Jag vaknade upp igen efter mitt avsvimmande när vi kommit upp på vårt hotellrum. Wilma stänkte vatten i mitt ansikte.
- ’’Säg någonting!’’
Jag gav ifrån mig ett ljud och kröp ner under täcket.
- ’’Ska du inte ta av dig kläderna och tvätta bort ditt smink?’’ sa hon försiktigt.
- ’’Nej.’’ Svarade jag kort.
Jag drog täcket över huvudet. Jag mår illa. Det känns som att jag ska spy. Det är som att jag är åksjuk. Jag blir aldrig åksjuk.. Det kanske är för att jag svimmade eller något. Svimma har jag gjort några gånger men det här var den värsta gången. Nu kändes det verkligen som att jag skulle dö. Jag är förvånad över att jag vaknade upp igen i huvud taget. Jag kan verkligen inte få ut Edwards ansikte ur mitt huvud. Det bara förföljer mig. Det är nästan som att jag fortfarande kan känna hans armar om mig. Okej, det låter helt töntigt men det är sant.  Jag kan känna dom. Det högg till i hela kroppen. Jag la mig i fosterställning och försökte få bort värken. Vad är det som gör så ont? Kan det vara något som är fel eller så? Har jag gjort mig illa? Jag kan inte minnas att jag skadat mig. Det högg till igen. Jag började gråta.
- ’’Vad är det?’’ sa Wilma.
- ’’Det gör ont i hela kroppen. Jag fattar inte vad det är!’’ pep jag.
Hon försvann ut i köket och kom tillbaka en kort stund senare med en Alvedon och ett glas vatten.
Jag svalde tabletten och la mig ner. Wilma la sig bredvid mig och la armarna om mig. Hon blåste varm luft mot mitt huvud.
- ’’Det blir bra.’’ Viskade hon.
Det blir bra… Det måste bli bra. Jag vill inte vara så här ledsen. Jag hoppas att jag mår bättre när jag vaknar. Jag vill sakna dom men inte så mycket att jag lider som jag gör nu.
Jasmine och Jenna och till mig och pussade mig på kinden.
- ’’Sov nu Adele. Det kommer vara bättre imorgon.’’ Sa Jenna.
- ’’God natt!’’ sa Jasmine.
Dom släkte vår taklampa och stängde dörren. Jag är glad att jag delar rum med Wilma. Jag skulle inte ha klarat mig utan henne just nu. Jag behöver henne här hos mig.
- ’’Mår du bättre?’’ sa Wilma.
- ’’Det gör inte ont längre. Tack för att du gav mig Alvedonen.’’
- ’’Inget att tacka för. Du förtjänar att må bra.’’
Jag borrade ner huvudet i kudden och la mig till rätta. Jag vill bara somna. Komma in i drömmarnas värld.

 Jag slog plötsligt upp ögonen. Jag tittade på min mobil. Klockan är kvart i sex. Jag har sovit ett litet tag. Edward… Vad gör han nu? Han sover säkert. Jag vill vara med honom. Krama honom. Rufsa om hans hår. Höra hans skratt. Varför berättade jag inte för honom hur mycket jag faktiskt gillar honom när jag hade chansen? Nu är det för sent. Jag kanske aldrig kommer träffa honom igen. Han kommer aldrig få veta det. Det är ju hemskt! Alla år kommer gå och jag kommer bara bära det i mig! Så kan det inte vara, det får inte bli så. Seriöst! Jag tittade på Wilma som sov tungt bredvid mig. Kan jag… Nej det kan jag inte. Alla kommer vakna. Men om jag är riktigt tyst så kan jag kanske klara det. Jag satte mig försiktigt upp i sängen utan att släppa Wilma med blicken. Tur att jag aldrig tog av mig kläderna när jag gick och la mig. Jag smög över golvet och ut genom dörren. Nu kommer det svåraste.. Öppna ytterdörren utan att någon vaknar. Jag hoppas att alla sover så tungt att dom inte vaknar av det. Jag tog på mig mina bruna converse och min skinnjacka. Det är säkert rätt kallt ute. Innan jag gick ut tittade jag mig i hallspegeln. Mitt hår ser ut som ett fågelbo! Jag slängde upp håret i en slarvig knut mitt på huvudet. Okej, nu kör vi. Jag låste långsamt upp låset. Jag lyssnade. Ingen verkar ha vaknat. Jag tryckte ner handtaget och gick snabbt ut. Jag klarade det! Så vad ska jag göra nu? Ska jag bara gå till deras hotell? Dom lär ju sova. Vilken idiot jag är. Varför tänkte jag inte på det innan? Jag suckade högt. Aja, lika bra att bara dra dit i alla fall. Jag stoppade händerna i jackfickorna och gick genom korridorerna. Tjejen i receptionen såg en aning chockad ut när jag kom och gick. Hon undrar nog vad en liten skitunge som jag ska ut och göra så här tidigt på morgonen. Jag har en väldigt viktig sak att göra. Mitt liv hänger på det här.
Jag tog en taxi till deras hotell. Det förvånar mig att det ens kör runt taxis så här tidigt. Fast egentligen är det ju inte så konstigt.
Jag är så nervös. Jag har ingen aning om vad jag ska säga. Jag hittade ett litet hål i mina mörkblåa jeans som jag började pilla upp. Det kommer vara enormt när jag är framme vid hotellet.
Helt plötsligt stannade taxin.
- ’’Framme.’’ Sa chauffören.
Jag tittade ut. Ja, vi är framme. Gick det verkligen så här fort att åka hit förut?
