Konserten var grym! Helt klart! Bättre än förra gången! Jag blir så stolt över dom. Tänk bara på vad dom har gått igenom den senaste månaden. Jag är förvånad att Edward ens vill uppträda. Eller det är klart han vill men att han klarar det. Det är faktiskt lite sjukt. Han är så stark. Jag är väldigt stolt över honom. Över dom båda. Dom är verkligen bäst. Folk får säga vad dom vill men så mycket tid dom lägger ner på sina fans är sjukt. Jag försöker alltid att inte bli svartsjuk när dom kramar fans och så vidare. Det är svårt att inte känna lite svartsjuka. Det är det verkligen. Jag vill inte att Edward ska hålla på med en massa andra tjejer. Väldigt själviskt, jag vet men så är det. Men jag måste sätta mig själv i fansens situation, det bästa som kan hände i hela livet är ju att någon av John och Edward säger något så man får känna sig speciell. Men jag måste bara acceptera det. Jag kan inte göra något åt det. Men jag är så glad för fansen skull. Jag ser lyckan i allas ansikten. Så förväntansfulla. Jag kan inte riktigt känna mig på det sättet. Det är faktiskt lite ledsamt.. Jag är såklart hur tacksam som helst för att jag känner John och Edward bättre än dom flesta fansen men jag vill ändå vara bara ett vanligt fan som blir helt galen av att få se en liten glimt av John och Edward. Jag saknar det. Men jag är glad över det jag har, såklart! Tänk att det är så svårt att vara tacksam över det man har. Om man får något vill man alltid ha lite mer. Så är det alltid! Även om man är tacksam för det man fick så önskar man att man kunde ha fått mer. Det vet jag Wilma ofta pratade om i början när hon var ett fan. När hon träffade dom första gången så fick hon en kram och en bild. Hon grät hela vägen hem när hon satt och tittade på twitter och såg alla som skrev att dom fått prata en massa med John och Edward och sådär. Jag antar att det är det som gjorde att hon blev en stalker. Hon åkte till alla länder i Europa för att se dom. Hon sa att hon inte bara ville vara en i mängden. Hon ville vara en dom kom ihåg och mindes namnet på. Jag tycker att det är lite sorgligt att det är så i princip alla fans känner. Alla som bara träffat dom några få gånger jämför sig med dom som träffat dom ett tiotal gånger. Men det är som det är. Jag vill bara att alla ska veta att det inte handlar om hur många gånger man träffat dom. Det är inte alls det handlar om. Om man tror det så är man bara lite dum.
Jag la mig i min säng på hotellrummet. Varken jag eller Wilma orkar vara nere utanför hotellentrén och trängas med alla fans. Vi kan stå i fönstret och titta på hela spektaklet. Det är kul att se hur John och Edward hanterar allt. Dom är så himla proffsiga. Jag menar, det finns inga vakter där. Dom sköter verkligen allt själv. Så otroligt duktiga. Jag låter som en mamma… Usch!

 Tre timmar senare kom John och Edward upp till oss. Jag hade redan somnat men vaknade när dom kom in och började pladdra på om hur coola alla fans är. Jag satte mig upp i sängen och tittade irriterat på dom. Dom måste ha varit inne på sitt rum och duschat eller något för deras hår är platt.
Wilma som varit nere hos dom en stund satt och pratade med dom och berättade om en massa fans som hon känner genom twitter.
- ’’Men Edward, vad hände med dig och den där blonda korta tjejen? Jag såg några gnistor flyga!’’ sa Wilma och skrattade.
Jag höjde ögonbrynen och tittade på dom. Är hon seriös? Edward tittade på mig.
- ’’Hon är ett fan, okey?’’ sa han.
- ’’Men du gillar henne. Det såg jag på dig!’’
Vad är det för fel på Wilma ibland? Ser hon inte att jag sitter här eller?
- ’’Wilma, jag är vaken. Jag hör er om du inte visste det!’’ sa jag irriterat.
Hon tittade lite förvånat på mig.
- ’’Men Adele seriöst, du skulle ha sett dom!’’ sa hon och skrattade igen.
Jag suckade högt och gick ur rummet. Jag gick till det andra sovrummet och satte mig på dubbelsängen. Vad är det för fel? Hon vet mycket väl hur lätt jag blir svartsjuk och hon vet hur mycket jag gillar Edward. Jag vill inte gråta men jag kan inte låta bli att göra det. Allt blir alltid fel.
Edward kom in i rummet. Han tittade lite ledsamt på mig och satte sig i sängen bredvid mig. Det är ovant att se honom i mjukisbyxor och en helt vanlig t-shirt. I och för sig hade han alltid på det sig på sjukhuset men ja, det är ändå ovant.
- ’’Varför är du så ledsen?’’ sa han.
Jag torkade bort några tårar från kinderna.
- ’’Vad tror du? Den här kvällen kan vara den enda jag har med dig på kanske flera månader! Sen kommer du åka någon annanstans och vara med andra tjejer istället för mig..’’ sa jag och snyftade till.
Han tittade på mig i några sekunder och knuffade sen till mig lite så att jag föll omkull i sängen. Han la sig lite ovanpå mig och kysste mig i pannan. Okej jag dör.
- ’’Oroa dig aldrig för att jag ska gilla någon annan mer än dig.’’ Sa han några med sin mun några centimeter ifrån min.
Så nära att jag kan känna hans andedräkt. Jag lovar att jag kommer svimma snart. Men även fast jag är helt yr så kan jag inte sluta le. Händer verkligen det här?
- ’’Det här är säkert en dröm.’’ Sa jag och log lite svagt.
Han kysste mig. Inte som han brukar göra. Både han och jag är rätt blyga så det händer aldrig något men jag antar att han är så överpumpad av den här kvällen så han ger allt han har typ. Han drog mig närmre sig. Jag kunde inte låta bli att skratta lite. Helt sjukt är det vad det är.
- ’’Du drömmer inte, okey?’’ sa han utan att släppa mig.
- ’’Jag tror dig..’’ viskade jag.
- ’’Bra. Jag älskar dig.’’
Jag vill börja gråta igen. Av lycka. Hur är det ens möjligt att det här händer mig?
- ’’Du måste tro mig, Adele. Du är underbar.’’
- ’’Du är underbar, Edward.’’
Han blåste mig i ansiktet. Jag skrattade till. Man kan inte hitta någon bättre än honom. Det är inte ens möjligt.

Ibland är det lite galet hur dagarna bara kan flyga iväg. Jag är faktiskt väldigt förvånad över att jag känner mig så positiv med allt. Inte med allt direkt, men med mycket. Jag är rätt ensam i skolan men jag tänker inte på det så mycket faktiskt. Det är inte på samma sätt längre. Men nu är inte dem andra eleverna så elaka längre. Dem säger eller gör inget. Det är faktiskt lugnt i skolan. Jag förväntar mig inte så mycket. Sen har jag ju haft något väldigt bra att se fram emot. Och nu är dagen äntligen här! John och Edward är i Stockholm. Jag och Wilma kom till Stockholm igår. Vi bor på samma hotell som John och Edward. Såklart, vad annars? Men vi har ändå valt att köa hela dagen som vanliga fans. Vi är ju vanliga fans. Att jag har fått en lite mer speciell relation med dem förändrar ju inte att jag inte räknas som ett fan längre. Jag kommer vara ett fan så länge jag bara kan. Jag tänker inte säga för alltid eftersom det är en väldigt lång tid och allt kan förändras väldigt snabbt. Men jag hoppas på ett för alltid med John och Edward.
Wilma är verkligen hyperaktiv! Hon är som den gamla vanliga Wilma. Jag får tillbaka blickar till den där dagen för mer än ett halvår sen när vi gjorde exakt det vi gör nu, är galna för att vi ska få se John och Edward. Men den dagen visste vi inte att våra liv skulle förändras för alltid. Det är svårt att förstå att vi verkligen inte hade någon aning då. Det var knappt ett år sen. Det är sjukt hur mycket allt har förändrats. Framför allt hur mycket jag har förändrats. Jag har blivit mycket mer självsäker. Det har jag bara John och Edward att tacka för. Det är deras förtjänst.
Klockan är tio på morgonen och vi har köat i prick i timme nu. Det är en del fans här. Dem flesta har pratat med oss. Vissa känner igen mig. Lite jobbig situation. Jag vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt. Jag vet att dem flesta innerst inne vill typ slå mig för att jag är med Edward. Men det är i alla fall bättre att dem säger något än bara stirrar. Det är det några som gör. Det irriterar mig riktigt mycket. Om dem vill något kan dem väl bara komma fram och säga det och sluta glo? Åh jobbiga ungar. Jag är inte direkt den typ av person som bitchar och håller på typ ’’Ja, jag är den Adele! Hon som är tillsammans med Edward! Alla avgudar mig!’’. Det är inte min stil. Jag är mer ödmjuk och det tror jag dem flesta borde ha märkt vid det här laget. Men skit samma. Orkar inte bry mig.
