Jag har ingen aning om hur det kommer bli efter att Edward har läst det där brevet jag skrev igår. Jag undrar hur han kommer reagera. Jag är lite rädd. Han kommer kanske börja hata mig.
Jag gick med tunga steg hem från skolan i regnet. Det har varit en regnig sommar. Hela juni hade bra väder men sen i juli och augusti var det mest skit. Det gör inte så mycket för mig. Jag har ju inte gjort något speciellt den här sommaren. Har bara varit hemma och inte mått så bra. Det låter tragiskt. Det gör det verkligen. Men jag antar att det är tragiskt. Jag är tragisk. Något som gör mig mer ledsen är att jag och Wilma har glidit ifrån varandra lite. Hon har börjat festa jättemycket och hon är en äcklig pojkvän. Han heter Erik och är arton. Seriöst? Arton? Det kanske lite gammalt med tanke på att vi är femton. I och för sig så är ju inte Edward direkt yngre men ändå! Det är en annan sak med Edward. Nu när Wilma har en pojkvän så har hon lagt Jedward åt sidan lite. Hon har fortfarande alla bilder på väggarna men hon lyssnar nästan aldrig på deras musik och hon pratar aldrig om dom. I och för sig gör inte jag det heller men jag har en bra anledning. Wilma är ju bara ett fan! Jag kan inte gilla Jedward som ett fan längre. Det går bara inte. Allt blev förstört bara för att jag var så desperat. Jag tror inte ens att Wilma skulle åka och titta på dom om dom kom till Sverige igen. Hennes äckel till pojkvän låter antagligen inte henne göra det heller. 
Jag klampade in i hallen. Mitt blöta hår hängde i stripor. Jag brydde mig inte om att torka av min jacka eller så. Jag hängde bara upp den bland dom andra väskorna.
Jag skulle precis gå och lägga mig i soffan men jag tvärstannade när jag såg att soffan var upptagen av Wilma och Pontus, hennes kille.
Jag himlade med ögonen och gick därifrån.
- ’’Du är så emo, Adele! Väx upp!’’ ropade Wilma.
Jag bet ihop var att inte säga något tillbaka. Jag tog ett glas vatten och gick upp på mitt rum. Jag slog igen dörren och sparkade i väggen. Vad är det för fel på alla människor? Eller är det mig det är fel på? Min psykolog säger att jag bara har kommit in på ett fel spår. Om det vore så väl. Hon kan hjälpa mig med mitt självförtroende och mina svarta tankar men hon kan aldrig ta bort smärtan i hjärtat. Den enda som kan ta bort den smärtan är Edward och det kommer aldrig hända.
Jag gick in på Wilmas rum för att titta om hon hade någon film jag kunde se. Jag tappade hakan när jag kom in i hennes rum. Vart i helsike är alla Jedward-bilder? Jag sprang ner i vardagsrummet.
- ’’Vart är alla bilder?’’ sa jag.
Dom tittade på mig som att jag var dum i huvudet. Wilma flinade.
- ’’Jag har Pontus nu, Adele. Jag vill inte ligga och titta på Jedward på kvällarna. Jag vill se min Pontus.’’
Jag rynkade på nästan. Så äckligt.
- ’’Du borde verkligen hitta en kille. Skaffa dig ett liv.’’ Sa hon.
- ’’Jag kan ta hand om mig själv. Håll bara tyst så blir allt bra.’’ Sa jag och gick upp på mitt rum.
Hur kan hon vara så dum att ta bort alla bilder? Hon har säkert kastat dom. Jag vill inte titta efter. Okej, jag förstår väl att hon kanske vill ha sin älskade lilla Pontus men ändå.. Det är så hemskt att det bara har tagit slut. Jag vet inte varför jag bryr mig. Jag har ju kastat allt som har med dom att göra förutom Johns nummer. Jag är värre än henne. Men det är inte samma sak!
Ofelia kom in i mitt rum och jamade.
- ’’Har du sätt Wilmas rum? Hon är helt konstig.’’ Mumlade jag och lyfte upp henne i mitt knä.
Det är prick ett halvår sen vi såg Jedward första gången idag. Det är sorgligt. Jag vill tillbaka. Jag vill känna den där glädjen idag. Skratta. Jag saknar faktiskt den där känslan jag kände när jag grät över att dom skulle åka hem. Det var så lycklig men ändå sorgligt. Jag kan inte riktigt förklara det.
Jag hörde ytterdörren öppnas och mamma och pappa kom hem.
- ’’Nu är vi hemma!’’ ropade dom.
Jag höll Ofelia tätt intill mitt bröst när jag gick ner. Hon har nästan somnat.
- ’’Hej gumman.’’ Sa mamma och pussade min panna.
Jag är glad att mamma och pappa inte har förändrats. Dom älskar mig fortfarande lika mycket.
- ’’Hjälper du oss att laga mat? Vi ska göra tacos.’’ Sa pappa.
