Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det är svårt att sätta ord på allt det här. Klockan är så mycket. Snart halv tolv och vi har inte åkt hem än. Jag klagar inte! Inte alls. Det är bara så overkligt. Jag har aldrig haft så här kul i hela mitt liv. Vi gör inget speciellt. Går bara runt omkring i stan men det är ändå helt fantastiskt! Vädret är på vår sida. Solen har ju gått ner men det regnar inte. Det är lite disigt och fuktigt men det är bara mysigt.
Jag och Edward har fått någon kontakt. Jag vet inte riktigt vad det är men det är något. Jag kan inte beskriva det heller. Det är som att han redan är min bästis. Så är det för John också såklart men det är inte på samma sätt med honom. Jag kan verkligen inte beskriva det och det gör mig irriterad. Jag har ingen aning om vad som händer. Det är bara som att jag drömmer. Allt är för bra för att vara sant. Och det är tack vara John och Edward. Det är konstigt hur två människor kan påverka andra på det sättet. Jag känner mig trygg med honom på något sätt. Jag vet, det är konstigt att säga det efter typ fem timmar tillsammans men det är sant. Killar kan vara så oroliga, flamsiga och omogna men jag känner inte av något av det med någon av dom. Det är helt lugnt. Jag antar att efter ikväll kommer vi inte känna dom, eller hur man ska säga. Vi kommer bara vara fans. Jag vet andra fans som dom har varit med på det här sättet också. Men jag vill att dom ska minnas oss. Inte bara på twitter och skriva till oss någon gång ibland, jag vill att dom ska tänka på oss och prata om oss. Det är mycket att önska över men jag gör det. Jag vet att Wilma, Jenna och Jasmine gör det också. Men det är något som alla fans vill så jag antar att vi inte är några speciella egentligen, även om jag känner mig väldigt speciell i deras sällskap. Jag är aldrig med killar. Killarna i skolan är dumma i huvudet. Omogna töntar som inte har någon hjärna. Seriöst. Wilma har några killkompisar. Hon har haft en del pojkvänner som varit hos oss så dom har jag ju lärt känna men i slutändan så såg man ju att dom är lika puckade som dom flesta. Jag säger inte att alla killar är så, det ser jag nu men många killar i vår ålder är rätt omogna. John och Edward är ju en aning äldre än oss så det kanske är det som gör det.
- ’’Oh my god! Här vill jag sitta!’’ sa Wilma.
Hon sprang fram till en hög mur vid vattnet och hoppade upp på den. Hon var tvungen att gå upp på en bänk först för att ta sig upp eftersom muren är så hög.
Jag blev stående helt stilla medans alla andra sprang och hoppade upp på muren. Det är sjukt vackert här! Det ligger en tunn dimma över vattnet och allt är helt tyst. Eller ja, så tyst det kan bli i en stad. Jag kan inte beskriva det men ibland får man ju uppleva en sån här händelse. Man kommer till en otroligt vacker plats och bara stirrar. Stockholm är så fint. Jag vill bo här. Den tanken trodde jag aldrig att jag skulle ha. Jag har aldrig velat bo i Stockholm men när jag ser det här så vet jag inte. Den här dagen och kvällen har förändrat mycket i mitt liv. Inte bara att jag vill flytta hit.
- ’’Kom Adele!’’ ropade Wilma.
Jag gick till muren och hoppade upp bredvid Edward.
- ’’Jag vill inte åka hem härifrån! Inte tillbaka till Göteborg.’’ Sa Jasmine.
Jag skakade på huvudet.
- ’’Vi stannar här för alltid.’’ Sa Wilma.
Jag vet inte vad det är men jag känner nästan för att gråta. Varför? Jag har ingen aning men det känns i bröstet. Tanken av att när vi vaknar om några timmar så kommer allt det här vara borta. John och Edward kommer vara borta. Vi åker tillbaka till Göteborg, går i skolan och är som vanligt. Jag vill inte ha det så. Jag har aldrig tyckt illa om att bo i Göteborg och gå i skolan. Jag har alltid tyckt att jag lever ett skönt och bra liv men nu känns det som en mardröm att åka tillbaka. Nu när jag vet hur ett perfekt livet kan vara om man är med dom rätta personerna vid dom rätta tillfällena.
En tår föll ner på min kind. Edward tittade på mig.
- ’’Vad?’’ viskade han.
Jag är tacksam för att han viskar. Jag vill inte att dom andra ska se att jag gråter.