Jag älskar gemenskapen med andra fans. Vi har något gemensamt. Alla väntar på samma sak. Det är nog det jag älskar mest med det här. Alla är så förväntansfulla och glada.
- ’’Kan inte du typ ringa John eller Edward och fråga när dom kommer?’’ sa en tjej som satt bredvid oss.
- ’’Jag tror dom har intervjuer och sånt nu så vi borde inte störa.’’ Sa jag och log.
Hon höjde ena ögonbrynet och tittade på mig. Jag log bara mot henne.
- ’’Kan jag få deras nummer?’’ sa en annan tjej.
- ’’Du får väl fråga dom när du träffar dom.’’ Sa Wilma och himlade med ögonen.
Jag flinade mot henne. Hon är så skön lilla Wilma.
Tjejen tittade lite sammanbitet på Wilma och tittade sen bort.
En tjej skrek plötsligt.
- ’’Det är dom!’’ skrek hon.
Alla fans flög upp på fötter. Alldeles riktigt. John och Edward typ femton meter ifrån oss. Det pirrade till i magen. Alla fans flög på dem. Tur att det inte är så många fans här än. Bara tjugo typ. Jag och Wilma stod kvar och tittade på när alla tjejer blev helt galna och började gråta och skaka. Tänk om det hade varit sådär för mig nu. Att min högsta önskan var att dem skulle veta mitt namn och minnas mig. Helt sjukt ju. Fattar jag ens hur lyckligt lottad jag är? Jag tror faktiskt inte det.
Det är kul att stå och titta på alla. Deras glädje! Jag skulle nästan kunna gråta. Så larvig är jag.
Efter minst tjugo minuter när alla fans fått minst hundra kramar var och minst tusen bilder var så fick John och Edward syn på mig och Wilma som stod en bit bort och tittade på spektaklet. Dem båda log ännu större än vad dem redan gjorde. Edward sprang emot mig. Jag bet mig läppen för att inte börja gråta. Jag kastade mig i hans armar. Jag kunde känna alla fans blickar i ryggen men what ever! Det här är mitt och Edwards ögonblick. Vi har inte träffats på flera veckor och det är rena mardrömmen.
- ’’Lilla Adele..’’ viskade han i mitt öra och ställde ner på mig marken.
Jag höll fortfarande mina armar om honom.
- ’’Hur mår du?’’ sa jag.
- ’’Jag mår bra!’’
- ’’Säker på att du klarar att spela ikväll med ditt ben?’’
Han himlade med ögonen och släppte mig. Jag tog hans hand och gav honom en menande blick.
- ’’Jag mår bra Adele..’’ sa han.
Han gick till Wilma och hade kramkalas med henne. John kom till mig.
- ’’Hej sötnos.’’ Sa han och kramade mig.
- ’’Ta hand om din bror, John.’’ Sa jag.
Han bet sig i läppen och tittade på Edward.
Han skulle precis säga något när Liam dök upp från ingenstans och drog iväg honom. Jag skrattade lite. Så här är det alltid. John och Edward blir alltid iväg dragna av Liam. Stackarna.
- ’’Vi ses sen.’’ Sa Edward till mig och klappade mig på huvudet.
Jag nickade. Dom gick in i huset där dem ska spela.
- ’’Fattar du vilken lyckost du är?’’ sa en tjej till mig.
- ’’Nej antagligen inte..’’ sa jag.
- ’’Jag skulle göra vad som helst för att Edward skulle titta på mig på det där sättet!’’ sa en annan.
Tittade på mig på vilket sätt? Tittar han på mig på ett speciellt sätt?
- ’’Jag är så glad att han är kär i en svensk tjej!’’
Jag rodnade lite. Edward är kär i en svensk tjej. Mig. Jag kommer nog aldrig riktigt inse just det. Jag tror fortfarande att jag drömmer.

Det är svårt att beskriva hur det känns att vara tillbaka i skolan. Jag fick nästan lite panik när jag gick till min första lektion i morse. Alla tittade på mig som att jag var tillbaka från de döda när dem såg mig. Riktigt död har jag ju inte varit. Bara nästan. Wilma har berättat för dem flesta varför jag har varit borta. Att en vän till mig var med i en olycka och jag var tvungen att åka till honom. En tjej i min parallellklass frågade hur min kompis mådde. Det gjorde mig lite glad. Så fort någon ens bara pratar lite med mig och visar intresse så blir jag glad. Men jag bryr mig faktiskt mindre än vad jag trodde att jag skulle göra. Jag har fått en del blickar på mig men jag har bara tittat likadant tillbaka och stäckt på ryggen. Det har jag aldrig gjort förut. Det är John och Edward som gör mig stark. Jag vet att dem finns vid min sida och att dem gillar mig. Det är allt jag behöver. Man kan kasta skit på mig, jag klarar mig.
När jag loggade in på min twitter i morse hade jag ytterligare sexhundra nya följare. Jag har inte varit inne på några veckor nu. Nu har jag tretusen sjuhundra följare. Jag har gått om Wilma. Men jag antar att det är för att jag syntes i John och Edwards twitcam och dem pratade om mig. Alla fans skriver att jag är så lyckligt lottad och att jag måste vara världens lyckligaste tjej. Jag vet att jag är väldigt lycklig lottad men bara för att jag känner John och Edward så behöver jag inte vara världens lyckligaste. Jag är en egen människa och har en värld utanför dem två. Jag bor i Sverige, flera tusen mil ifrån dem. Jag har möjlighet att prata med dem varje dag men jag kan inte prata med dem hela tiden men jag kan alltid bli sårad. Det är svårt att förklara men ja.. Bara för att jag känner dem så har jag fortfarande känslor och kan bli ledsen. Så är det. Men nu är i alla fall första skoldagen slut. Jag klarade den utan tårar. Det trodde jag faktiskt inte!
Jag gick ut på baksidan av skolan för att det går fortare att komma till bussen än att gå över hela skolgården. När jag kom ut genom dörren såg jag Wilma och två andra tjejer från hennes klass som jag inte känner men jag vet att det är dem som har förändrat henne mest. Dem stod och rökte. Vilka coolingar. Slösa bort sina tonår på sånt man kan göra när man är vuxen. Väldigt smart av dem. Jag säger inget. Det finns inget att säga så jag kan lika gärna vara tyst. Jag fortsatte bara gå.
- ’’Hallå Adele? Varför säger du inte hej?’’ ropade Wilma efter mig.
Jag stannade och vände mig om.
- ’’Varför sa inte du hej?’’ sa jag.
- ’’Jag väntade på att du skulle säga något.’’
Jag stör mig på att hon inte alls är samma person när hon är med sina fula sina små vänner som hon är när hon är hemma med bara mig, mamma och pappa.
- ’’Wilma, väx upp. Snälla? Du är bara äcklig.’’
Hon gav mig fingret.
- ’’Du är inte så cool som du tror. Du borde passa dig med vad du gör. Jag kan berätta allt du gör för mamma och pappa hur lätt som helst. Det är ditt val.’’
Hon tittade på mig med en osäker blick. Jag vet att hon vill säga förlåt men hon är för rädd för vad hennes fula kompisar ska tycka.
Jag fortsatte gå. Någon av dem kommer snart avbryta mig igen. Jag är helt säker på det. Det tog inte låg tid innan jag hörde springande steg bakom mig. Jag vände mig om. Wilma stod där.
- ’’Du får inte säga något till mamma och pappa.’’ Sa hon och drog in mer rök.
Jag himlade bara med ögonen.
- ’’Lägg av med teatern du håller på med då.’’
- ’’Du vet att jag inte bara kan sluta sådär.’’
- ’’Nej men du kan få hjälp.’’ Sa jag.
Hon tittade på mig med en ledsam blick.
- ’’Ska du med hem eller?’’ sa jag.
Hon tvekade och tittade på sina kompisar som stod kvar där borta. Plötsligt började hon le och tog mig i armkrok.
- ’’Bra val.’’ Sa jag och log.

 
Att Wilma valde att gå med mig hem gjorde mig väldigt glad. Det gjorde nästan min dag. Jag trodde inte att det skulle bli så mycket bättre men vid middagen ringde min mobil. I vanliga fall brukar jag inte svara i min telefon om det ringer när jag äter med det stod faktiskt att det var John/Edward. Man vet ju aldrig vem av dem det är som ringer eftersom dom delare telefon men jag svarade i alla fall.
