom mycket. Det sa ju rätt mycket. Jag hade ju inte sagt något om Edward men hon bara visste.
- ’’Älskling..’’ viskade hon och satte sig på min säng.
Jag borrade ner huvudet i kudden för att hon inte skulle se mina ögon eller höra mina darriga andetag. Hon strök mig över huvudet.
- ’’Vill du ha något? Te?’’
Jag nickade och satte mig upp. Hon torkade mina tårar och pussade mig på pannan.
- ’’Kom ner till mig och pappa och sitt i soffan med oss ett tag. Det är roligare än att ligga här helt ensam.’’
Jag kramade henne så hårt jag kunde.
- ’’Det gör så ont, mamma.’’ Viskade jag.
- ’’Jag vet, älskling. Jag vet.’’ Sa hon och kramade tillbaka.
Hon släppte mig och gick ner till köket.
Jag har legat här i sammanlagt tio timmar. Jag har då haft datorn och tittat på film men inget mer. Har mest bara legat här och stirrat in i väggen. Nu är klockan sju på kvällen. Jag borde gå och lägga mig tidigt ikväll. Jag ska upp vid sju imorgon eftersom det är skola och jag sov bara en timme i natt. Jag kommer ha svårt att gå upp imorgon. Frågan är om jag kommer att gå upp i huvud taget. Om det kommer regna så här mycket imorgon också så kommer det bli ännu svårare. Jag tittade ut genom min fönster. Det låg stora pölar på gatan och glasrutan var helt prickig. Det har inte regnat här på hur länge som helst. Det har varit typ tjugo grader och sol hela den här månaden. Det kom lite oväntat.
- ’’Adele, det är klart nu!’’ ropade mamma från köket.
Jag gick ner för trappan och in i vardagsrummet. Pappa satt i soffan. Han log varmt mot mig och lyfte på filten. Jag kröp ner under den hos honom. Han pussade på mitt huvud.
- ’’Är du okej?’’ frågade han.
Jag nickade.
Mamma kom in med en bricka med tre koppar. Jag tog min kopp och drack. Jag är inte ett sånt stort fan av te men det är okej. Speciellt när det är kallt och regnigt som idag. Mamma satte sig under min och pappas filt. Bambi la sig under mina fötter. Söta hund. Hon är underbar.
Plötsligt ringde min mobil. Mitt hjärta stannade. Det är Edward!
- ’’Ska du inte svara?’’ frågade pappa.
Jag hoppade upp hur soffan och sprang upp på mitt rum. Jag tog ett djupt andetag.
- ’’Hallå?’’ sa jag.
- ’’Hej Adele.’’
Det knep till i min mage. Jag saknar honom så mycket! Jag fick tårar i ögonen. Varför? Jag har ju precis slutat gråta. Så typsikt.
- ’’Det är du.’’ Viskade jag.
- ’’Hur mår du?’’
- ’’Jag vet inte, Edward. Allt är upp och ner.’’
Hur mycket jag än ville hålla tillbaka gråten så gick det inte.
- ’’Varför? Adele, gråt inte. Vad är det?’’
- ’’Har du inte sett bilderna? Dom är överallt!’’ snyftade jag.
- ’’Jag har sett dom. Det är okej.’’
- ’’Nej det är inte okej! Allt är kaos. Alla fans hatar mig och säger att dom ska döda mig, Edward.’’
Han blev tyst i någon sekund.
- ’’Seriöst?’’
- ’’Ja.’’ Pep jag.
- ’’Bry dig inte om dom. Ingen kommer döda dig, jag lovar.’’
- ’’Så du är inte arg eller något?’’
- ’’Nej inte alls. Varför skulle jag vara det?’’
- ’’För att det har kommit ut bilder när vi kysser varandra. Dom finns över hela internet.’’
- ’’Skulle jag vara arg över det? Det var ju jag som kysste dig, eller hur?’’
Jag log. En stor sten försvann från min mage.
- ’’Vi ska upp på scenen snart. John hälsar.’’
- ’’Hälsa tillbaka. Säg att jag saknar honom.’’ Sa jag.
- ’’Det ska jag göra.’’
- ’’Tack. Lycka till på showen.’’
- ’’Tack. Men du, hör av dig snart igen. Okej? Och bry dig inte om vad dom andra säger.’’
- ’’Jag ska försöka.’’
- ’’Bra. Sov gott, Adele.’’ Sa han med en konstig ton. Lite mörk och långsamt på något sätt.
Hela jag smälte.
- ’’Okej. Hej då..’’
- ’’Hej då. Saknar dig.’’
- ’’Saknar dig med.’’ sa jag tyst.
Och nu är han borta igen. Jag sjönk ner på min säng. Han är inte sur på mig. Jag kan inte ens förklara hur lättad och glad jag är.
