Skola. Jag har lust att bara kasta ur mig en massa svordomar. Skolan är så patetisk! Jag vet att vi behöver gå i skolan för att kunna gå vidare i livet man kan dom inte göra skolan roligare på något sätt? Inte för att jag tror att det är möjligt men dom kan ju försöka. Kasta ut alla mobbare! Det borde vara stängare regler med det där, så fort någon anmäler mobbning så borde mobbar stängas av från skolan eller något. Jag är så trött på allt det här! Jag kan inte säga att jag är mobbad men som i alla klasser så finns det några tjejer som tror att dom äger hela skolan och dom tror att dom är så snygga och coola. Faktum är att dom inte alls är coola. Dom som är coola är töntarna som vågar vara sig själva. Jag är mest med töntarna. Men jag har nästan ingen som jag riktigt trivs med i min klass. Jag passar inte in. Jag har försökt byta till Wilma, Jenna och Jasmines klass flera gånger men den är alltid full. Det suger så hårt. Att jag inte trivs påverkar ju mina betyg. Speciellt den där matten. Jag har lust att bara elda upp min mattebok och skolka från alla mattelektionerna. Jag vet, det hjälper inte mig alls men jag är bara så trött på den! Jag kommer säkert få gå om åttans årskurs i matte när vi börjar nian i höst. Det skulle inte förvåna mig. Jag kommer inte få ha matte med mig klass, jag kommer va tvungen att gå på lektioner med dom som är ett år yngre än mig. Det låter så kul! Verkligen…
Idag är det en av dom värsta dagarna i mitt liv. Det känns som att alla är emot mig. Alla coola tjejer i klassen viskar bakom mig rygg. Jag vet inte varför. Dom brukar göra det ibland men inte alls så här mycket. Dom står i korridoren och skrattar, när jag kommer tystnar dom och när jag gått förbi så skrattar dom värre än någonsin. Kan det ha något med bilderna att göra? Varför skulle dom reta mig för det? Dom borde vara avundsjuka. Men i och för sig så är det inte direkt coolt att gilla Jedward på den här skolan. Wilma har berättat hur killar och tjejer i klassen snackar skit om dom varje dag när dom märker att Wilma lyssnar. Wilma kan stå upp för sig själv mycket bättre än mig så hon ger alltid igen och blir inte ledsen. Det blir ju jag. Jag blir riktigt sårad. Jag är sårad. Det är måndag, det bara regnar, jag har veckans längste mattelektion och jag kan inte sluta tänka på Edward. Allt känns så jobbigt. Jag har en klump i halsen hela tiden. Om det inte skulle vara så mycket folk som stirrar på mig hela tiden så skulle jag bara sätta mig ner på golvet och gråta.
Jag gick till mitt skåp för att lägga in kemiböckerna. Undra när Wilma och dom slutar. Jag vill inte vara ensam mer. Jag skulle precis sätta in nyckeln i låset när jag märkte att någon hällt lim i mitt lås. Det är inte sant! Seriöst! Några tjejer från klassen satt några meter bort på en bänk och skrattade åt mig. Jag suckade högt.
- ’’Vad är erat problem?’’ sa jag.
Dom skrattade ännu mer.
- ’’Vad är ditt problem?’’ sa en av dom och skrattade högt.
Jag himlade med ögonen. Äckliga fjortisar som lever för att trycka ner andra människor.
Jag tog papper och tog bort så mycket lim som jag kunde. Efter ett tag fick jag in nyckeln. Jag tog min mattebok och mina hörlurar och gick bort till mattesalen. Jag var först där som vanligt. Jag brukar inte ha något problem med det men nu känner jag mer ensam än vanligt. Jag skulle kunna smsa Edward men jag vill inte vara jobbig och bara tjata på honom. Jag vill att det ska vara han som hör av sig först. Jag vill veta hur det gick på konserten igår kväll. Jag önskar att jag kunde ha varit där. Om knappt en månad så är det sommarlov, då tänker jag ta mina sparpengar och åka till Irland. Jag har alltid velat åka dit och nu har jag ju en bra anledning. Jag tänker rulla ner för kullar med Edward. Jag skrattade lite för mig själv. Jag satte på Jonas Brothers i hörlurarna. Dom har varit mina idoler i flera år. Eller idoler vet jag inte men jag har gillat dom väldigt länge. Men inte alls lika mycket som Wilma har gillat Jedward. Men jag blir glad av deras musik och jag känner att jag behöver glädje nu.