- ’’Hallå?’’ sa jag glatt.
- ’’Heey, gissa vad?’’ sa Edward.
Det pirrade till i magen.
- ’’Vad?’’ sa jag nyfiket.
- ’’Vi kommer till Sverige nästa helg och spelar!’’ sa han glatt.
Jag tittade på Wilma med stora ögon. Hon måste ha hört vad han sa för hon tittade på mig med öppen mun och stora ögon.
- ’’Skojar du? Men hur ska du kunna uppträda?’’ sa jag.
- ’’Inga problem! Jag har stått på scen skadad förut.’’
Jag log stort.
- ’’Jag bokar biljetter så fort jag ätit upp min mat.’’ Sa jag.
- ’’Bäst för dig!’’
Jag skrattade.
- ’’Det är väl i Stockholm, eller hur?’’ sa jag.
- ’’Japp.’’
- ’’Jag och Wilma kommer. Räkna med oss!’’ sa jag och tittade på Wilma.
Nu måste hon följa med. Hon har inget val. Jag log nöjt.

Svensk mark igen. Det känns faktiskt skönt. Skönare än vad jag trodde det skulle göra.
Mamma kom och hämtade mig på flygplatsen. Vi kramades i en evighet. Hon grät också. Hon babblade på om hur mycket hon saknat mig och hur glad hon är att se mig. Jag älskar henne så mycket med ibland är hon lite väl mycket. Men jag kan ändå inte tänka så nu. Jag är så glad att se henne! Helt sjukt! Jag har inte märkt hur mycket jag har saknat henne förrns nu. Jag kramade henne så hårt jag kunde.
- ’’Vi får skynda oss hem! Pappa håller på att baka bullar.’’ Sa hon och la en arm om mig.
I vår familj är det pappa som står för all bakning och matlagning. Mamma kan göra det men pappa är så mycket bättre, därför får han göra det.
Jag log stort.
- ’’Är Wilma hemma?’’ frågade jag.
- ’’Ja hon borde vara hemma nu. Hon har varit hos Pontus men ville vara hemma när du kom så hon tog bussen för en halvtimme sen.’’
Jag nickade.
Jag hade hoppats på att dom hade gjort slut vid det här laget så jag kunde få tillbaka Wilma för mig själv. Men jag antar att det var för mycket att hoppas på.

När jag klev in i hallen hemma kastade sig Wilma på mig. Hon började gråta och det ledde till att jag också grät. Vi stod och kramade varandra och grät i flera minuter. Runt oss hoppade vår hund Bambi runt. Jag släppte Wilma och satte mig på golvet och kramade om Bambi. Hon slickade mig i hela ansiktet. Jag pussade på henne. Söta lilla hund. Hon är så underbar! Världens finaste! Jag släppte Bambi och sprang till pappa. Han lyfte upp mig och jag kramade honom.
- ’’Välkommen hem.’’ Sa han och pussade mig på kinden.
Jag log stort och kramade honom.
Han ställde ner mig på golvet.
- ’’Bullarna är serverade! Det finns varm choklad till Wilma och Adele och kaffe till mamma och pappa! Sätt er i soffan så kommer jag med grejerna!’’ sa pappa och joggade in i köket i sitt möjliga förkläde.
Wilma tog min hand.
- ’’Hur mår du? Du måste berätta allt som har hänt!’’
- ’’Jag mår jättebra!’’
Vi satte oss ner runt i soffan. Pappa har tänt ljus. Det går inte att beskriva känslan jag har just nu. Jag känner mig så älskad. Jag får komma hem till ett stort, varmt hem och blir välkomnad av dom jag älskar. Sen ligger det bullar på bordet och en brasa är tänd. Helt underbart!
Alla satte sig till rätta och tog varsin bulle. Jag drog en filt över mig och Wilma. Ofelia hoppade upp i mitt knä.
- ’’Hej lilla älskling!’’ viskade jag och pussade henne.
- ’’Adele! Du måste berätta allt nu! Verkligen allt!’’ sa Wilma.
Jag tittade på henne, mamma och pappa. Alla tittade på mig med nyfikna ögon.
- ’’Vad vill ni veta?’’ sa jag och flinade lite.
- ’’Berätta vad som hände efter att jag lämnat dig hos deras föräldrar där på flygplatsen i London!’’ sa mamma.
Jag berättade hur vi hade åkt till hotellet och alla var så ledsna. Sen att vi åkt till hotellet och att Edward såg helt krossad ut. Ingen av dom sa något under hela tiden jag pratade. Dom bara lyssnade. Wilma fick några tårar i ögonen när jag berättade om hur John var. Sen berättade jag om när Edward vaknade upp. Allas lycka. Då började även mamma gråta. Jag sa inget om vad som hände mellan mig och Edward efter att han vaknat. Det är sånt som jag och Wilma kan ta när vi är ensamma. Det skulle vara lite pinsamt att bara säga allt rakt ut. Även om inget speciellt hände. Eller tja.. Det var ju väldigt speciellt för mig men inte för dom.
- ’’Så nu är alla lyckliga?’’ sa mamma när jag var klar.
Jag nickade långsamt och log lite svagt.
- ’’När ska ni ses igen då?’’ sa pappa och drack av sitt kaffe.
Jag ryckte på axlarna.
- ’’Jag vet inte. Edward ska bli frisk och sådär. Men vi får väl se, innan jul hoppas jag.’’
- ’’På tal om jul, knappt en månad kvar nu och ingen snö…’’ sa Wilma besviket.
Jag drog besviket på munnen.
När jag gick ut från flygplatsen märkte jag skillnaden mellan Sverige och London. London var grått och regnigt medans Sverige är kallt och frostigt. Alla regnmoln täckte Londons himmel så man kunde inte se några stjärnor men här hemma bara lyser dom. Jag älskar stjärnor. Sen tänker jag tillbaka på när jag och John var vid den där parken i London för några veckor sen och han sa att jag aldrig behöver känna mig ensam när jag ser stjärnorna för då vet jag att vi är under samma himmel och han och Edward ser exakt samma stjärnor som jag. Jag tittade ut genom fönstret och såg alla stjärnor. Det sög till lite i magen. Jag saknar dom redan sjukt mycket. Det går inte att förklara riktigt.
- ’’Hur känns det med skolan imorgon då?’’ sa mamma.
- ’’Åh påminn mig inte!’’ sa jag och suckade högt.
Mamma och pappa tittade på mig med besvikna blickar.
- ’’Är du nervös?’’ sa pappa.
- ’’Nej. Jag tänker bara skita i alla avundsjuka idioter som inte har någon självkänsla alls.’’ Sa jag och sneglade lite på Wilma.
Hon tittade lite skamset ner eftersom det är hennes nya vänner som jag pratar om.
- ’’Du kommer klara dig perfekt! Sen pratar du med oss direkt om det är någonting. Eller hur?’’ sa mamma.
Jag nickade och klappade Ofelia på huvudet. Hon ligger och spinner. Så himla mysig.
Min mobil plingade till. Jag tog upp den. Ett sms från Edward. Mitt hjärta slog ett dubbelslag. ’’Lycka till imorgon sötnos. Du klarar allt, okej? Glöm inte att jag älskar dig’’. Jag bet mig i läppen för att inte börja gråta. Min älskade Edward. Jag är helt säker nu, jag älskar honom verkligen. Det gör jag! Jag bara vet det. Jag känner det i hela kroppen.

Stunden är kommen. Dags att säga hej då. Jag förstår inte varför det är så svårt. Vi kan ju prata med varandra i princip när vi vill och vi ses ju snart igen. Det borde inte vara så här svårt. Men jag antar att det är jobbigare nu när jag vet hur snabbt någon av dom kan försvinna. Eller ja.. nästan försvinna. Något kan hända när och var som helst. Jag hade en väldig tur som fick tillåtelse av mamma och pappa att bara släppa allt och åka till Edward. Det är inte så lätt att bara åka. Inte när man bara är femton. Men som sagt, jag hade tur. Jag hoppas verkligen att jag får åka om något skulle hända igen. Inte för att ett nej kan stoppa mig.. Men inget kommer ju hända dom igen så jag behöver inte ens tänka på det.
Jag ställde mig framför Edward och tittade upp på honom. Han la den handen som inte höll i kryckan om mig rygg. Han drog mig närmre sig. Han gör alltid så. Det får mig att bli helt galen. Han skrattade lite åt hur min ansiktsfärg ändrades från normal till lite rosa. Han har nog kommit på hur han ska göra för att få mig att bli generad vid det här laget. Han verkar även tycka att det är väldigt kul.
