Gråten ligger och svider i ögonen. Jag får inte gråta. Inte nu. Jag får inte gå så långt och skämma ut mig. Inte här och nu. Jag kan inte träffa John och Edwards föräldrar första gången helt gråtande. Det är för pinsamt. Självklart skulle dom inte klandra mig eftersom dom säkert också bara vill gråta men ändå. Jag hoppas att John är med dom. Annars kommer jag inte ha någon aning om vad jag ska säga eller göra. Men John lämnar antagligen aldrig Edwards sida. Jag vill bara bryta ihop och gråta när jag tänker på deras relation. Vad händer med John om Edward försvinner? Det kommer inte gå. John kommer… Jag vet inte vad. Jag vågar inte ens tänka tanken vad som händer med John om Edward dör.
Åh gud! John! Jag ser John! Jag kan inte röra mig. Tårarna bara rinner ner. John, älskade John!
- ’’John!’’ ropade jag
Jag gör så gott jag kan för att ta mig fram bland alla människor. Jag måste till honom nu!
Jag höll på att ramla flera gånger men lyckades hålla mig på benen. Jag sprang så fort jag kunde till honom och hoppade på honom. Han kramade mig hårdare än någonsin. Vi stod och kramades i flera minuter utan att säga något. Jag bara grät, även om det är pinsamt. Skit samma!
- ’’Adele.. Här är min mamma och pappa.’’ Sa han tillslut och släppte mig.
Jag torkade bort tårarna och log. Deras mamma Susanna hade också tårar i ögonen. Jag vet inte vad som flög i min men jag kramade dom båda. Jag är oftast rätt blyg men nu bara.. Jag vet inte. Men dom kramade mig tillbaka. Tack och lov.
- ’’Förlåt.. Jag heter Adele.’’ Sa jag när vi kramats klart.
- ’’Hej Adele.’’ Sa Susanna.
Vi började gå ut från flygplatsen. Deras pappa, som också heter John tog min väska. Vilken gentleman. Det är förvirrande när han heter John.. Därför får han bara heta pappa John för mig.
- ’’Tack för att du kom, Adele.’’ Sa Susanna.
Jag hoppade in i baksätet på deras bil.
- ’’Verkligen inga problem. Jag är så glad att ni ens bad mig komma efter.. ja.. dom senaste månaderna.’’ Sa jag.
John tittade på mig och log lite svagt. Att han ens kan le just nu. Förstår inte hur han lyckas. Han är sjukt stark. Om det var Wilma som låg på sjukhus skulle jag inte ens kunna gå upp ur sängen.
- ’’Du vet väl att det var Edward som bad oss be dig att komma?’’ sa John.
Det sved till i hjärtat och jag fick ont i magen.
- ’’Edward? Har han varit vaken?’’ viskade jag.
Min röst höll inte för att prata.
- ’’Liam sa att innan Edward… försvann.. så bad han om det. När dom satt fast i bilen.’’
Jag skälvde till och började gråta. Susanna la en arm om mig. Hon är så snäll.
- ’’Vad exakt hände? Vet ni det?’’
- ’’Dom var på väg hem när någon slags lastbil körde in i bakdelen av deras bil så det fick sladd och voltade ner i kanten... Liam klarade sig helt okej men Edward..’’ sa Susanna men tystnade och la en hand för munnen.
Jag tittade ner på mina knän. Det här är för mycket för mig. Jag är rädd att jag inte kommer kunna klara av all den här olyckligheten. Jag hatar att se folk gråta. Speciellt när det rör mig med. Jag vill inte ens titta på John. Jag är rätt säker på att han också har tårar i ögonen. Det klarar jag verkligen inte av att se!
- ’’Han kommer klara sig.’’ Viskade jag.
Jag vet inte varför jag sa så.. Var det för att övertala mig själv eller lugna dom andra? Jag antar att det var för båda.
Vi var framme vid sjukhuset efter ungefär en halvtimme. Hela jag skakar.
- ’’Är han vaken eller…?’’ sa jag.
- ’’Operationen var klar för tre timmar sen så nej han är inte vaken. Dom ger honom sömnmedel så att han inte ska vakna eftersom han inte skulle klara av det. Han är för svag.’’ Sa pappa John.
- ’’Vart är han skadad?’’
- ’’Dom har inte riktigt kunna sagt exakt vart och så men i stort sett huvudet och benen.’’
- ’’Men ryggen är okej?’’ frågade jag.
- ’’Ja, dom har inte märkt något där.’’
Det är en liten lättnad. En skadad rygg kan aldrig fixas. Oftast inte i alla fall. Fast att skada huvudet är ju inte direkt bra heller. Inte benen heller. Tänk om han kommer vara tvungen att sitta i rullstol hela livet. Men det är bättre än att han dör. Han får inte dö. Han bara inte får inte! Det finns inte på kartan! Aldrig!
- ’’Du behöver inte se honom nu. Vi kan åka hit imorgon bitti om du vill.’’ Sa Susanna.
- ’’Nej. Jag vill se honom.’’ Sa jag kort.
En sköterska kom till oss.
- ’’Hej! Jag heter Sara och jag är Edward sköterska.’’ Sa hon och skakade min hand.
- ’’Jag är Adele.’’
- ’’Kom med här så ska du få se honom om du vill.’’
Jag nickade och gick efter henne. John och Susanna väntade i korridoren medans pappa John följde med mig och sköterskan.
- ’’Får jag gå in själv?’’ sa jag precis när Sara skulle öppna dörren.
- ’’Om du vill det.’’ sa pappan.
Jag nickade.
- ’’Kom bara ut om det är något. Vi är här.’’ Sa Sara.
Hon öppnade dörren. Klarar jag verkligen av det här? Djupa andetag nu. Ta det lugnt. Han lever. Jag gick in och dörren stängdes bakom mig. Du klarar det här Adele. Jag tittade upp och såg honom. Helt stilla. Jag gick långsamt fram till honom och satte mig på en stol bredvid sängen. Jag tittade på hans ansikte. Jag började skaka och bet mig i läppen för att inte gråta. Han har en stor blåtira runt hela högra ögat och pannan är helt skrapad. Sen ser det ut som att dom har sytt i hans underläpp. Jag tog hans hand. Så kall. Om jag inte hade hört hans hjärtslag på den där maskinen skulle jag tro att han är död. Han är så blek och kall. Så stilla. Knappt att jag ser att hans bröstkorg rör sig.
- ’’Jag älskar dig Edward.’’ Viskade jag.
Jag höll hans hand mot mig mun och blåste varm luft på den.
Sara kom in.
- ’’Är det okej?’’ sa hon.
Jag nickade.
- ’’Kan han typ.. höra mig?’’ sa jag.
- ’’Ja, det borde han kunna.’’
Jag rös till. Hur är det möjligt? Han lever knappt men kan inte höra mig. Det är sånt jag sett på filmer. Visste inte att det gick på riktigt.
- ’’Kan jag få en minut?’’ sa jag.
Sara nickade och gick ut.
- ’’Kom tillbaka Edward. Du får inte lämna oss. Okej? Vi behöver dig. Förlåt för allt jag gjort mot dig. Jag älskar dig så mycket. Jag har inte insett det förut men nu gör jag det. Det kanske är lite konstigt men jag tror faktiskt att jag älskar dig. Därför får du inte lämna oss. Jag ber dig.’’ Viskade jag mot hans hand.
Konstigt nog väntade jag mig ett svar men kom snabbt på att det är lite för mycket begärt.