Min mobil pep till. Ett nytt tweet från Jedward. Jag läste det, ’’Fans, sluta upp med allt hat. Visa att ni är riktiga fans.’’ Jag log stort. Tack Edward. Jag hoppas att dom kommer lyssna på dig.

Jag är nog en av världens lyckligaste tjejer nu. Helt klart! När jag kom tillbaka till hotellet så var alla tre vakna. Wilma hade vaknat upp och sett att jag var borta. Då fick hon panik och väckte Jenna och Jasmine. Dom hade tydligen ringt min mobil men den dog när jag satt i taxin på väg till John och Edwards hotell så det var inte så lyckat. Dom skulle precis ringa polisen när jag kom hem. Dom blev så arga på mig! Okej, inte så konstigt men ja.. Wilma började kasta skor på mig och sa att hon redan hade börjat planera min begravning. Det var lite läskigt att höra vad hon hade för planer. Efter ett tag så lugnade dom ner sig och jag berättade vad jag gjort och vad som hänt. Dom trodde och tror fortfarande inte på att Edward kysste mig. Dom säger att jag måste lära mig att skilja på drömmar och verklighet. Men det hände verkligen! Även om jag inte kan förstå det så hände det. Folk får säga vad dom vill, men det hände.
Nu är vi på centralen. Tåget hem går om en kvart. Jag har blandade känslor om att åka hem. Jag vill inte tillbaka till skolan och vardagen men samtidigt så vill jag krama om min katt Ofelia och hunden Bambi. Jag saknar dom. Jag vill berätta för Ofelia om allt som hänt. Hon är den bästa lyssnaren! Hon säger inte så mycket men jag vet att hon lyssnar på allt jag säger.
- ’’Kom. Tåget har kommit in.’’ Sa Jenna.
Vi tog våra väskor och gick på tåget. Jag lutade mig tillbaka i min stol och slöt ögonen. Jag är så himla trött. Jag sov bara någon timme i natt. Wilma petade på mig.
- ’’Har du Edwards telefonnummer?’’
Jag stelnade till. Hur i hela friden kan jag vara så dum att jag inte tog hans nummer? Jag fick tårar i ögonen. Adele din idiot!
- ’’Okej.. Tur att någon hade hjärna här och frågade om deras nummer.’’ Sa hon och gav mig hennes mobil.
- ’’Jag älskar dig.’’ Sa jag till henne och skickade kontakterna.
- ’’Jag vet. Jag är bäst.’’
Hon är verkligen grym! Vad skulle jag göra utan min Wilma?
- ’’Ska du smsa lilla Edward nu och berättade exakt hur du känner för honom eftersom du inte vågade göra det face to face?’’ sa Jasmine retsamt.
Ibland gillar jag inte hennes attityd. Även om hon driver.
- ’’Grejen är ju den att jag berättade allt för honom när ni låg hemma och sov.’’
Hon lipade.
- ’’Men visst, jag tänker smsa honom.’’ Sa jag.
Jag undrar hur mycket det kostar att skicka sms till honom. Det kostar ju mer om man skickar till ett annat land.
- ’’Han har säkert redan glömt dig. Han hittar någon ny tjej efter konserten i Dublin ikväll.’’ Sa Jasmine.
Vad är det med henne? Hon är rätt bitchig och elak, det har hon alltid varit men inte så här. Nu är hon verkligen elak och orättvis.
- ’’Vad menar du med det?’’ sa jag surt.
- ’’Men seriöst, tror du att ni kommer leva lyckliga i alla era dar nu eller? Du är bara ett fan, inget mer. Du är från en liten håla i Sverige, klart han inte kommer komma ihåg dig.’’
Jag skulle kunna smälla till henne. Synd att det är ett bord i vägen.
- ’’Käften, Jasmine.’’ Sa Wilma.
- ’’Vadå? Det är ju sanningen, det måste hon ju klara av.’’
- ’’Du är bara avundsjuk.’’ Sa jag.
- ’’På vad? Dig? Aldrig. Du har inget man behöver vara avundsjuk över.’’
Jag sparkade till henne. Hon skrek till och sparkade tillbaka. En massa folk tittade irriterad på oss.
- ’’Vad är ditt problem, Jasmine?’’ sa Jenna.
- ’’Jag har inga problem.’’
- ’’Va tyst då.’’
Jag bet ihop och stirrade ut genom fönstret. Det regnar. Det gör ju inte saken mindre deprimerande. Varför ska Jasmine vara så puckad? Hon säger bara onödiga saker som inte gör någon glad. Fattar hon inte det? Det verkar inte så.
En kvinna som jobbade på tåget kom och gav oss en Aftonbladet. Jag är inte intresserad av att läsa nu. Jag vill bara sitta och sura över hur dum Jasmine är. Hon brukar inte vara elak mot mig. Jag är den personen som förstår henne bäst och vi kommer oftast överens. Jag är rätt säker på att hon är avundsjuk. Människor bli så äckliga när dom är avundsjuka. Så hemska och kalla. Men jag vet inte vilket grad hon är på, om hon av avundsjuk eller svartsjuk. Med tanke på hur elak hon är så är hon mer svartsjuk.