Helt utan att jag märkte det så kom en kille från klassen smygande upp bredvid mig. Han slog matteböckerna ur händerna på mig så att dom flög ner på golvet.
- ’’Vad håller du på med?’’ fräste jag.
Han och hans kompisar hånlog mot mig.
- ’’Lilla Adele, vi visste inte att du hade en pojkvän. Grattis! Det måste kännas fantastiskt! Jag menar, det måste ju vara så kul för dig att få vara med en kille för en gångs skull.’’
- ’’Och vad menar du med det?’’ sa jag kallt.
- ’’Ja men det är ju inte så ofta du får chansen att vara med killar… Du är ju inte så populär och snygg om man säger så.’’
Skulle det vara okej om jag dödade honom nu? Dom äckliga tjejerna kom och ställde sig med killarna. Snyggt, åtta mot en. Det är modigt av dom. Tårarna tryckte i mina ögon. Jag vill bara härifrån.
- ’’Börjar du gråta nu också? Adele, det är okej att gråta när man är som du. Det kan inte vara lätt.’’ Sa en av tjejerna.
Jag drog snabbt ihop böckerna som låg på golvet och gick med snabba steg ifrån dom. Jag såg nästan inget för mina ögon var helt fyllda med tårar. Jag gick till mitt skåp, tog min väska och jacka och gick ut från skolan. Jag tänker inte vara kvar här längre! Inte ens chans!
Det är en bit hem, det går inga bussar och det spöregnar men det skiter jag i. Jag ska hem!
Efter ungefär trekvart var jag hemma. Helt dyblöt. Mina converse är helt förstörda. Jag hoppas att dom blir bra när dom torkar. Mitt hår hängde i stripor. Jag kastade upp det i en svans och la mig på min säng. Bambi hoppade upp i min säng och la sig bredvid mig. Jag kramade henne och grät i hennes päls. Hon slickade mig på handen.
- ’’Jag hatar det här! Jag orkar inte mer.’’ Viskade jag.
Jag är så svag. Om det här hade hänt Wilma skulle hon bara ge dom fingret och le. Jag fattar inte hur hon gör. Jag har sämst självförtroende. Hur bygger man upp ett självförtroende? Killarna har rätt, jag är inte populär och inte speciellt snygg. Som killar i skolan brukar säga ’’Hur kan man vara så ful när man har en snygg tvillingsyster?’’ Det är en bra fråga. Jag önskar att jag var mer som Wilma. Hon är så fin, har många vänner och vågar stå upp för sig själv. Vi är så lika men ändå så olika. Allt jag gör blir jämt så fel. Kan ingen ta mig som jag är? Det gör ont i hjärtat och det känns som att jag kommer frysa ihjäl. Jag måste ta av mig dom här blöta kläderna. Mamma och pappa kommer döda mig när lärarna ringer och säger att jag har skolkat. Dom kommer säga att jag bara ska strunta i dom elaka och visa mig stark. Men jag är inte stark och jag kan inte fejka någon sånt. Jag vill ha Edward hos mig. Stunderna när han höll mig i händerna och tröstade mig. Det är som om jag drömde allt. Jag minns nästan inget. Men jag minns exakt hur jag kände mig vid hans sida. Jag kände mig värdefull och speciell. Det händer inte ofta. Edward är speciell. Det måste han vara som får mig att känna mig så. Jag kan inte förklara hur mycket jag saknar honom. Det gör ont i mig när jag tänker på när vi gick och höll varandra i handen. Han släppte mig inte. Jag ska träffa honom. Och det är snart. Om jag inte gör det kommer jag bryta ihop totalt.