- ’’Edward..’’ sa jag generat och tittade ner.
- ’’Vad?’’
Jag tittade lite blygt på honom. Han log lite snett. Han blåste bort en hårslinga som ramlat ner i mitt ansikte.
Jag tittade mig omkring. John och Susanna gick någonstans för att köpa en dricka till mig. Jag antar att Susanna ville att jag och Edward skulle få lite egen tid för hon var väldigt bestämd om att John skulle följa med henne. Han försökte säga emot men efter några minuters tjatande förstod han hennes tankar och gick med henne.
- ’’Visst kommer vi träffas snart igen?’’
Han nickade och fortsatte le.
Jag kramade honom. Det är så fantastiskt att han är med mig här och nu. Det trodde jag aldrig för två veckor sen när han låg med en apparat som höll igång hans hjärta. Allt skulle kunna ha slutat så annorlunda. Jag är verkligen så tacksam för att han ens står på benen. Han skulle kunna vara vaken men fortfarande vara tvungen att ligga ner. Det är nästan ett mirakel att han är så frisk. Han är så stark.
Jag blev förvånad när han plötsligt kysste mig lite försiktigt. Precis som första gången vi sa hej då. Sockersöta Edward. Det är inte direkt så att jag har en erfarenhet av killar eftersom Edward är den enda killen jag någonsin har varit med.. Men jag vet att ingen kille kan vara gulligare än han. Ingen i hela världen kan ha mjukare läppar än honom. Inte ens John som är känd för sina läppar typ. Edward vinner ändå det priset. I alla fall enligt mig. Jag behöver inte ens testa någon annan. Jag bara vet att Edward är och kommer alltid vara bäst.
- ’’Du är bäst.’’ Sa jag mot hans läppar.
Han kramade om mig.
- ’’Jag älskar dig, okej?’’ sa han.
Jag bet mig i läppen och nickade.
- ’’Älskar dig med.’’
Susanna dök upp bredvid mig.
- ’’Här har du.’’ Sa hon och gav mig en flaska bubbelvatten.
- ’’Åh tack så mycket.’’ Sa jag och log.
- ’’Nu går ditt plan om en kvart…’’ Sa Edward.
Jag tittade på honom med en bekymrad min.
- ’’Adele..’’ sa John.
Jag vände mig mot honom. Åh sötnos! Jag kramade honom så hårt jag kunde.
- ’’Lova att komma hem till oss snart!’’ sa jag.
Han tittade på Edward och nickade.
- ’’Tack för att du ringde mig John.’’
- ’’Självklart! Vem skulle jag annars ha ringt?’’
Jag log och rufsade till hans hår.
Jag kramade även Susanna och tackade för allt. Allt stöd och all kärlek jag fått från henne dom senaste veckorna. Helt otroligt!
- ’’Kom och hälsa på när du vill.’’ Sa hon.
- ’’Tack så mycket!’’
Jag tog upp min lilla väska och hängde den på axeln. Ja.. Nu är det väl dags att gå. Jag kramade Edward en sista gång och pussade honom på kinden.
- ’’Vi ses snart igen.’’ Sa jag till dom alla.
Dom nickade.
Jag gav dom slängpussar och gick till mitt plan. Jag klarade det! Helt otroligt! Inga tårar! Jag är väldigt nöjd med mig själv. Jag känner mig faktiskt glad men samtidigt ledsen. Det är klart att det är jobbigt att behöva skiljas från dom men det var inte så jobbigt som jag föreställde mig.
Den här lilla resan har varit väldigt bra. Självklart var det inte alls bra att Edward var skadad nästan hela tiden men om jag tänker på det, jag undrar hur mycket starkare både jag och John har blivit av det här. Det känns som att nu klarar vi allt. I alla fall jag. Något väldigt bra med den här resan är att jag har sovit i samma säng som Edward. Det är något jag kommer kunna leva på hela livet. Jag blir ju nästan yr bara jag tänker på det! Sen hans läppar… Ja, det finns många fina minnen som jag kommer leva på hela livet från den här resan.
Jag sjönk ner i min stol och blundade. Jag har John och Edward och min familj. Några andra behöver jag egentligen inte. Jag har det jag behöver i livet. Kärlek och vänskap.

Det hör väl till den mänskliga naturen att det ska vara svårt att säga hej då till någon. I mitt fall några. Jag vill inte åka ifrån någon av dom. Edward, John, deras föräldrar, Kevin eller London. Vill stanna här. Allt kommer vara så pissigt när jag kommer hem. Kommer ha minst hundra läxor jag missat. Sen ska alla i skolan fråga vart jag varit i tre veckor. När jag berättar kommer dom flina och dra något kallt skämt. Eller så kommer dom inte ens märka att jag varit borta. Jag vet exakt hur det är. Men nu är det bara några veckor kvar till jul. Det är första december imorgon. Jag kan knappt vänta! Jag är femton men älskar julafton lika mycket som en femåring. Det är verkligen något magiskt över julen. Allt är så stämningsfullt. Hoppas bara att det kommer snö. Annars är det inte samma sak.
Men jag måste hem för att träffa min familj. Jag saknar min katt Ofelia och vår hund Bambi så himla mycket. Jag vill bara krama om dom så hårt jag kan. Sen saknar jag Wilma, mamma och pappa såklart. Jag kan faktiskt inte riktigt förstå att jag klarade mig att vara ifrån Wilma så här länge. Det måste vara på grund av att allt med Edward har haft en sån stor betydelse. Jag menar, det är ju en väldigt stor skillnad på att åka Grekland på solsemester i tre veckor utan Wilma och åka till London och kämpa för att Edward ska överleva.
John och Edward satt i sängen och tittade på när jag packade. John hade datorn i knät och skrev till Wilma. Undra hur många nya följare hon kommer få nu…
- ’’Du kan få ha kvar tröjan..’’ sa Edward och tittade på munkjackan jag hade på mig.
Det knöt sig lite i magen. Det är Edwards munkjacka. En helt vanlig grå med vita snören.
- ’’Säkert?’’ sa jag.
Jag vill verkligen ha den hemma i Sverige så jag kan lukta på den.
Han nickade.
Den är lite stor men det gör inget. Jag kommer ändå inte använda den. Den får inte bli smutsig så den måste tvättas för då försvinner lukten. Jag ska bara ha mig den på flygplanet och sen när jag kommer hem så tar jag av mig den.
Jag la mig i sängen med huvudet i Edwards knä och benen över Johns ben.
- ’’Jag vill inte åka hem..’’ sa jag ledsamt.
John klappade mig på benet.
- ’’Du fixar det, okej?’’ sa han.
Jag nickade långsamt.
- ’’Det viktigaste är att du tror på dig själv och inte låter någon trampa på dig. Tänk bara på oss om du känner dig ledsen för vi finns alltid.’’
- ’’Det är så lätt att säga det nu. Men sen när jag väl sitter i klassrummet och får sudd kastade på mig så går sekunderna som timmar. Då kan ni inte hjälpa mig.’’
Dom tittade på varandra. Jag la händerna för ansiktet och försökte få tårarna att försvinna i ögonen.
Edward drog upp mig så att jag satt upp och kramade mig. Jag lutade huvudet mot hans bröstkorg. Sluta gråta Adele. Allt skulle kunna ha varit så mycket värre. Skärp dig.
- ’’När någon försöker att trycka ner dig betyder det bara att du är över dom. Du är mycket starkare än alla, Adele. Se bara vad du har klarat dig igenom dom senaste veckorna.’’ Sa John.
Han har i och för sig rätt men ja..
- ’’Jag kanske är stark men när man är helt ensam bland en massa människor som bara spottar på en så är det svårt att ta fram styrkan… Om du förstår vad jag menar?’’ sa jag och tittade på honom.
Han nickade lite besviket.
- ’’Alltså.. Jag har ju varit borta ett tag. Vad är det egentligen som har hänt? Är det bara några som är elaka eller har det verkligen hänt något?’’ sa Edward.
Vad dum jag är.. Jag har inte berättat något för Edward. Han har bara fått höra mig klaga på allt där hemma. Jag rätade på mig och torkade tårarna ur ögonen.
- ’’Du vet ju att när jag började skolan efter sommarlovet så hade ju nästan alla förändrats. Jag hade några tjejer jag brukade vara med i min klass men dom hade förändrats totalt och bara ignorerade mig. Men jag hade ju ändå Wilma, Jenna och Jasmine. Men det dröjde bara några veckor innan dom tre blev helt konstiga. Dom smög ut på kvällarna och var med en massa äldre killar. Jag kom på Wilma när hon satt och rökte flera gånger. Det var som att dom över en natt bara blev fem år äldre. Där stod jag helt förvirrad och visste inte vad som hänt. Vi är femton år. Inte tjugo. Jag vill vara ett barn så länge jag bara kan. Inte slösa en massa år på sånt skit jag kan göra när jag blir äldre. Barndomen kommer jag aldrig kunna få tillbaka så varför bara kasta bort den? Dom röker, dricker är med en massa äldre killar… Jag vill inte något av det där och därför har jag blivit ensam.’’ Sa jag.