Wilma drog plötsligt efter andan och pep till.
- ’’Adele titta!’’
Hon gav mig tidningen. Mitt hjärta stannade. Det är inte sant!
- ’’Adele, andas. Du måste andas. Ta det lugnt!’’ sa Wilma.
- ’’Vad står det?’’ sa Jenna nyfiket.
Mina ögon fylldes av tårar. Bilder på mig och Edward vid taxin. Vem har tagit dom här bilderna? Det var väl ingen där förutom vi? Jag kan inte komma ihåg någon. Det är en stor in zoomad bild när Edward kysser mig. Det är inte sant. Nu är typ allt förstört! Inte för min del men för Edward. Dom här bilderna är säkert redan spridda över hela Europa. Jag kommer bli dödshotad av galna och själviska fans på twitter. Såna som bara vill ha Edward för sig själv och tror att jag kommer krossa hans hjärta eller något. Edward kommer bli påhoppad av journalister som gör allt för att för att få veta allt om mitt och hans förhållande. Inte för att vi har något förhållande mer än att vi är vänner.
Jasmine slet tidningen ifrån mig. Hon och Jenna tappade hakorna och bara stirrade på bilderna i flera minuter. Jag drog upp knäna till hakan och lutade pannan mot knäna. Några dumma tårar rann ner. Vad ska jag säga till Edward? Jag kan ju inte bara låssas som ingenting. Undra om han har sett bilderna. Vad är det för idiot som tog bilder på oss och sålde dom till Sveriges största tidning? Någon som är väldigt desperat efter pengar och uppmärksamhet. Wilma la en arm om mig.
- ’’Det är ingen fara, Adele. Det blir bra.’’
Det blir det säkert. När fansen har dödat mig och jag är i himlen. Fans kommer hata mig för det här. Jag vill inte bli hatad. Speciellt inte över något som jag inte kan rå för. Och vad ska mamma och pappa säga? Dom kommer bli så besvikna på mig. Dom har varit så stolta över att jag inte har haft någon pojkvän och inte håller på med sånt och nu helt plötsligt så är jag med i tidningen med en kille som jag inte ens känner. Eller det gör jag ju, men det vet inte dom. Hur ska jag ta mig ur det här nu?

Jag vaknade upp igen efter mitt avsvimmande när vi kommit upp på vårt hotellrum. Wilma stänkte vatten i mitt ansikte.
- ’’Säg någonting!’’
Jag gav ifrån mig ett ljud och kröp ner under täcket.
- ’’Ska du inte ta av dig kläderna och tvätta bort ditt smink?’’ sa hon försiktigt.
- ’’Nej.’’ Svarade jag kort.
Jag drog täcket över huvudet. Jag mår illa. Det känns som att jag ska spy. Det är som att jag är åksjuk. Jag blir aldrig åksjuk.. Det kanske är för att jag svimmade eller något. Svimma har jag gjort några gånger men det här var den värsta gången. Nu kändes det verkligen som att jag skulle dö. Jag är förvånad över att jag vaknade upp igen i huvud taget. Jag kan verkligen inte få ut Edwards ansikte ur mitt huvud. Det bara förföljer mig. Det är nästan som att jag fortfarande kan känna hans armar om mig. Okej, det låter helt töntigt men det är sant.  Jag kan känna dom. Det högg till i hela kroppen. Jag la mig i fosterställning och försökte få bort värken. Vad är det som gör så ont? Kan det vara något som är fel eller så? Har jag gjort mig illa? Jag kan inte minnas att jag skadat mig. Det högg till igen. Jag började gråta.
- ’’Vad är det?’’ sa Wilma.
- ’’Det gör ont i hela kroppen. Jag fattar inte vad det är!’’ pep jag.
Hon försvann ut i köket och kom tillbaka en kort stund senare med en Alvedon och ett glas vatten.
Jag svalde tabletten och la mig ner. Wilma la sig bredvid mig och la armarna om mig. Hon blåste varm luft mot mitt huvud.
- ’’Det blir bra.’’ Viskade hon.
Det blir bra… Det måste bli bra. Jag vill inte vara så här ledsen. Jag hoppas att jag mår bättre när jag vaknar. Jag vill sakna dom men inte så mycket att jag lider som jag gör nu.
Jasmine och Jenna och till mig och pussade mig på kinden.
- ’’Sov nu Adele. Det kommer vara bättre imorgon.’’ Sa Jenna.
- ’’God natt!’’ sa Jasmine.
Dom släkte vår taklampa och stängde dörren. Jag är glad att jag delar rum med Wilma. Jag skulle inte ha klarat mig utan henne just nu. Jag behöver henne här hos mig.
- ’’Mår du bättre?’’ sa Wilma.
