Vi var inte direkt ensamma med att stå utanför Jedwards hotell men det var ändå inte lika många som jag hade tänkt mig. Det är kanske hundra personer här. Inte alls fler. Undra varför. Men ingen tar i alla fall åt sig mer än andra. Det gör mig glad. Ingen tränger sig först och är elak mot andra fans. Det är inte alls det, det här handlar om. Ingen äger dom mer än någon annan. Alla är glada och skrattar. Det är så det ska vara. Perfekt!
- ’’Adele du skakar!’’ sa Jasmine retsamt och skratta.
Ops! Det har jag inte ens tänkt på. Jag slog henne lite på axeln.
- ’’Som att du inte gör det.’’
Den där konserten ändrade en del saker. Det kände jag inte när jag stod där men när vi kom ut från gröna lund och såg alla lyckliga fans ansikten fick jag en känsla att jag vill göra det här hela livet. Gå på deras konserter och träffa fans.  Jag känner även att jag bara vill träffa dom och krama dom. Hålla om dom. Jag vet inte vad det är. Tjejerna sa att jag hade blivit kär. Jag har aldrig varit riktigt kär så jag vet inte hur det är. Jag har älskat många saker men det är inte alls samma sak som att vara kär. Fast vad vet jag. Men jag har aldrig känt såhär förut. Det finns bara en sak i min hjärna just nu och det är att få träffa dom. Om jag inte gör det så kommer jag aldrig kunna gå vidare. Det låter nog riktigt konstigt men jag känner verkligen så. Nu är det bara att vänta på att dom ska komma ut från hotellet. Dom hann hit före alla fans. Jag undrar vad dom gör där uppe… Vi har inte direkt väntat här länge. Bara fem minuter men jag kan inte vänta mer nu! Måste ha dom här nere hos oss nu!
- ’’Jag dör! Seriöst! Jag kan inte andas!’’ pep Wilma.
Jag la en hand på hennes arm.
- ’’Ta det lugnt.’’
Hon andades ut och in med jämna mellanrum. Hon borde inte hålla på att svimma. Hon har ju träffat dom förut! Det är skillnad för Jasmine och Jenna. Och mig såklart. Jasmine och Jenna ser bara taggade ut. Dom står och hoppar på stället och skrattar. Sötisar!
- ’’Jag ska kidnappa John, seriöst!’’ sa Jasmine.
Jag tittade på henne och höjde ögonbrynet.
- ’’Du kan inte sno min plan!’’ sa Jenna.
Dom började kittla varandra. Är det verkligen läge för det nu? Dom kan komma ut vilken sekund som helst.
Just det gjorde dom också. Helt plötsligt började en massa tjejer skrika och sen såg jag dom. Dom kom skuttande ut ur dörren. Det pirrade till i hela kroppen och mitt hjärta slog ett dubbelslag. Jag log stort. Jag kommer få träffa dom! Jag hade lust att skrika av glädje. Jag började hoppa. Många tittade på mig. Inte på ett konstigt sätt, mer som att dom känner likadant som jag.
- ’’Adele! Vi kommer träffa dom!’’ sa Wilma.
- ’’Ja!’’ pep jag tillbaka.
Killarna står med en klunga fans och tar bilder och skriver autografer. Vi står utanför klungan och väntar. Det är våran plan. Att inte vara direkt på och vara helt desperat. Vi låter dom andra ta sin tid och när dom är klara så kommer dom till oss och då får vi dom för oss själva. Inte riktig för oss själva men mer än dom andra i alla fall. Alla kommer antagligen hänga efter dom hela kvällen nu. Det är i alla fall vad vi tänker göra.
Vi såg Liam komma ut från hotellet.
- ’’Oh my god! Det är Liam!’’ sa jag och pekade.
Ja, jag vet vem han är även om jag inte har varit så insatt i Jedward-världen. Men jag har ju blivit hjärntvättad i ett år nu så jag vet mycket väl vem Liam är.
- ’’Kom!’’ sa Wilma och sprang till honom.
Vi sprang efter. Han stod lutad mot hotellväggen när vi kom till honom. Han är verkligen snygg. Det är inte alla stjärnor som har en sån där snygging med sig. Jag skrattade till lite för mig själv.