Edward tittade på mig ett tag.
- ’’Men vi är ju fem år äldre än dig...’’ sa han.
Jag drog på munnen.
- ’’Ja det är ni.. Men det är inte samma sak. Ni ska bara se dom killarna dom är med. Wilma har ju sin pojkvän Pontus som är hemma hos oss typ hela tiden. Det är han som köper alla cigaretter till Wilma. Han drar med henne på en massa fester. Jag är inte säker på att hon verkligen vill det. Hon verkar bara vara rädd för att säga emot honom.’’
- ’’Det låter inte som Wilma..’’ sa John.
- ’’Nej jag vet. Men som sagt, hon har förändrats en del sen ni träffade henne sist.’’
Jag gick till min resväska och stoppade ner dom sista sakerna.
- ’’Adele, lova en sak.. Bli inte som dom.’’ Sa Edward.
Jag skakade på huvudet.
- ’’Jag ska inte.’’
Det knackade på dörren. Jag öppnade.
- ’’Ska vi åka?’’ sa Susanna.
Jag nickade och tog min resväska. John och Edward kom efter mig. Susanna tittade kritiskt på Edward.
- ’’Du borde stanna hemma och vila dig.’’ Sa hon.
Edward skakade på huvudet och hoppade vidare.    
- ’’Bara för att du inte ligger på sjukhus längre så är du inte frisk!’’ ropade hon efter honom.
Jag flinade lite.
- ’’Låt honom vara bara. Han kommer snart märka själv att han inte är lika stark och cool som han tror.’’
Hon skrattade lite.
Åh vad jag kommer sakna henne. Hon är så himla snäll.
Vi hoppade in i bilen och började köra mot flygplatsen. Jag suckade högt. Allting har ett slut.

Det åskar ute. Hemskt! Jag är livrädd för åska. Jag vet inte varför. Jag får rysningar i hela kroppen och börjar skaka när jag hör mullret. Jag förstår inte hur John kan sova. Han ligger bara och sover. Jag har försökt prata med honom men han är helt borta. Edward sitter med twitter och kan inte sova han heller. Han har ont i benet. Stackarn.. Men han har tagit smärtstillande så det borde gå över snart.
- ’’Vad är det?’’ sa Edward och flinade lite.
- ’’Det är inte kul. Jag hatar åska. Okej? Jag håller på att dö här.’’
Jag försökte hålla gråten tillbaka när jag sa det. Han verkade märka det. Han fick ett lite oroat uttryck och tittade på mig. Han klappade bredvid sig.
- ’’Kom.’’ Sa han.
Jag tittade lite frågande på honom. Plötsligt brakade det till precis ovanför oss. Jag kastade mig upp ur sängen och sprang till Edward. Jag satte mig i hans säng och höll händerna för ansiktet.
- ’’Vad är du så rädd för?’’ sa han och tog bort mina händer.
- ’’Jag vet inte! Det är helt sjukt! Kommer inte kunna sova på hela natten. Är livrädd!’’ sa jag och höll upp en av mina händer för att visa hur jag skakade.
Han lyfte på täcket och hoppade in mot väggen.
Jag höjde på ögonbrynen.
- ’’Sov här.’’ Sa han.
Okej. Panik! Vad ska jag göra nu? Det är i just det här ögonblicken jag måste handla snabbt och inte fåna bort allt!
- ’’Är du seriös..?’’ sa jag lite osäkert.
Han himlade med ögonen och drog ner mig i sängen.
- ’’Sov nu.’’ Sa han och rufsade till mitt hår.
Sov? Vad i hela friden tror han egentligen? Att försöka sova bredvid honom lär ju inte göra det lättare? Jag drog täcket över huvudet och borrade ner huvudet i kudden. Jag klarar inte av det här! För mycket Edward på en gång! Jag hann inte ens förbereda mig!
- ’’Adele. Du får ligga längst in. Annars kommer jag putta ner dig.’’ Sa han.
Jag satte mig upp och tittade på honom.
Han makade sig ut och jag hoppade över honom. Så pinsamt. Jag kommer nog dö när som helst.
- ’’Har du ont?’’ frågade jag.
- ’’Nej. Det känns inget.’’
Jag log lite svagt. Av någon anledning känner jag mig tryggare här med Edward. Kommer inte dö helt ensam i alla fall.
Han släkte lampan och kröp ner under täcket. Jag var tvungen att bita mig i läppen för att inte börja gråta. Det här händer ju inte. Eller? Alltså shit!
- ’’Kommer du kunna sova nu?’’ sa han.
Jag skrattade till.
- ’’Knappast!’’
Det mullrade till igen och jag ryckte till. Jag bökade ner mig i sängen så mycket jag kunde.
- ’’Ta det lugnt Adele…’’ viskade han.
Han la en arm om mig och drog mig närmre. Död! Alltså är jag död eller? Sånt här händer ju inte! Vem får den här chansen? Inte är det jag Adele i alla fall! Varför skulle Edward vilja vara med mig? Jag fattar ingenting!
- ’’Edward… ’’ mumlade jag.
- ’’Jag sover.’’
Jag fnissade lite.
- ’’Men seriöst.. Varför gillar du mig? Lixom.. Ingen kille har någonsin gillat mig. Varför skulle du göra det?’’
Han öppnade ögonen och tittade allvarligt på mig. Hans fina ansikte är bara knappt två decimeter ifrån mitt. Jag klarar inte av det här!
- ’’Vet inte du hur söt du är?’’ sa han.
Mitt ansikte hettade till. Tack Gud för att det är så pass mörkt här inne så att han inte ser hur röd jag är i ansiktet.
- ’’Du har något som gör mig… svag. Din personlighet är underbar, Adele. Killar som inte gillar dig vet inte vad dom går miste om.’’
- ’’Det är inte sant..’’ mumlade jag tyst.
- ’’Jo det är det! Men jag är rätt glad.. Då får jag ju dig för mig själv.’’
Aaaaaah! Panik! Jag vill skrika och sprattla!
- ’’Då får mig nästan att svimma…’’ sa jag.
Han log och blåste lite luft på mig. Det pirrade till i magen.
- ’’Jag vill inte åka hem! Jag kommer inte klara av det!’’ sa jag.
- ’’Det är ju flera timmar kvar. Tänk inte på det nu. Vi är ju här.. I det här ögonblicket. Lev i nuet.’’
Edward är så annorlunda på något sätt. Så många fans beskriver honom som den omogna och barnsliga av dom. Jag kan inte säga emot direkt men han är varken barnslig eller omogen. Inte alls. Han uppträder inte riktigt likadant på scenen och framför kameran som han gör här med mig privat. Självklart är han samma lite.. jag vet inte hur man beskriver det.. han är busig på något sätt men samtidigt så vuxen. Åh det går inte att förklara. Ingen idé!
Utan att tänka mig för strök jag honom på kinden med fingret.
- ’’Tack för att du finns.’’ Viskade jag.
Han log svagt.
- ’’Du är bäst Adele. Låt aldrig någon annan säga något annat. Glöm aldrig att jag och John finns för dig. Hela tiden. Jag vet att du har haft det jobbigt. Du förtjänar det inte.’’
Vad kan jag säga? Inget jag säger kommer låta vettigt.
- ’’Jag älskar dig. Glöm inte det.’’ sa han.
- ’’Älskar dig med, Edward.’’
Dom där tre orden kommer jag leva på hela mitt liv!

Det är verkligen svårt att förstå att det mesta är på väg att bli normalt igen. Igår kväll pratade jag och Edward om vår lilla relation. Jag bad om förlåtelse för det väldigt oförskämda brevet jag skickade till honom. Jag skäms en del för det stod jag skrev. I alla fall nu i efterhand. Jag reagerade så överdrivet för att bilderna på honom och den där tjejen kom ut. Edward sa inte så mycket om henne. Bara att dom spelat in något program tillsammans men dom pratade inte längre. Det gjorde inte mig så mycket att han inte berättade dom henne. Jag vill inte höra. Det var trots allt hon som förstörde så mycket. Okej, jag ska inte skylla allt på henne men hon fick mig att tvivla på Edward och jag blev sur och avundsjuk. Det ledde till att jag bröt kontakten med honom. Han gjorde aldrig något fel. Vi var inte ens tillsammans. Bara jag som var idiotisk nog och trodde det. Med Edward har förlåtit mig. Han säger att det var hans fel.. Men det var det inte. Inte alls. Bara mitt och jag står för mina misstag. Alla människor gör misstag, men man måste kunna förlåta och gå vidare. Ingen är perfekt. Även om det kan verka så. Alla människor är unika. Det gäller bara att inse det. Men det är inte det lättaste. Men det ska inte vara lätt. Om det skulle vara lätt att få självförtroende skulle man inte kunna vara stolt över hur man kämpat för att få det. Den här hösten har gjort mig otroligt stark men det kunde jag inte se när jag låg hemma i min säng i Göteborg och grät över att någon i skolan hade sagt något elak.