- ’’Det gör inte ont längre. Tack för att du gav mig Alvedonen.’’
- ’’Inget att tacka för. Du förtjänar att må bra.’’
Jag borrade ner huvudet i kudden och la mig till rätta. Jag vill bara somna. Komma in i drömmarnas värld.

 Jag slog plötsligt upp ögonen. Jag tittade på min mobil. Klockan är kvart i sex. Jag har sovit ett litet tag. Edward… Vad gör han nu? Han sover säkert. Jag vill vara med honom. Krama honom. Rufsa om hans hår. Höra hans skratt. Varför berättade jag inte för honom hur mycket jag faktiskt gillar honom när jag hade chansen? Nu är det för sent. Jag kanske aldrig kommer träffa honom igen. Han kommer aldrig få veta det. Det är ju hemskt! Alla år kommer gå och jag kommer bara bära det i mig! Så kan det inte vara, det får inte bli så. Seriöst! Jag tittade på Wilma som sov tungt bredvid mig. Kan jag… Nej det kan jag inte. Alla kommer vakna. Men om jag är riktigt tyst så kan jag kanske klara det. Jag satte mig försiktigt upp i sängen utan att släppa Wilma med blicken. Tur att jag aldrig tog av mig kläderna när jag gick och la mig. Jag smög över golvet och ut genom dörren. Nu kommer det svåraste.. Öppna ytterdörren utan att någon vaknar. Jag hoppas att alla sover så tungt att dom inte vaknar av det. Jag tog på mig mina bruna converse och min skinnjacka. Det är säkert rätt kallt ute. Innan jag gick ut tittade jag mig i hallspegeln. Mitt hår ser ut som ett fågelbo! Jag slängde upp håret i en slarvig knut mitt på huvudet. Okej, nu kör vi. Jag låste långsamt upp låset. Jag lyssnade. Ingen verkar ha vaknat. Jag tryckte ner handtaget och gick snabbt ut. Jag klarade det! Så vad ska jag göra nu? Ska jag bara gå till deras hotell? Dom lär ju sova. Vilken idiot jag är. Varför tänkte jag inte på det innan? Jag suckade högt. Aja, lika bra att bara dra dit i alla fall. Jag stoppade händerna i jackfickorna och gick genom korridorerna. Tjejen i receptionen såg en aning chockad ut när jag kom och gick. Hon undrar nog vad en liten skitunge som jag ska ut och göra så här tidigt på morgonen. Jag har en väldigt viktig sak att göra. Mitt liv hänger på det här.
Jag tog en taxi till deras hotell. Det förvånar mig att det ens kör runt taxis så här tidigt. Fast egentligen är det ju inte så konstigt.
Jag är så nervös. Jag har ingen aning om vad jag ska säga. Jag hittade ett litet hål i mina mörkblåa jeans som jag började pilla upp. Det kommer vara enormt när jag är framme vid hotellet.
Helt plötsligt stannade taxin.
- ’’Framme.’’ Sa chauffören.
Jag tittade ut. Ja, vi är framme. Gick det verkligen så här fort att åka hit förut?
Jag gav honom pengar och gick ut. Taxin körde iväg och jag blev stående på gatan helt ensam. Eller nej, inte helt ensam för max trettio meter framför mig står en annan taxi och utanför taxin står han. Edward. Jag skakar och pulsen dånar i mina öron.
Dom har inte sett mig en. Jag gick med skakiga steg till dom. Edward slog igen bakluckan på taxin och vände sig om. Våra ögon möttes. Han såg förvånad ut men efter några sekunder sprack hans ansikte upp i ett leende. Jag sprang emot honom och kramade honom. Han lyfte mig nästan från marken. Det var som att vi inte hade sett varandra på hundra år.
- ’’Vad gör du här?’’ sa han.
- ’’Jag var tvungen att se dig en sista gång och berätta en sak.’’
Han höjde på ögonbrynet.
Åh shit. Vad ska jag säga nu? Jag har ingen aning. Jag får panik!
- ’’Ehm.. Alltså… Jag ville bara säga det att… Ja..’’ stammade jag.
Jag svalde hårt och blundade. Ta sig samman, Adele. Det är nu eller aldrig. Du kommer kanske aldrig få den här chansen igen. Du ska inte stamma eller gråta bort allt det här nu. Jag torkade bort tårarna ur ögonen och tog ett djupt andetag. Edward la armarna i korts och väntade på att jag skulle säga något. Han måste bli trött på mig som bara gråter hela tiden. Undra vad han tror om mig. Att jag är världens känsligaste tönt eller något.
- ’’Det jag ville säga är att..’’ sa jag med stannade tvärt.
Edward flinade lite. Han verkar verkligen tycka att det här är kul.
Nu Adele! Nu eller aldrig!
- ’’Jag gillar dig typ.’’ Sa jag tyst.
Hur lät det där egentligen? Jag är verkligen världens största tönt! Oh my god. Jag har gjort bort mig för evigt!
