John har ingenstans att sova. Eller jo det har han. Men han kan inte sova utan Edward. Inte nu. Han försökte sova med mig men det gick bara inte. Han kan verkligen inte slappna av. Men det förstår jag i och för sig. Det kan inte jag heller. Har legat och stirrat upp i taket i mer än två timmar. Kan inte sova. Det är inte så att jag tänker för mycket.. Mitt huvud är helt tomt. Jag har smsat med Wilma och hon gav mig tips om hur jag skulle kunna somna men det har inte funkat. Jag tänker bara ligga här och vänta. Någon gång lär jag ju somna. Imorgon kommer bli en tuff dag. Dom ska försöka väcka Edward. Om dom lyckas väcka honom är ju det jättebra men tänk om han har fått något fel i huvudet nu. Jag kommer inte kunna leva med det heller. Men då lever han i alla fall och det är huvudsaken. Under dom senaste timmarna har jag märkt på John att det är något som verkligen inte som det ska. Han säger helt konstiga saker och kan helt plötsligt börja skratta. Jag tror att han mest behöver sova och sen är han orolig. Det kan inte vara så bra för hjärnan att utsättas för sånt här. Jag tror att jag håller på att bli psyko eller något. Jag tycker att jag kan höra Edward säga saker ibland. Sen tycker jag att han står i ögonvrån men när jag tittar är det såklart ingen där. Han är ju inte ens död. Det hade varit skillnad om han var död. Då hade jag verkligen blivit rädd eftersom jag tror på att döda människor kan hemsöka dom levande. Nu tror jag bara att saknaden har tagit över hela min hjärna så jag inbillar mig att han är här hos mig. Men på något sätt kan jag faktiskt känna hans närvaro. Det är säkert en inbillning för som sagt så är han inte död.  Jag satte mig snabbt upp i sängen och stirrade framför mig. Tänk om han är död? Han kanske dog nu, nyligen. Operationen kanske gick snett. Jag rös till.
- ’’Edward..’’ viskade jag.
Jag ryckte till. En hand på min axel! Jag skojar inte! Det kändes som att någon la en hand på min axel!
Jag kastade mig upp, drog på mig en kofta och sprang genom korridoren bort till rummet där deras föräldrar, John och deras brorsa bor. Klockan är typ halv tre men skit samma!
Deras pappa öppnade dörren. Han fick plötsligt ett oroligt uttryck när han såg mitt skrämda ansikte och rosa ögon.
- ’’Edward är på mitt rum!’’ sa jag med en darrande röst.
Han tog min hand och drog med mig in på rummet. Vi satte oss i soffan. Susanna kom och satte sig med oss.
- ’’Han var där. Han nuddade mig. Precis här.’’ Sa jag och la min egen hand på min axel.
Dom båda tittade på mig länge.
- ’’Jag tror att han är död!’’ sa jag och brast ut i gråt.
Susanna la en arm om mig.
- ’’Något på operationen gick fel!’’
- ’’Om något skulle ha hänt så skulle dom ha ringt direkt.’’ Sa Susanna.
- ’’Men dom kanske inte har märkt det än eller något! Den där maskinen håller ju igång hans hjärta. Det kanske har blivit något fel med den. Jag lovar, han var på mitt rum! Han nuddade mig!’’
Dom tittade på varandra. Varför tror dom mig inte? Jag är verkligen säker på att han rörde mig när jag sa hans namn. Det kan inte ha varit en inbillning! Det kändes så äkta.
- ’’Kom Adele. Vi åker till sjukhuset och tittar efter.’’ Sa pappa John.
- ’’Jag kan inte!’’ snyftade jag.
- ’’Jodå, jag hjälper dig.’’
Han tog tag i min arm och hjälpte mig upp på benen. Han fick stödja mig hela vägen till sjukhuset. Det kändes som att jag skulle spy när vi skulle gå in. Han är död. Det är bara så. Hur skulle hans annars ha nuddat mig? Man måste vara död för att kunna hemsöka folk.
Det var helt tomt i korridorerna. Att besöka ett sjukhus mitt i natten är inte det trevligaste man kan göra. Verkligen inte. Edward sköterska dök upp.
- ’’Nämen hej, vad gör ni här vid den här tiden?’’ sa hon förvånat.
- ’’Edward var och besökte Adele på hotellet.’’
- ’’Jasså?’’ sa hon och tittade på mig.
Jag nickade.
- ’’Tja.. Lite konstigt i så fall för han har legat här hela tiden.’’ Sa hon.
- ’’Klart han har. Han kan ju inte bara ställa dig upp och gå. Hans ande var hos mig.’’
Hon tittade lite frågande på mig.
- ’’Ska vi prata i enrum en snabbis?’’ sa pappa John till sköterskan.
- ’’Självklart!’’
Jag satte mig på en stol. Jag drog upp knäna till hakan, lutade pannan mot knäna och blundade. Vill inte se något. Inte här ensam i korridoren. Jag önskade att jag kunde stänga av känseln just nu. Vill inte känna om någon nuddar mig. Edward får inte dyka upp igen. Det skrämmer livet ur mig. Jag vill ha kontakt med honom men inte på det sättet. Det är bara läskigt.
Jag tittade upp när jag såg sköterskan och John komma gående.
- ’’Adele. Edward är inte död. Inte alls. Han är faktiskt bättre. Hans hjärta slår själv nu.’’ Sa sköterskan och log svagt.
Jag borde bli glad nu men jag är bara förvirrad. Vadå inte död?
- ’’Men vem var det då som var hos mig?’’
Hon satte sig bredvid mig.
- ’’Det är såhär att när man utsätts för sånt som du har ikväll så kan man bli lite förvirrad och trött i huvudet. Jag antar att du inte sovit något heller?’’
Jag nickade.
- ’’Om du vill kan du få lite sömnmedel som du kan ta när ni är tillbaka på hotellet igen. Då kommer du somna på någon minut bara.’’
- ’’Jag vill inte sova för då kommer jag drömma. Bara mardrömmar. Jag vill inte det.’’
- ’’Sömnmedlet är så pass starkt så du kommer somna så tungt så du kommer inte kunna drömma.’’
Jag tänkte efter. Det är väl lika bra.
- ’’Du får sova hos oss.’’ Sa pappa John.
Jag nickade. Sköterskan gav John två tabletter.
- ’’Ta bara en ikväll. Det räcker gott och väl. Men ta en till för imorgon om du får problem med att sova då också.’’
- ’’Tack.’’
- ’’Om allt går enligt planerna så ska dom väcka Edward vid ett på dagen imorgon. Vi skulle uppskatta att ni inte är här just då. Vi kommer vara fullt upptagna med honom och han kommer inte vara anträffbar på några timmar. Men vi kommer vara i kontakt mer er hela tiden.’’ Sa hon.
- ’’Det förstår jag. Tack så mycket.’’
- ’’Vi ringer när ni kan komma hit. Var bara hemma och vila.’’ Sa hon och klappade mig på huvudet.
Hemma och vila? Skojar hon eller? Jag kommer behöva fler såna här tabletter och jag ska kunna vara hemma och vila.