- ’’Jag älskar dig!’’ sa Wilma och kramade honom.
Vi skrattade åt henne. Liam kramade henne lite stelt tillbaka. Liam är väl inte den som är känd för att vara så mjuk men han log i alla fall.
- ’’Du är så cool! Vi bara avgudar dig!’’ sa Jasmine.
- ’’Aha, tack.’’
Vi skrattade. Jag tycker lite synd om honom. Han är helt chockad över Wilmas påhopp.
- ’’Har ni fått autografer?’’ frågade han.
- ’’Nej. Vi väntar tills dom andra har fått.’’ Sa jag.
Han nickade och tittade bort mot andra sidan gatan där Jedward och fansen stod.
- ’’När åker ni från Sverige?’’ sa Wilma
- ’’Imorgon bitti.’’
Jag såg besvikelsen i Wilmas ögon. Hon hade väl hoppats på att få vara med dom imorgon med. Det hade jag också velat om jag ska vara ärlig.
Någon slags vakt höjde rösten och sa till alla fans:
- ’’Alla linjer i tunnelbanan är avstängda från några timmar tillbaka på grund av en olycka så det har varit ersättningsbussar hela dagen. Den sista går tyvärr här ifrån om tre minuter så om ni ska hem kommunalt så måste ni springa nu.’’ Sa han.
Alla fansen tystande i några sekunder. Sen börjades det springas omkring helt galet.
- ’’Vad ska vi göra?’’ sa jag och tittade på mina vänner.
- ’’Vi tar ju en taxi så det är ju ingen fara för oss.’’ Sa Jasmine och röck på axlarna.
Jag skrattade nöjt.
Jättemånga fans bara sprang iväg. Stackars John och Edward. Helt övergivna. Nästan… Vi och typ sex andra är kvar. Vi sprang över gatan och fram till dom. Mitt hjärta är uppe i halsgropen. Inte för att vi sprang utan för att vi står knappt en meter ifrån två änglar. Dom vände sig om mot oss.
- ’’Fans!’’ sa dom glatt.
Wilma kastade sig på dom båda och kramade dom.
- ’’Det är du! Vi känner dig.’’ Sa en av dom.
Hon nickade och torkade tårarna ur ögonen.
- ’’Så coolt att träffas igen!’’
Jag kan inte förstå att dom känner igen henne. Hur kan dom göra det? Twitter eller vad?
Wilma släppte dom efter en evighet. Jasmine hoppade på en av dom. Den andra vände sin blick mot mig och tittade i mina ögon. Det knäppte till i mina knän som att dom bara la av. Jag skulle ha ramlat om jag inte tog tag i honom. Jag kramade honom. Jag har ingen aning om vem av dom det är. Jag vet bara att han räddade mig från att inte göra bort mig helt och hållet. Tårarna tröck fram i mina ögon.
Han tittade på mig.
- ’’Jag är Edward.’’ Sa han och log.
Edward. Nu vet jag vem som är vem. Kommer aldrig kunna glömma hans ansikte. För några sekunder sen kunde jag aldrig se någon skillnad men nu är det som att dom är två olika personer. Det är dom ju såklart men ja.. Det är helt sjukt! Det där leendet kommer följa mig hela livet.
- ’’Jag är så glad för att jag får träffa dig!’’ sa jag.
Jag blev besviken på hur min röst lät. Den darrade och lät helt sjuk! För pinsamt.
Han log.
Den andra, som alltså är John kom till mig och Edward gick till Jenna.
- ’’Heeej!’’ sa John och kramade mig hårt.
Jag kramade lika hårt tillbaka. Men det är ändå något som inte är som det kanske borde… Jag vill till Edwards famn igen. Det är bara elakt! Varför känner jag så? Kan jag verkligen gilla en av dom mer? Gör jag det? I sånna fall, varför? Åh gud. Deras närvaro kan inte vara bra för min hälsa. Mitt hjärta kommer vara enormt när jag lägger mig ikväll. Om jag ens kommer kunna sova… Jag älskar dom. Det är ett som är säkert!