- ’’Och…?’’ sa Edward som tydligen vill ha en bättre förklaring.
Vad ska jag säga?
- ’’Det var bara något som slog mig igår. Eller idag, jag vet inte. Jag har inte varit en fan innan den här kvällen och helt plötsligt kastades jag bara in i allt. Jag har inte sett några videoklipp eller något med dig och John så jag har aldrig riktigt sett vilka ni är. Det har Wilma och dom andra, därför tror jag inte att dom hade samma känsla som jag när dom fick träffa er. Jag kände mer att jag träffade två coola killar medans dom träffade sina största idoler. Jag fick lära känna er lite. Jag känner säkert inte dig så bra men jag vet att.. Jag har känslor för dig. Mer än bara att du är en cool kille.’’
Jag blundade hårt. Det här är som att ta självmord. Inte för att jag vet hur det känns men jag kan ana att det är så här det känns. Varför säger han ingenting? Jag öppnade ögonen och tittade på honom. Han stod och bet sig i läppen. Han håller tillbaka ett leende! Det är en otrolig lättnad. Jag har inte gjort honom upprörd i alla fall. Det är huvudsaken.
- ’’Jag vet inte om jag kan säga att jag är kär i dig.. Men jag blir galen så fort du tittar på mig och när du rör mig så känns det som att jag ska svimma. Jag har aldrig varit kär i någon så jag vet inte hur det känns.’’
Han skrattade till lite. Han tog min hand och drog min intill sig. Jag drog efter andan. Inte beredd på det där! Han log det där leendet som bara han kan göra. Det leendet som får mig att smälta. Jag tror att jag håller på att få en hjärtattack. Mitt hjärta bara skenar.
- ’’Jag känner ditt hjärta.’’ Sa han.
För pinsamt! Åh gud.
- ’’Jag är inte vad vid det här. Förlåt..’’ viskade jag.
Han la en hand om min nacke. Jag vågar inte ens tänka på hur nära varandra vi faktiskt är. Eftersom han kunde känna mina hjärtslag så är vi ju nära varandra. Men jag menar våra ansikten. Jag vågar inte ens titta upp på honom. Jag är en stor fegis! Men.. Det här är helt galet.
- ’’Adele…’’ sa han.
Utan att tänka på hur läskigt det är så tittade jag på honom. Det skulle jag seriöst inte ha gjort! Mina knän vek sig men han höll i mig och skrattade. Hans ansikte är bara fyra centimeter från mitt. Det här är en dröm! Det kan inte vara något annat!
Plötsligt lyfte han min haka och gav mig en snabb liten kyss. Jag skälvde till och tog tag i hans arm för att inte ramla. Det slog blixtrar i hela min kropp. Han log. Det där var helt….! Jag kan inte ens förklara! Det går inte att förklara! Mitt livs första kyss med Edward Grimes! Okej, det finns inte! Hände det där precis eller är det bara min hjärna som spelar mitt ett spratt?
Plötsligt hörde jag en röst bakom oss som tog ner mig på jorden igen.
- ’’Adele, vad gör du här?’’
Det var John som kom ut från hotellet med sin väska. Han såg hur trött ut som helst.
- ’’Jag skulle bara säga hej då igen.’’ Sa jag och tittade på Edward.
John la sin väska i bakluckan. Han kramade mig en lång stund och hoppade sen in i bilen.
Jag kramade Edward. Nu med mer kärlek än förut för nu vet jag att vi kommer träffas igen. Annars skulle han aldrig ha kysst mig. Nu har jag hopp för framtiden igen.
Han log och satte sig i bilen.
- ’’Ses snart.’’ Sa han.
Jag nickade och log svagt.
Taxin startades och så körde dom iväg. Nu är dom borta. Men det gör inget för jag ser dom snart igen. Jag längtar redan efter dom!

Jag vet att i natt kan vara den enda natten jag någonsin kommer få spendera med John och Edward och det gör riktigt ont i hjärtat när jag tänker på det. Dom har gett mig så mycket på den här korta tiden. Dom har fått mig att inse vad äkta kärlek är. För det är precis vad det är, äkta. Allt det här är äkta. I alla fall för mig. Ibland önskar jag att jag kunde läsa tankar. Jag vill veta vad Edward tänker om mig. Det jag tidigare bara trodde var inbillningar, som att han blev blyg framför mig och att han ville vara runt mig är inte inbillningar. Wilma påpekade det bara för några minuter sen. Hon sa att Edward gillar mig väldigt mycket. Det tvivlar jag faktiskt på. Han kanske gillar mig men inte mycket. Han är för mogen för att inte bara bli kär över en kväll, som jag blir. Många kallar det jag känner fjortiskärlek. Att man hittar en kille på några minuter och blir kär och efter några timmar säger man att man älskar honom och aldrig kommer gå ifrån hans sida. Okej, riktigt så är det väl inte. Jag kan inte säga att jag älskar honom på det sättet. Jag älskar honom eftersom jag är ett fan. Det är två olika sätt. Jag vet inte om jag älskar honom på riktigt. Det tror jag inte. Jag kan definitivt inte säga att jag aldrig kommer gå ifrån hans sida. Det tänker jag aldrig säga till någon för man vet inte vad som kan hända helt plötsligt. Allting kan förändras på en sekund och jag vill inte bryta något knäppt löfte som det.