Edward hoppade emot mig på ett ben.
- ’’Ta det lugnt!’’ sa jag.
Han kramade mig.
- ’’Är det verkligen bra att hoppa runt sådär? Hur kan du ens göra det?’’
- ’’Det är bara ett ben som jag inte kan gå på. Det andra är bra.’’
- ’’Men du har hjärnskakning och en stukad arm. Tänk om du skulle ramla..’’ sa jag lite oroligt.
Han gav mig en tröttsam blick.
- ’’Jag åker hem imorgon Edward.’’ Sa jag allvarligt.
Han ställde sig mot väggen och tittade ner i golvet.
- ’’Du måste ta hand om dig själv..’’ sa jag och ställde mig bredvid honom.
- ’’Måste du åka?’’ sa han och tittade fortfarande ner.
- ’’Ja.. Jag har varit här i tre veckor nu. Har missat otroligt mycket i skolan och min familj saknar mig.’’
Han tittade på mig i några sekunder och log svagt.
- ’’Kommer ni tillbaka till Sverige snart?’’ sa jag.
- ’’Ingen aning. Jag har inte varit så närvarande dom senaste veckorna…’’ sa han och sen avbröt sköterskan Sara honom.
- ’’Och du kommer inte få stå på scen på minst en månad.’’
Edward tittade på henne med en förkrossad blick.
- ’’Varför?’’ sa han.
Hon blickade mot hans knä.
- ’’Men jag har stått på scen med skadade ben förut. Varför skulle jag inte klara det nu?’’
Hon ryckte på axlarna och log snett.
- ’’Ta det lugnt Edward. Kan du inte ta ett break och vara hemma i någon månad? Eller åk på någon semester eller så..’’ sa jag.
Han skakade på huvudet.
- ’’Jag får inte svika fansen.’’ Sa han och hoppade iväg på ena benet.
Jag fick bita mig i läppen för att inte skratta. Han är så söt så jag dör. Jag gick efter honom. Han satt på sängen med datorn framför sig. Jag tittade vad han skrev.
- ’’Jag skrivs ju ut ikväll… John och jag ska göra en twitcam.’’ Sa han.
Jag höjde ögonbrynen.
- ’’Skojar du? En twitcam det första du gör när du kommer bort från sjukhuset?’’
- ’’Adele… Det är viktigt för fansen.’’
Jag suckade högt.
- ’’Om du säger det så…’’
Han bet sig och skrev på twitter att dom ska göra en twitcam ikväll. Fansen kommer gå bananas. Se Edward vid liv. Om jag hade varit ett fan, och bara ett fan så skulle jag nog.. svimma eller något. Jag menar, om man trodde att sin största idol har varit på väg att dö så blir man ju så himla glad av att se att han eller hon lever.

 Dagen gick väldigt snabbt. Susanna tog med mig ut i London och shoppade. Hon sa att jag skulle få lite fina minnen från den här resan. Det har jag redan fått i och för sig. Jag och John har kommit varandra väldigt nära, jag har fått träffa hela familjen, jag har fått träffa en levande Edward.. Ja, det är en del bra saker. Det mesta har ju bara varit tortyr men en del bra saker har jag fått vara med om. Men det var kul att få spendera en dag med deras mamma ensam. Hon är så mysig och snäll. Hon har redan blivit som en extramamma för mig. Hon har tagit hand om mig varje dag i tre veckor nu. Det kommer bli jobbigt att säga hej då till henne imorgon.
På kvällen åkte vi till hotellet. Rummet som jag och John bott i var nu helt stökigt. Det låg plötsligt kläder överallt. Susanna sa att det märktes att Edward hade kommit. Han och John stökar tydligen alltid till tillsammans.
Vi åt middag och nu sitter John och Edward och gör en twitcam. Deras föräldrar har gått till sitt rum och lagt sig.
Jag gick och satte mig på min säng och tittade ut genom fönstret. Det är så fint. Det är regndroppar på fönstret och där nere åker alla bilar. Jag har en perfekt utsikt. Ser hela London. Jag undrar hur mycket  det kostar att bo på det här hotellet. Jag betalar bara en liten del. Inte alls mycket. Men jag menar, med tanke på den här utsikten och hur det ser ut här inne så är det nog dyrt. Vi bor på nionde våningen. Väldigt högt upp. Jag är höjdrädd men det här gör faktiskt inte. Det är skillnad om jag skulle gå ut på balkongen. Jag satt och tittade på John och Edward som satt och pratade framför datorn. Det är så underbart att se dom tillsammans igen. Sådär glada. Pratar i munnen på varandra exakt hela tiden. Edward tittade på mig lite då och då och log. Jag vill inte åka hem. Vill inte lämna dom två. Mina bästa vänner. Det kommer inte bli en rolig dag imorgon. Det är en sak som är säker.

Edward mår bra! Han andas och allt verkar vara som det ska. Han kan prata nu dessutom. Personalen blev oroliga när han inte pratade på nästan tre dagar. Dom trodde att det kunde ha hänt något med hans hjärna så att han inte kan prata eller så.. Men John fick honom att prata. Skratta till och med. Jag trodde att jag skulle svimma när jag hörde att han skrattade. Jag höll på att falla ner pladask på golvet. Det går inte att förstå att han är vid liv igen. Jag kan inte förklara lyckan jag känner. Inget spelar någon roll längre. Han lever! Det betyder allt! Jag bryr mig inte om att jag är helt ensam i Sverige. Jag har nu fått inse att om Edward skulle försvinna så skulle jag verkligen vara helt ensam. Jag skulle inte ha någon att prata med. Jag skulle ju självklart ha mamma, pappa, Wilma och John men inget är det samma utan Edward. Aldrig.
Nu har Edward varit vaken i fyra dagar. Allt börjar bli som vanligt igen. John ska på en intervju idag. Jag vet inte riktigt vad det är för men det var någon slags kampanj. Edward är sur för att han inte fick följa med.. Men han mår fortfarande inte bra. Det märker han på honom. Han försöker göra en massa saker men misslyckas när det plötsligt hugger till någonstans och han måste lägga sig ner. Det gör ont i hjärtat att se att han har ont men det kommer ju gå över. Men faktiskt så klarade han sig väldigt bra från skador. Det var ju svårt att se dom första dagarna när hela hans kropp var helt blå och lila av blåmärken och sår i hela ansiktet men han har bara en hjärnskakning, en stukad arm och en knä som var ur led. Sen är han såklart öm överallt men det är ju inte så konstigt. Han blev i princip mosad av den där jäkla lastbilen. Han som körde den har varit här och hälsat på. Fast då var inte Edward vaken. Tur det annars hade det nog varit lite för jobbigt. Det var jobbigt nog när bara vi träffade honom. Han mådde riktigt dåligt och bad om ursäkt minst femtio gånger.
Jag gick in genom entrén. Förut var det alltid så jobbigt att komma in här varje morgon. Man visste aldrig om någon hemskt eller bra skulle hända. Man var orolig hela tiden. Men nu vet jag att jag ska få träffa en levande Edward så allt är bra!
- ’’God morgon, Adele. Sovit bra?’’ frågade Edwards sköterska Sara.
- ’’Jo tack. Det har varit bra. Det har regnat sjukt mycket..’’ sa jag och tittade ut.
Det rann små bäckar på gatan.
- ’’Vi ska precis testa Edwards knä. Han ska gå runt lite och sen ska vi röntga och titta om det läker rätt.’’ Sa hon och tittade i några papper.
Jag nickade och gick med henne till Edwards rum. Det pirrar alltid i magen när jag ska träffa honom. Samma visa varje morgon. Jag blir som nervös innan jag ska gå in till honom. Jag vet inte varför. Det är så konstigt. Sara öppnade dörren och gick in. Jag gick försiktigt efter.
Edward satt med datorn framför sig. Jag satte mig på sängkanten.