Jag torkade bort tåren och ryckte på axlarna lite diskret. Jag vill inte dela med mig av mina deprimerande tankar när allt är så bra. Vill inte göra det här till en ledsam stund. Jag och Wilma har blivit uppfostrade till att leva i nuet. Inte tänka på morgondagen. Jag borde bara njuta av att jag är här med dom bästa personerna på jorden här och nu men det är svårt att inte tänka på morgondagen. Livet skulle kunna vara så mycket bättre. Det ser jag nu. Men jag borde inte klaga. Jag har det perfekta livet egentligen. Det finns dom som har det mycket värre.
För en sekund trodde jag att Edward skulle lägga armen om mig. Det gjorde han nästan, han tog den bakom mig. Mitt ansikte hettade till. Tänk om han verkligen hade lagt armen om mig. Jag vill bara krama honom. Fler tårar ramlade ner. Jag torkade diskret bort dom så att han inte skulle märka något men det kom bara nya. Jag hoppade ner från muren och gick en bit.
- ’’Adele, vad är det?’’ sa Jenna.
Jag ignorerade henne. Jag vill inte prata med någon. Jag stannade ungefär trettio meter ifrån dom och satte mig på marken och lutade mig mot muren. Jag lutade huvudet mot händerna och grät. Varför är jag en sån tönt? Varför sitter jag här och gråter? Det är bara pinsamt! Men det är mer pinsamt att gråta hos dom. Jag behöver bara gråta av mig i några minuter och sen är det lugnt. Då kan jag gå tillbaka och låssas som inget. Eller något.
Jag hörde att någon kom mot mig. Jag vill inte se vem. Jag kan inte prata med någon, min röst håller inte.
- ’’Vad är det?’’
Mitt hjärta slog till ett hårt slag. Varför just Edward av alla människor? Varför är han den som ska komma till mig? Jag har absolut ingen emot det, jag är glad att det är han. Men det är pinsamt.
Jag sa inget. Höll bara händerna för ansiktet och försökte att kontrollera mig.
Han tog mina händer och tog bort dom från mitt ansikte. Jag försökte dra tillbaka dom men han höll i dom. Han släppte dom inte. Pinsamt! För pinsamt! Adele din idiot, sluta gråta!
Han hade satt sig framför mig. Han höll i mina händer och tittade på mig.
- ’’Adele, vad är det?’’ sa han.
Det är första gången jag hört honom använda mitt namn. Han har säkert gjort det förut men nu är det första gången jag tänker på det.
- ’’Jag vet inte. Jag är bara så ledsen.’’ Viskade jag.
- ’’Varför?’’
Jag snyftade till och fler tårar kom. Han bara väntade tålmodigt på att jag skulle säga något.
- ’’Det är så jobbigt att tänka på att allt det här är över om några timmar. Vi kommer aldrig kunna gå tillbaka till den här dagen och det krossar mitt hjärta.’’
För första gången sen han kom till mig så tittade jag honom i ögonen. Det hände något när våra ögon möttes. Jag lovar! Det är speciellt.
Han log lite svagt.
- ’’Vem har sagt att det kommer vara över om några timmar?’’ sa han.
Jag torkade bort några eländiga tårar från ögonen. Helt meningslöst eftersom det kommer nya hela tiden.
- ’’Det är så. Ni åker hem imorgon och det gör vi med. Allt tar slut.’’
- ’’Men vi ses ju snart igen så det är ju ingen fara.’’ Sa han och la huvudet på sned.
Det fick mig att le lite. Han log också.
Jag tror inte att så många fans kan se varken John eller Edward vara helt seriösa. Vissa kan det säkert, dom som sett det själva men det är ju inte riktigt deras stil att vara allvarliga. Jag skulle aldrig kunna ha föreställt mig det förens nu. Han tröstar mig verkligen.
- ’’Lovar du?’’ viskade jag.
Han bet sig i läppen och nickade.
Mitt hjärta slog på som aldrig förr. Han håller i mina händer. Jag kan inte förstå det. Det är galet! Och hans ögonkontakt… Den går inte att beskriva. Det är som att det slår gnistor varje gång han tittar på mig eller något. Det känns så i mig. Jag är inte säker men jag tror att det här lilla samtalet och den här lilla kontakten vi har haft i några minuter har förändrat mycket hos oss båda. Jag har bara en känsla av det. Jag hoppas att det är sant.