Jag vill inte bygga upp några förhoppningar för jag vet hur sårad jag kommer bli om några timmar när dom åker hem och ingenting har hänt mellan oss. Han är en kompis. Precis som John och tjejerna. En kompis som jag känner lite extra för men det ska ingen annan få veta. Förutom Wilma eftersom hon redan har märkt det. Jag drömmer för mycket, precis som alltid. Jag har sett på för mycket kärleksfilmer. Men livet är inte som på film. Livet är mycket svårare. En film kan man stänga av om allt blir för hemskt och man kan spola tillbaka till dom roliga och fina stunderna men i livet så finns det inget sånt. Inga andra chanser. Allt händer här och nu.
- ’’Seriöst.. Dom där killarna förföljer oss.’’ Mumlade Jenna.
Jag tittade bak. Det är tre killar som är runt tjugo som har gått efter oss ett tag nu. Jag tror att dom har tagit bilder på oss men jag är inte säker. Dom är inte helt nyktra heller. Det luktar alkohol ända till oss.
Jasmine som inte är rädd för att hamna i konflikter och står för allt hon säger vände sig om.
- ’’Vill ni något eller?’’ sa hon till dom.
Killarna stannade och tittade på varandra.
- ’’Vi är bara ute och går.’’ Sa en av dom.
- ’’Mitt i natten? Varför?’’ sa Wilma.
- ’’Ja.. Varför gör ni det?’’
Ingen av oss sa något. Jag hoppades bara på att Jasmine inte skulle börja mucka med dom. Jag tog henne i handen och drog i henne.
- ’’Kom igen, skit i dom. Dom får gå efter oss om dom vill.’’ Sa jag tyst.
Hon tog tillbaka sin hand och tittade på killarna igen.
En av killarna tog en bild på oss och flinade stolt.  Nästan ett hånleende. Wilma gick fram till honom.
- ’’Vad håller du på med?’’
- ’’Jag? Ingenting.’’ Sa killen helt oskyldigt.
Jasmine slöt upp vid Wilmas sida. Jag backade istället. Ställde mig bredvid Edward. Där jag känner mig trygg. Jag hatar när Jasmine och Wilma alltid ska hålla på sådär. Han tog en bild, so what? Det var bara en bild. Det har ingen dött av.
- ’’Du vet att vi kan anmäla dig för att ta kort på personer utan deras tillstånd?’’ sa Jasmine.
Killen log lika hånande och klappade henne på kinden. Hon smällde bort hans hand.
- ’’Ta bort bilden.’’ Sa hon.
- ’’Aldrig! Vi kan få pengar för dom här bilderna!’’
Jag tänkte efter. Pengar? Åh juste… Dom kan sälja bilderna till skvallertidningar. Alla vill säkert se bilder från Jedward fina natt men några lyckliga fans. Jag kan redan se rubrikerna framför mig.
- ’’Och varför ska ni sälja dom?’’ sa Wilma.
- ’’Vi har bilder som visar att någon av er, jag minns inte vem, är mer än bara ett fan till någon av dom.’’ Sluddrade den killen som stått tyst framtill nu.
Hela jag frös till is. Om jag inte misstog mig så gjorde även Edward det.
- ’’Åh vilken idiot du är!’’ morrade Jasmine och drog kameran ur hans händer.
Det där var droppen för mig. Seriöst! Jag vill inte ha något mer med dom att göra och om Jasmine och Wilma spårar ur mer så kommer vi hamna på förstasidan. Jag vände mig och började gå ifrån dom. Jag vet inte vart vi är och jag vet inte hur man tar sig tillbaka till hotellet men jag stöter säkert på någon jag kan fråga.
- ’’Adele! Vänta!’’ ropade Wilma.
Jag ignorerade henne och fortsatte gå. Dom är så dumma. Dom ska alltid tigga om bråk.
Dom var ikapp mig efter några minuter.
- ’’Varför gick du bara?’’ sa Jasmine.
- ’’Vad tror du?’’ fräste jag.
Jasmine stannade upp. Hon var nog inte beredd på att jag skulle ha den tonen.
- ’’Vad är det med dig?’’ sa hon.
- ’’Varför ska du alltid vara så irriterande? Kan du inte bara låta saker vara?’’
- ’’Ursäkta mig men du borde vara glad! Jag fick dom att reda bilderna på dig.’’
Jag sa inget. Visst, jag är glad att bilderna är borta men ändå.. Hon stör mig så himla mycket!