- ’’Vad gör du?’’ sa jag och tittade på skärmen.
Twitter, twitter, twitter. Hela tiden twitter. Vad skulle John och Edward göra utan twitter? Dom skulle inte kara sig utan det.
- ’’Vad säger fansen?’’
- ’’Alla har gjort videos där dom pratar om hur glada dom är att jag lever.’’ Sa han med hes röst och bet sig i läppen.
Han kan prata, inga problem där men någon är fel på rösten. Jag hoppas att det kommer bli bättre för han låter så konstig. Man hör såklart att det är Edward men ja.. Det är så hest.
- ’’Kom nu Edward. Dags att jobba.’’ Sa Sara.
Edward tittade på mig med en tröttsam blick.
- ’’Klaga inte Edward. Du har fan legat och sovit i över två veckor nu. Säg inte att du inte orkar.’’ Sa jag.
- ’’Sovit..?’’ sa han och lät tveksam.
- ’’Ja.. Vad ska man kalla det då?’’
Han ställde sig upp på ena benet och fick två kryckor av Sara. Han är ju rätt van med att gå på kryckor efter alla gånger han stukat och brutit något.
Han hoppade iväg efter Sara och jag gick efter. Vi gick till den så kallade träningshallen. Ser typ ut som ett vanligt gym. Lite mer avancerade saker bara. Det här är första gången jag är med här. Det är alltid John som varit med honom. Men Edward verkar vara van. Han hoppade upp på något slags rullband och Sara knappade in något och han började gå. Jag satte mig på golvet bredvid honom. Jag granskade honom uppifrån och ner. Perfekta Edward. Så underbar. Sara klickade lite på maskinen så den burrade till lite och Edward grimaserade.
- ’’Vad är det?’’ frågade jag oroligt.
- ’’Kändes det där?’’ frågade Sara.
Han nickade och Sara antecknade.
- ’’Då kan du kliva ner.’’ Sa hon.
Jag ställde mig snabbt upp och höll i hans arm. Han gick försiktigt av rullbandet.
- ’’Du ska röntgas nu men vi får vänta på att din doktor kommer tillbaka från en operation.’’
Edward nickade långsamt.
- ’’Ni kan ju ta en liten promenad om ni vill.’’ Sa Sara.
Jag och Edward tittade lite på varandra. Jag har inte varit ensam med honom en enda gång sen han vaknade. Det kommer bli så pinsamt…
- ’’Ni kan ju bara gå ut lite och sätta er.’’ Sa Sara.
Edward tog sina kryckor och hoppade fram. Jag följde efter honom.
- ’’Vi sätter oss på baksidan av huset.. Tror att det är några fans på framsidan.’’ Sa jag.
- ’’Men jag vill träffa dom.’’
- ’’Du får inte göra det än..’’
Han såg besviken ut.
Vi satte oss på en bänk på baksidan.
- ’’Saknar du fansen?’’ sa jag.
- ’’Jaa. Dom är ju anledningen till allt. Klart jag saknar dom.’’ Sa han och log.
Jag suckade högt och la försiktigt en hand på hans knä. Jag vet trots allt inte hur ont han har men han la sin hand på min.
- ’’Tack för att du lyssnade på mig Edward..’’ sa jag tyst.
- ’’Lyssnade på vad?’’
- ’’På att du skulle vakna.’’
Han blev tyst i någon minut.
- ’’Var det du som sa det till mig?’’ sa han och höjde på ögonbrynen.
Jag nickade.
- ’’Det var någon eller.. något som sa åt mig att komma tillbaka. Men det var inte du… Det har jag inget minne av..’’
- ’’Det var jag, Edward. Jag lovar.’’
Han tittade på mig ett tag och log sen.
- ’’Tack för att du övertalade mig att komma tillbaka.’’
Det sög till i magen och jag fick tårar i ögonen. Han lever. Jag kan inte förstå det. Jag kramade han löst.
- ’’Jag har saknat dig så himla mycket. Förlåt Edward.’’
Han petade mig i sidan så jag ryckte till och ställde mig upp.
- ’’Vad gör du?’’ frågade jag chockat.
Han log det berömda Edward-leendet och bet sig sen i läppen. Jag vill slå honom men då kanske han får ännu värre skador.
- ’’När du blir frisk får du ångra det där.’’ Sa jag.
Han skrattade lite lågt och petade på mig igen.

Det är när man kommer till såna här motgångar i livet som man måste göra ett val. Ett val om att ge upp eller slåss. Dom flesta människor ger upp. Dom blir deprimerade. Vissa tar till och med livet av sig. Jag har bestämt mig för att jag ska slåss. Jag ska kämpa. Klättra upp och inte falla ner. Om jag skulle falla ner så tänker jag ställa mig upp och börja klättra igen.
Det har gått prick en vecka nu. Mamma och pappa vill att jag ska komma hem… Jag saknar dom och Wilma jättemycket men jag kan inte lämna John här. Framför allt kan jag inte lämna Edward. Sjukhuspersonalen har velat ge upp hans chanser flera gånger nu. Tur att som skulle bli häktade för mord om dom gjorde det utan att få alla våra tillåtelser. Jag har ingen talan eftersom jag inte är en riktig anhörig så om deras föräldrar, John och Kevin skulle gå med på att ge upp allting så skulle dom… mörda honom. Men det kommer inte hända. Vi alla är fast beslutna om att han ska vakna snart. Även om personalen säger att det är ungefär tjugo procents chans. Han kommer vakna förr eller senare och jag tänker bara vänta. Jag har inge bråttom någonstans. Jag kommer inte kunna göra någonting i tanken på att Edward bara ligger här så jag kan lika gärna bara sitta här och vänta. Men ibland blir det riktigt jobbigt att vara här. Jag vill bara lägga mig ner och skrika men jag kan inte. Jag har gått runt och hållit inne mitt skrik i en vecka nu. Jag har nästan inte gråtit något heller. Jag håller allt inne. Jag vet inte varför. Jag kan bara inte få ur mig något när jag är här på sjukhuset med alla. Jag önskar att någon kunde stänga in mig i ett svart stort rum med betongväggar. Där ska jag bara lägga mig och skrika. Ingen får höra mig. När jag är helt tom så släpper dom ut mig.
Jag gick ut och satte mig på en bänk utanför sjukhuset. Det är så mulet. Det har varit det hela veckan. Undra om solen inte vill komma fram för att Edward inte är vaken.
Jag hörde några människor komma. Inte fans. Det syns. Dom har kameror. Paparazzis. Åh toppen! Precis vad jag behöver just nu. Jag reste mig från bänken och gick tillbaka mot sjukhuset.
- ’’Hallå, vänta!’’ ropade en av dom efter mig.
Jag stannade och vände mig om.
- ’’Det är här inne Jedward ligger. Eller hur?’’
Jedward? Nej inte direkt men ena halvan gör det. Men det kan ju inte dom veta. Deras hjärnor är ju lika stora som ärtor.
Jag nickade.
- ’’Är du en anhörig?’’
- ’’Det kan man väl säga…’’ mumlade jag.
- ’’Hur illa är det med honom? Kommer han dö? Hur känns det?’’
Frågan fick mig att rycka till. En sån fråga frågar man bara inte. Jag tittade på han som frågat frågan och försökte kontrollera tårarna.
- ’’Hur tror du att det känns? Tänk om det hade varit din flickvän, syster, bror, dotter, son mamma eller pappa som låg där inne? Hur skulle du ha känt dig? Fråga dig själv den frågan.’’
Jag vände mig ifrån dom och gick med raska steg mot sjukhuset.
- ’’Det är nog rätt illa..’’ hörde jag en av dom säga bakom mig.
När jag kom innanför dörren störtade John emot mig.
- ’’Vad är det?’’ sa jag med panik i rösten.
- ’’Han har vaknat!’’ sa John.
Jag stirrade på honom i flera sekunder. Jag vet inte hur länge. Allt runt om bara stannade upp. Har han vaknat? Edward? När jag stirrat klart sprang jag allt vad jag hade genom korridorerna, upp för trappan och genom några korridorer till. En sköterska stoppade mig direkt när jag skulle gå in till honom.
- ’’Är han vaken?’’ sa jag anfått.
Hon drog med mig till en liten soffa.
- ’’Släpp mig. Jag måste prata med honom!’’ sa jag och försökte dra mig loss ifrån henne.
- ’’Sätt dig ner.’’
Jag gjorde som hon sa och satte mig ner.
- ’’Edward är vaken. Helt plötsligt bara rörde han på sig och öppnade ögonen. Han kunde inte säga något men det är vanligt att man inte kan prata när man direkt vaknat sådär.’’
- ’’Varför får jag inte träffa honom?’’