Jag gav honom pengar och gick ut. Taxin körde iväg och jag blev stående på gatan helt ensam. Eller nej, inte helt ensam för max trettio meter framför mig står en annan taxi och utanför taxin står han. Edward. Jag skakar och pulsen dånar i mina öron.
Dom har inte sett mig en. Jag gick med skakiga steg till dom. Edward slog igen bakluckan på taxin och vände sig om. Våra ögon möttes. Han såg förvånad ut men efter några sekunder sprack hans ansikte upp i ett leende. Jag sprang emot honom och kramade honom. Han lyfte mig nästan från marken. Det var som att vi inte hade sett varandra på hundra år.
- ’’Vad gör du här?’’ sa han.
- ’’Jag var tvungen att se dig en sista gång och berätta en sak.’’
Han höjde på ögonbrynet.
Åh shit. Vad ska jag säga nu? Jag har ingen aning. Jag får panik!
- ’’Ehm.. Alltså… Jag ville bara säga det att… Ja..’’ stammade jag.
Jag svalde hårt och blundade. Ta sig samman, Adele. Det är nu eller aldrig. Du kommer kanske aldrig få den här chansen igen. Du ska inte stamma eller gråta bort allt det här nu. Jag torkade bort tårarna ur ögonen och tog ett djupt andetag. Edward la armarna i korts och väntade på att jag skulle säga något. Han måste bli trött på mig som bara gråter hela tiden. Undra vad han tror om mig. Att jag är världens känsligaste tönt eller något.
- ’’Det jag ville säga är att..’’ sa jag med stannade tvärt.
Edward flinade lite. Han verkar verkligen tycka att det här är kul.
Nu Adele! Nu eller aldrig!
- ’’Jag gillar dig typ.’’ Sa jag tyst.
Hur lät det där egentligen? Jag är verkligen världens största tönt! Oh my god. Jag har gjort bort mig för evigt!
- ’’Och…?’’ sa Edward som tydligen vill ha en bättre förklaring.
Vad ska jag säga?
- ’’Det var bara något som slog mig igår. Eller idag, jag vet inte. Jag har inte varit en fan innan den här kvällen och helt plötsligt kastades jag bara in i allt. Jag har inte sett några videoklipp eller något med dig och John så jag har aldrig riktigt sett vilka ni är. Det har Wilma och dom andra, därför tror jag inte att dom hade samma känsla som jag när dom fick träffa er. Jag kände mer att jag träffade två coola killar medans dom träffade sina största idoler. Jag fick lära känna er lite. Jag känner säkert inte dig så bra men jag vet att.. Jag har känslor för dig. Mer än bara att du är en cool kille.’’
Jag blundade hårt. Det här är som att ta självmord. Inte för att jag vet hur det känns men jag kan ana att det är så här det känns. Varför säger han ingenting? Jag öppnade ögonen och tittade på honom. Han stod och bet sig i läppen. Han håller tillbaka ett leende! Det är en otrolig lättnad. Jag har inte gjort honom upprörd i alla fall. Det är huvudsaken.
- ’’Jag vet inte om jag kan säga att jag är kär i dig.. Men jag blir galen så fort du tittar på mig och när du rör mig så känns det som att jag ska svimma. Jag har aldrig varit kär i någon så jag vet inte hur det känns.’’
Han skrattade till lite. Han tog min hand och drog min intill sig. Jag drog efter andan. Inte beredd på det där! Han log det där leendet som bara han kan göra. Det leendet som får mig att smälta. Jag tror att jag håller på att få en hjärtattack. Mitt hjärta bara skenar.
- ’’Jag känner ditt hjärta.’’ Sa han.
För pinsamt! Åh gud.
- ’’Jag är inte vad vid det här. Förlåt..’’ viskade jag.
Han la en hand om min nacke. Jag vågar inte ens tänka på hur nära varandra vi faktiskt är. Eftersom han kunde känna mina hjärtslag så är vi ju nära varandra. Men jag menar våra ansikten. Jag vågar inte ens titta upp på honom. Jag är en stor fegis! Men.. Det här är helt galet.
- ’’Adele…’’ sa han.
Utan att tänka på hur läskigt det är så tittade jag på honom. Det skulle jag seriöst inte ha gjort! Mina knän vek sig men han höll i mig och skrattade. Hans ansikte är bara fyra centimeter från mitt. Det här är en dröm! Det kan inte vara något annat!
Plötsligt lyfte han min haka och gav mig en snabb liten kyss. Jag skälvde till och tog tag i hans arm för att inte ramla. Det slog blixtrar i hela min kropp. Han log. Det där var helt….! Jag kan inte ens förklara! Det går inte att förklara! Mitt livs första kyss med Edward Grimes! Okej, det finns inte! Hände det där precis eller är det bara min hjärna som spelar mitt ett spratt?
Plötsligt hörde jag en röst bakom oss som tog ner mig på jorden igen.
- ’’Adele, vad gör du här?’’
Det var John som kom ut från hotellet med sin väska. Han såg hur trött ut som helst.
- ’’Jag skulle bara säga hej då igen.’’ Sa jag och tittade på Edward.
John la sin väska i bakluckan. Han kramade mig en lång stund och hoppade sen in i bilen.
Jag kramade Edward. Nu med mer kärlek än förut för nu vet jag att vi kommer träffas igen. Annars skulle han aldrig ha kysst mig. Nu har jag hopp för framtiden igen.
Han log och satte sig i bilen.
- ’’Ses snart.’’ Sa han.
Jag nickade och log svagt.
Taxin startades och så körde dom iväg. Nu är dom borta. Men det gör inget för jag ser dom snart igen. Jag längtar redan efter dom!