- ’’Seriöst, låt henne vara.’’ Sa Wilma och tog min hand.
Jag ryckte bort den och gav henne en sur blick.
Jag satte mig på en bänk. Jag vill inte vara med dom. Eller jo, jag vill vara med John och Edward mer än något men jag är bara så himla irriterad.
- ’’Gå. Vi kommer ikapp sen.’’ Sa Edward.
Jag blev varm i hela kroppen när han satte sig bredvid mig. Han bryr sig. Även om dom andra gör det också men.. Det betyder mer när han är den som kommer till mig.
Jag sneglade på dom andra. Dom gick långsamt iväg. Jag tycker synd om John. Stackarn.
- ’’Förlåt för att jag är så konstig..’’ mumlade jag.
- ’’Varför är du ledsen?’’
- ’’Jag är inte ledsen. Jag är bara irriterad på att Jasmine och Wilma ska vara så kaxiga hela tiden. Dom har bara förstört för oss nu.’’ Sa jag och tittade på honom.
Han log lite.
- ’’Det är inte förstört.’’
- ’’Dom kommer sälja dom där bilderna. Mina föräldrar kommer se dom, alla i skolan också! Alla kommer snacka så mycket.’’
Dom flesta kanske vill vara i tidningen med Jedward men det är inget jag söker efter. Inte för att jag skäms eller så, inte alls! Jag vet bara hur alla i skolan kommer hålla på. Dom kommer inte vara elaka.. dom kommer bara tjata och hålla på.
- ’’Men du och John är ju vana…’’ sa jag.
Han skrattade till.
- ’’Var inte sur över det där. Det är inget. Försök bara ignorera det. Bilderna kommer kanske inte ens publiceras. Det är igen fara.’’
Jag kunde inte låta bli att le. Det här är andra gången på bara några timmar som han tröstar mig. Det känns lite konstigt. Som att jag är värsta klenisen. Det är jag faktiskt inte. Jag gråter aldrig. Jag klarar av rätt mycket men jag tror att det här med att vi faktiskt är med John och Edward är för mycket. Det blir överväldigande.
Han tog min hand igen.
- ’’Kom. Vi går ifatt dom andra.’’ Sa han.
Vi ställde oss upp och han tittade på mig. Han torkade bort en tår från min kind. Det kändes som att det slog blixtar inne i hela mig.
- ’’Var inte ledsen mer.’’
Jag skakade på huvudet och log svagt.
Han drog i min hand och vi gick. Han släppte den inte. Inte ens när vi kom fram till dom andra så släppte han.
Jag var tvungen att släppa hans hand för att kunna krama Jasmine.
- ’’Förlåt.’’ Viskade jag.
Hon log bara och kramade tillbaka.
Jag kramade Wilma också. Jag hade ju trots allt varit orättvis mot henne med.
När jag hade sagt förlåt så gick jag till Edward igen. Jag tog hans hand och tittade försiktigt på honom. Han bet sig i läppen och log sen. Jag blev lite lättad. Det där med att ta hans hand var inget jag tänkte på. Jag bara gjorde det. Han skulle kunna ha tagit bort den. Men det gjorde han inte och det betyder väldigt mycket för mig.

Jag är femton. Jag vet att det inte är den rätta åldern att förklara vad kärlek är. Man vet ju knappt vem man själv är. Men det är något med Edward, det vet jag. Jag kanske inbillar mig men jag tycker att han tittar på mig mycket och han vill lixom vara med mig. Okej, det låter konstigt. Vi träffade varandra första gången för bara några timmar sen. Hur skulle han kunna gilla mig? Inga killar gillar mig. Det har dom aldrig gjort, så varför skulle Edward av alla människor gilla mig? Han som är så perfekt. Det är ju nästan larvigt. Men efter att han tröstade mig sådär, höll mina händer och tittade mig i ögonen så känns det som något mer. Jag är väldigt osäker på det mesta just nu. Jag bara väntar på att jag ska vakna upp i min säng hemma i Arsta. Jag kommer börja gråta för att allt bara var en dröm och inget mer. Men sen kommer jag gå upp och drömmen kommer långsamt suddas ut och efter några timmar minns jag den inte längre. Det får inte vara så. Livet kan inte vara så hemskt! Men det kan inte vara så bra som det är nu heller.
Jag sprang ikapp Wilma som gick några meter framför oss andra.
- ’’Mår du bättre?’’ frågade hon.
Alla blev rätt oroliga när jag fick mitt utbrott. Men det löste sig okej. Edward tröstade mig och efter ett tag så kändes allt bra igen och vi gick tillbaka till dom andra.
- ’’Det är okej.. Så förvirrande bara.’’
- ’’Vadårå?’’
- ’’Du skulle inte fatta. Det var inget..’’ sa jag och sparkade på en liten sten.
Hon tittade på mig i några sekunder.