- ’’Därför han behöver ta det lugnt. Hans familj är hos honom nu.’’
Så familjen får träffa honom men inte jag? Tack. Det är ju inte direkt så att jag kommer hoppa upp i hans och skrika.
Deras pappa kom ut ur rummet. Jag stirrade på honom.
- ’’Du kan gå in om du vill Adele.’’ Sa han och log.
Jag tittade på sköterskan och hon nickade.
Jag sprang fram till hans rum och gick långsamt in. John satt på hans sängkant och Susanna stod bredvid sängen. Jag gick långsamt till sängen. Hela jag skakar. Jag vågar inte se honom. Jag tog ett djupt andetag och tog ett stort steg fram så att jag såg honom. Det sög till i hela min kropp. Jag trodde att jag skulle ramla men Susanna tog i min arm. Mina ögon fylldes med tårar. Edward tittade på mig med sina svullna ögon. Hans ögonlock är helt lila. Jag satte mig bredvid John på sängen. Det är skönt att han inte pratar. Det skulle vara så jobbigt. Han lyfte lite på handen och nuddade min hand. Jag skälvde till och tårarna föll ner. Jag tog hans hand. Jag är inte säker man jag tror att han log lite. Hoppas att det inte var en inbillning!

Ord kan inte beskriva det här. Rädslan som växer sig större inne i mig. Jag kan nästan inte prata längre. Jag går ständigt runt med röda ögon och en huva över huvudet. Känner mig som någon deprimerad unge i någon film. I och för sig är jag en deprimerad unge. Det har gått tre dagar sen dom sa att dom ska väcka upp Edward. Dom tog beslutet att fortsätta ha honom sövd eftersom hans hjärta fortfarande inte kan slå själv. Jag vet att man aldrig får tappa hoppet men det är precis det jag håller på att göra. Jag vet vad läkarna tänker. Jag kan se hur dom ljuger när dom säger att dom gör så gott dom kan och att han troligtvis kommer klara sig. Det tror jag inte ett dugg på. Visst, dom försöker! Det gör dom verkligen men jag är rätt säker på att dom ljuger när dom säger att han kommer klara sig.
Jag lutade pannan mot Johns axel.
- ’’Jag vill vara i himmeln.’’ Viskade jag.
Han satt tyst i några sekunder.
- ’’Det räcker med att Edward åker dit.’’ Sa han tillslut.
Jag ställde mig snabbt upp och glodde på honom. Jag kastade min tidning på honom.
- ’’Håll käften!’’ sa jag och gick ifrån honom med snabba steg.
Hur vågar han säga sådär? Han beter sig som att Edward redan vore död. Det är ett mirakel att han ens går upp på morgonen. Men han pratar inte med fans längre. Han ignorerar dom bara. Går bara förbi dom. Jag vet hur hemskt det är för honom att inte ha Edward här… Men han får aldrig svika fansen. Han ska finnas där, med eller utan Edward. Han behöver inte twittra och sånt där men han kan i alla fall hälsa på dom som sitter utanför sjukhuset dag ut och dag in och ber om att Edward ska vakna. Han står verkligen i skuld till dom.
- ’’Adele? Hur är det med dig?’’ sa en sköterska.
Alla som jobbar här vet vilka vi är i det här laget. Vi är ju här nästan hela tiden.
- ’’Jag mår bra.’’
- ’’Kom. Vi ska samla familjen och prata lite.’’ Sa hon och la en arm om mina axlar.
Prata om vad?
Hon tog in mig i ett rum som såg ut som ett vardagsrum. Jag har faktiskt inte varit här förut. Soffor, ett litet bord och en tv. Fint. John, Kevin och deras föräldrar satt redan där.
Jag satte mig i en egen soffa. Orkar inte att någon håller på och håller mina händer eller lägger armar om mig. Inte nu. Två sköterskor och två doktorer var här med oss.
- ’’Vi ber verkligen om ursäkt för att ha skjutit upp allting hela tiden. Vi hittar nya skador hos Edward hela tiden.’’ Sa en doktor.
Ingen av oss sa något.  Vi alla bara tittade ner. Susanna satt mellan John och deras pappa. Hon höll dom båda i händerna. Det brände till lite i ögonen. Det kommer aldrig finnas någon som Edward. Aldrig någon som kan ta hans plats om han försvinner. Jag kommer aldrig kunna bli kär i någon igen. Jag kommer bara jämföra den killen med Edward. Det kommer aldrig funka. Hur ska jag någonsin kunna hitta någon som han?
- ’’Hur kan Edward ha blivit så skadad när Liam var på fötter redan efter en timme?’’ sa jag.
- ’’Lastbilen körde in i sidan där Edward satt. Edward blev lite som en krockkudde för Liam.’’
Jag har haft så många mardrömmar om det där. Scener som spelats upp i mitt huvud. Edward ansikte.. Nästan helt blå.
- ’’Vi har nu bestämt så här att… Att försöka få Edward helt återställd är helt omöjligt. Det kommer aldrig gå. Man skulle få hålla på i åratal. Vissa skador går inte ens att reparera.’’ Sa den andra doktorn och tittade på oss alla. Susanna nickade lite diskret.
Sen fortsatte han.
- ’’Som ni vet så håller en maskin igång hans hjärta nu. I vanliga fall har man den maskinen under det första dygnet. Kanske två första dygnen men inte mer. Edward har nu haft den i nästan fem dygn. Det visar… Att han faktiskt är död.’’
Död? Vadå död? Död som i död? Död som i borta för alltid? Alla ljud runt mig försvann. Jag såg bara hur allt blev kaos. Men jag kunde inte koncentrera mig på något. Vadå död? Jag förstår inte. Edward kan inte vara död. Det går inte. Det är ju inte ens möjligt.
- ’’Jag måste se honom.’’ Viskade jag.
- ’’Adele, det är inget bra läge nu.’’ Sa en sköterska.
- ’’Har ni redan tagit bort maskinen? Är hans hjärta stilla?’’ sa jag helt kallt.
- ’’Adele. Andas och ta det lugnt. Blunda lite.’’ Sa hon och la en arm på mitt ben.
Jag smällde bort handen och ställde mig upp.
- ’’Svara på frågan! Är hans hjärta stilla?’’ skrek jag.
Hon tittade lite skrämt på mig där hon satt.
- ’’Maskinen är fortfarande igång…’’ sa hon.
Jag sprang ut ur rummet. Jag sprang allt vad jag hade genom korridorerna och in på Edwards rum. Tack Gud för att det inte var låst som det alltid är! Jag satte mig på sängkanten och tog hans hand. Lika kall som alltid. Jag har bara varit här inne hos honom två gångar innan. Men det här är andra gången jag nuddar honom.
Jag la hans hand som var sammanflätad med min mot min mun.
- ’’Edward. Jag vet inte om du är död eller inte. Men om du är död så hör du ju mig nu. Jag vill att du väntar på mig där uppe. Jag kommer snart. Det lovar jag. Du kommer inte behöva vänta längre. Ta hand om dig där uppe och va fri. Gör en massa galna saker. Sen vill jag att du vakar över John. Ta hand om honom. Han kommer göra en massa dumma saker om du inte stoppar honom. Snälla. Jag kommer inte klara det själv. Men som jag sa.. Jag kommer snart och jag vill att du ska vänta på mig vid grinden. Sätt dig ner där i gräset.. Eller vad det nu är och vänta. Du har all tid i världen. Hälsa alla änglar från mig också.’’ Viskade jag innan sköterskorna störtade in i rummet.
- ’’Adele vad gör du?’’ sa en av dom.
- ’’Säger hej då.’’
- ’’Han är inte helt död än. Det vet du. Hans hjärta slår fortfarande.’’
- ’’Kan jag få en minut och avsluta det jag höll på att säga?’’ sa jag.
Dom tvekade i några sekunder men gick sen ut.
- ’’Men om det är så att du är vaken. Att du fortfarande lever… Jag vet att du hör det här även då. Då måste jag få be dig om att vakna. Öppna ögonen. Jag vet att det är läskigt. Du vet inte vad som väntas här ute. Hur din kropp ser ut eller något. Du tror kanske att det kommer göra ont men jag kan lova dig att du inte kommer känna något. Inte än på ett tag. Personalen här tar så väl hand om dig. Jag ber dig att komma tillbaka till oss. Du är inte redo att åka ifrån oss än. Det vet du också. Öppna ögonen. Det är inte lika farligt som du tror. Jag lovar. Gör det för min skull. För Johns skull. För hela din familj, dina fans och för världens skull. Snälla Edward. Öppna ögonen.’’ Viskade jag och kysste hans kalla hand.