Jag nickade och la ner Ofelia i fåtöljen i hallen. Jag såg mamma prata med Wilma och Pontus. Hon hade ett ögonbryn höjt så jag antar att hon skäller lite på dom för något. Jag log lite svagt. Jag vill att mamma och pappa ska säga att dom aldrig mer får träffa varandra. Som det var förr i tiden. Okej, jag är världens glädjedödare. Det verkar som att jag inte vill att andra människor ska vara glada men det vill jag. Jag vill Wilma det bästa! Det är just därför jag inte gillar Pontus. Han får henne att bli en dålig tjej.
Jag och pappa stod i köket och pratade om allt och inget när vi lagade mat. Pappa är nog den enda som verkligen kan få mig att skratta nu för tiden. Han är verkligen bäst. Han är så klantig så att det blir kul. Han pratar aldrig om John, Edward eller skolan om inte jag ber om det. Han vet att det gör mig ledsen.
- ’’Maten är klar!’’ ropade pappa högt.
Wilma och Pontus kom in i köket och satte sig vid bordet. Jag gav dom en sur blick men dom ignorerade den. Dom är äckliga tillsammans. Jag fattar inte vad Wilma ser i honom. Visst, han är rätt snygg och så men han är en idiot.
- ’’Vad ska alla här hitta på i helgen då?’’ sa mamma när vi alla satt oss ner.
- ’’Vi ska till en kompis ikväll. Jag kommer inte hem ikväll. Sover hos Pontus.’’ Sa Wilma.
Mamma och pappa tittade på varandra och sen på henne.
- ’’Vad ska ni göra då?’’ sa pappa.
- ’’Inget du behöver bry dig om.’’
Pappa suckade lite lågt.
Min mobil som låg bakom pappa på köksbänken började ringa. Vem kan det vara? Det är aldrig någon som ringer mig.
- ’’Pappa, mina händer är helt kladdiga. Kan du titta vem det är och svara?’’ sa jag.
Han gjorde som jag sa. När han såg namnet på displayen höjde han ögonbrynen men svarade utan att säga något. Jag trodde jag skulle dö när han pratade engelska. Det kan bara vara två personer. John eller Edward. Tänk om det är Edward. Helt plötsligt stelnade hela pappa till och han tittade på mig med stora ögon.
- ’’Vad är det?’’ frågade jag oroligt.
Han gav mig telefonen.
- ’’Vem är det?’’ frågade jag pappa.
- ’’John.’’
Lättnad! Alla vid bordet stirrade på mig. Jag såg hur Wilma blev orolig. Hon vill säkert inte erkänna det men jag ser klart och tydligt att John och Edward fortfarande betyder för henne.
- ’’John?’’ sa jag med en skakig röst.
- ’’Åh Gud, Adele. Det är du. Jag har försökt få tag på dig jättelänge.’’
Hans röst lät inte okej… Svag på något sätt. Jag reste mig och gick bort från bordet.
- ’’Har det hänt något?’’ sa jag oroligt.
Jag hörde pulsen i öronen.
- ’’Ja Adele..’’ sa han men tystnade.
- ’’John? Vad har hänt? Berätta!’’ sa jag med panik i rösten.
Pappa slöt upp bredvid mig och höll en hand på min axel. Jag tittade frågande på honom.
- ’’Det är Edward…. Han är på sjukhus. Han har varit med i en olycka.’’
Allt runt omkring mig tystnade och stannade till. Jag kunde bara höra mina egna andetag och pulsen dåna i mina öron.
Pappa tog tag i min när jag höll på att ramla.
- ’’Vad hände?’’ viskade jag och försökte att hålla tårarna tillbaka.
- ’’Han och Liam skulle köra bort till en reklamstudio. Jag är halsfluss så jag kunde inte följa med. En stor lastbil bara prejade in dom mot ett staket.’’
Johns röst.. Det är den som krossar mitt hjärta mest. Så ledsen.
- ’’John, jag måste komma till dig.’’
Pappa tittade förvånat på mig men jag struntade i honom.
- ’’Om du kunde göra det skulle jag vara så tacksam. Mamma, pappa och Kevin tar ett flyg från Dublin om någon timme. Vi är i London nu.’’
- ’’Jag kommer snart. Tar det närmaste flyget. Jag lovar!’’ sa jag.
Men vänta..? Hur ska jag kunna åka till London? Med vilka pengar?
- ’’Tack, Adele. Vi behöver dig verkligen.’’
- ’’Självklart. Jag ringer när jag vet när jag kommer. Hej då.’’
Jag klickade bort honom och ramlade ner på golvet. Pappa och mamma försökte få upp mig med jag var som ett lik.
- ’’Vad har hänt?’’ sa Wilma oroligt.
Pappa berättade för henne. Jag såg att hon fick tårar i ögonen.
- ’’Jag måste till London. Jag måste vara med John.’’ Sa jag och grät.
Mamma och pappa tittade på varandra.
- ’’Klarar du av att åka själv?’’ frågade pappa.
Jag nickade. Jag vet inte om det där var sant. Jag kommer inte klara mig men jag måste.
- ’’Vill du att jag beställer en biljett på en gång?’’
- ’’Ja tack.’’ Viskade jag.
- ’’Jag måste med!’’ sa Wilma.
Pontus skakade på huvudet.
- ’’Nej. Jag åker ensam.’’ Sa jag och sprang upp på mitt rum.
Min älskade Edward. Vad har han råkat ut för?