- ’’Glöm inte att vi är tvillingar, Adele. Jag känner dig bättre än du tror. Jag vet varför du är förvirrad. Du är kär i Edward och vill att han ska känna likadant.’’ Sa hon.
Jag blev inte förvånad över att hon hade kunnat läsa av mig så bra. Det gör hon alltid.
Jag nickade.
- ’’Han gillar dig. Det är uppenbart.’’
Jag blev varm i kroppen och log svagt.
- ’’Ta det lugnt bara. Gör inget dumt som du kommer få ångra.’’ Sa hon.
Jag tittade frågande på henne. Vad skulle det vara? Varför skulle jag göra något dumt?
Hon såg mitt frågande ansikte och log.
- ’’Ta inget för givet bara.’’
Jag nickade.
Inte för att jag förstår vad hon menar men det låter vettigt så jag håller med henne.
Jag hoppade upp på ett staket och balanserade fram. Jag borde verkligen inte göra det här. Plankan jag går på är någon decimeter bred och min balans suger.
- ’’Snälla Adele, ramla inte ner.’’ Sa Jenna.
Jag skrattade och koncentrerade mig på plankan.
- ’’Det är bara lite mer än en meter ner till maken på andra sidan, dessutom är det gräs där så jag gör inte illa mig om jag ramlar.’’
- ’’Eh, jo! Du ramlade ner från en pall som var knappt en halv meter hög och bröt handleden i vintras. Du kanske har glömt det.’’ Sa Wilma till mig.
Alla förutom jag skrattade högt. Pinsamt! Men aja, skit samma.
Jag tänkte precis att jag nog inte alls är då dålig på att balansera när jag tappade all fokus och ramlade ner på andra sidan staketet. Det gjorde ondare än vad jag trodde det skulle göra. Jag landade på ena sidan med ansiktet ner i marken.
Dom andra var snabbt på min sida och satt runt mig.
- ’’Är du okej?’’ sa Wilma och skrattade högt.
Några händer vände på mig så att jag hade ansiktet mot dom. Edwards händer. Såklart! Varför skulle någon annan hjälpa mig? Jag rodnade lite.
- ’’Jag är okej. Ingen fara.’’ Sa jag och satte mig upp.
Det gjorde lite ont i ena axeln men jag låssades som ingenting.
- ’’Du blöder på kinden.’’ Sa Jasmine och drog på munnen.
Jag kände efter. Ett litet skrapsår eller något bara. Inget köttsår tack och lov. Jag tror inte att det är så lätt att få ett köttsår av att ramla någon meter men man vet aldrig.
Edward hjälpte mig upp på fötter. Jag log till tack och han log lite blygt tillbaka. Sötnos! Han släppte inte min arm riktigt helt. Han höll kvar handen lite lätt. Det måste betyda någonting! Varför skulle han vara så artig och se blyg ut om det inte var något? Och hur kommer det sig att det alltid är han som är först på plats? Jag kanske inte alls bara inbillar mig. Men jag vågar inte tro på något. Det är för overkligt. Det existerar inte. Jag är till och med rädd för att ens tänka på det. Även om jag vill att det ska vara sant.
Wilma tittade på mig och höjde ögonbrynet. Jag vet inte vad det betyder.
- ’’Är du okej?’’ frågade Edward.
Jag nickade och provade att gå. Det är inte så farligt. Jag klarar mig.
John slöt upp vid min sida och la en arm om mina axlar.
- ’’Tuffing.’’ Sa han och log retsamt.
Jag knuffade bort honom och log lika retsamt. Han skrattade åt mig.
- ’’Du är så dum!’’ sa jag.
- ’’Nej, det är faktiskt Edward som är den elaka tvillingen!’’ sa Wilma.
Edward stannade upp i någon sekund och log lite stelt. Jag tittade på honom och skrattade. Han är inte elak mot mig och det är huvudsaken. Men det är inte John heller, han är på retsam. Men det är roligt.
Jag rev av några löv från ett träd och stängde in dom i knytnäven. Jag sprang fram till John som istället var med Jasmine istället för mig.
- ’’Jag hittade värsta fina saken!’’ sa jag till honom.
Han tittade nyfiket på min hand.
Precis när han skulle fråga vad det var så kastade jag löven på honom. Jag sprang ifrån honom och skrattade. Edward gav mig en tumme upp och log. Jag blev helt varm igen.
- ’’Lek med någon i din egen storlek!’’ sa han och pekade på Edward.
Nej va taskigt! Men jag kunde inte låt bli att skratta åt Edward ansiktsuttryck. Vilken förolämpning! Att han skulle vara lika liten som jag kan inte vara lätt för honom. Jag gick till honom och tog honom i armkrok.
- ’’Vi låter dom stora barnen leka ensamma.’’ Sa jag och flinade.
Han skrattade lågt. Ett skratt som får mig att bara vilja krama honom och aldrig släppa taget. Aldrig någonsin.