Jag är femton. Jag vet att det inte är den rätta åldern att förklara vad kärlek är. Man vet ju knappt vem man själv är. Men det är något med Edward, det vet jag. Jag kanske inbillar mig men jag tycker att han tittar på mig mycket och han vill lixom vara med mig. Okej, det låter konstigt. Vi träffade varandra första gången för bara några timmar sen. Hur skulle han kunna gilla mig? Inga killar gillar mig. Det har dom aldrig gjort, så varför skulle Edward av alla människor gilla mig? Han som är så perfekt. Det är ju nästan larvigt. Men efter att han tröstade mig sådär, höll mina händer och tittade mig i ögonen så känns det som något mer. Jag är väldigt osäker på det mesta just nu. Jag bara väntar på att jag ska vakna upp i min säng hemma i Arsta. Jag kommer börja gråta för att allt bara var en dröm och inget mer. Men sen kommer jag gå upp och drömmen kommer långsamt suddas ut och efter några timmar minns jag den inte längre. Det får inte vara så. Livet kan inte vara så hemskt! Men det kan inte vara så bra som det är nu heller.
Jag sprang ikapp Wilma som gick några meter framför oss andra.
- ’’Mår du bättre?’’ frågade hon.
Alla blev rätt oroliga när jag fick mitt utbrott. Men det löste sig okej. Edward tröstade mig och efter ett tag så kändes allt bra igen och vi gick tillbaka till dom andra.
- ’’Det är okej.. Så förvirrande bara.’’
- ’’Vadårå?’’
- ’’Du skulle inte fatta. Det var inget..’’ sa jag och sparkade på en liten sten.
Hon tittade på mig i några sekunder.
- ’’Glöm inte att vi är tvillingar, Adele. Jag känner dig bättre än du tror. Jag vet varför du är förvirrad. Du är kär i Edward och vill att han ska känna likadant.’’ Sa hon.
Jag blev inte förvånad över att hon hade kunnat läsa av mig så bra. Det gör hon alltid.
Jag nickade.
- ’’Han gillar dig. Det är uppenbart.’’
Jag blev varm i kroppen och log svagt.
- ’’Ta det lugnt bara. Gör inget dumt som du kommer få ångra.’’ Sa hon.
Jag tittade frågande på henne. Vad skulle det vara? Varför skulle jag göra något dumt?
Hon såg mitt frågande ansikte och log.
- ’’Ta inget för givet bara.’’
Jag nickade.
Inte för att jag förstår vad hon menar men det låter vettigt så jag håller med henne.
Jag hoppade upp på ett staket och balanserade fram. Jag borde verkligen inte göra det här. Plankan jag går på är någon decimeter bred och min balans suger.
- ’’Snälla Adele, ramla inte ner.’’ Sa Jenna.
Jag skrattade och koncentrerade mig på plankan.
- ’’Det är bara lite mer än en meter ner till maken på andra sidan, dessutom är det gräs där så jag gör inte illa mig om jag ramlar.’’
- ’’Eh, jo! Du ramlade ner från en pall som var knappt en halv meter hög och bröt handleden i vintras. Du kanske har glömt det.’’ Sa Wilma till mig.
Alla förutom jag skrattade högt. Pinsamt! Men aja, skit samma.
Jag tänkte precis att jag nog inte alls är då dålig på att balansera när jag tappade all fokus och ramlade ner på andra sidan staketet. Det gjorde ondare än vad jag trodde det skulle göra. Jag landade på ena sidan med ansiktet ner i marken.
Dom andra var snabbt på min sida och satt runt mig.
- ’’Är du okej?’’ sa Wilma och skrattade högt.
Några händer vände på mig så att jag hade ansiktet mot dom. Edwards händer. Såklart! Varför skulle någon annan hjälpa mig? Jag rodnade lite.
- ’’Jag är okej. Ingen fara.’’ Sa jag och satte mig upp.
Det gjorde lite ont i ena axeln men jag låssades som ingenting.
- ’’Du blöder på kinden.’’ Sa Jasmine och drog på munnen.
Jag kände efter. Ett litet skrapsår eller något bara. Inget köttsår tack och lov. Jag tror inte att det är så lätt att få ett köttsår av att ramla någon meter men man vet aldrig.
Edward hjälpte mig upp på fötter. Jag log till tack och han log lite blygt tillbaka. Sötnos! Han släppte inte min arm riktigt helt. Han höll kvar handen lite lätt. Det måste betyda någonting! Varför skulle han vara så artig och se blyg ut om det inte var något? Och hur kommer det sig att det alltid är han som är först på plats? Jag kanske inte alls bara inbillar mig. Men jag vågar inte tro på något. Det är för overkligt. Det existerar inte. Jag är till och med rädd för att ens tänka på det. Även om jag vill att det ska vara sant.
Wilma tittade på mig och höjde ögonbrynet. Jag vet inte vad det betyder.
- ’’Är du okej?’’ frågade Edward.
Jag nickade och provade att gå. Det är inte så farligt. Jag klarar mig.
John slöt upp vid min sida och la en arm om mina axlar.
- ’’Tuffing.’’ Sa han och log retsamt.
Jag knuffade bort honom och log lika retsamt. Han skrattade åt mig.
- ’’Du är så dum!’’ sa jag.
- ’’Nej, det är faktiskt Edward som är den elaka tvillingen!’’ sa Wilma.
Edward stannade upp i någon sekund och log lite stelt. Jag tittade på honom och skrattade. Han är inte elak mot mig och det är huvudsaken. Men det är inte John heller, han är på retsam. Men det är roligt.
Jag rev av några löv från ett träd och stängde in dom i knytnäven. Jag sprang fram till John som istället var med Jasmine istället för mig.
- ’’Jag hittade värsta fina saken!’’ sa jag till honom.
Han tittade nyfiket på min hand.
Precis när han skulle fråga vad det var så kastade jag löven på honom. Jag sprang ifrån honom och skrattade. Edward gav mig en tumme upp och log. Jag blev helt varm igen.
- ’’Lek med någon i din egen storlek!’’ sa han och pekade på Edward.
Nej va taskigt! Men jag kunde inte låt bli att skratta åt Edward ansiktsuttryck. Vilken förolämpning! Att han skulle vara lika liten som jag kan inte vara lätt för honom. Jag gick till honom och tog honom i armkrok.
- ’’Vi låter dom stora barnen leka ensamma.’’ Sa jag och flinade.
Han skrattade lågt. Ett skratt som får mig att bara vilja krama honom och aldrig släppa taget. Aldrig någonsin.