Klockan är halv fyra på morgonen och vi går fortfarande omkring på stan. Jag visste inte att klockan var så mycket. Vi ska upp vid åtta eftersom tåget går vid nio. Men man kan ju sova på tåget. John och Edward åker ifrån Stockholm vid halv sju så dom får ännu mindre sömn. Dom ska vara med i någon show på Irland vid tio så dom får verkligen stressa.
- ''Ska vi börja dra hem?'' frågade Wilma mig.
Jag nickade.
- ''Vi är påväg.''
Vi måste ha gått runt stan på något sätt för utan att vi vet om det så har vi kommit in på samma väg som när vi gick ifrån hotellet. Jag har ont i magen. Det är som en stor klump. Jag vill inte ens tänka på hur jag ska kunna säga hej då till dom. Vi har bara några minuter kvar tillsammans nu. Okej, det där lät dramatiskt men det är sant. Jag vet inte om vi någonsin kommer få träffas igen. Det går inte att förklara hur hemskt det är. Jag vill att dom ska minnas oss. Inte bara som fans. Som vänner. Det är så jag kommer minnas dom. Jag kommer inte minnas dom som mina idoler.. Jag kommer minnas Edward som den killen som fick mig att känna vad riktigt kärlek är och John som min första riktiga killkompis. Jag vet att jag kommer behöva dom. Det är en klysha med det är verkligen som att jag har tagit en drog och inte kommer få ta den igen. Jag kommer aldrig få tillbaka den här kvällen. Den är över om några minuter. Jag bet mig i kinderna och svalde hårt för att hindra tårarna från att komma. Jag såg att Wilma också kämpade med att hålla sina känslor i shack. Vi rundade ett hörn och så var vi plötsligt framma. Jag tror inte att någon av oss var beredd på det. Vi alla stannade upp och tittade lite på varandra. Vi gick långsamt till éntredörren. När vi var framma stannade vi. Mina tårar började rinna men jag torkade snabbt bort dom för jag vet att om någon av tjejerna ser mig gråta så kommer dom också börja. Men det gjorde Wilma ändå. Hon kramade John i flera minuter. Det gjorde ont i mig av att se henne så ledsen. Jag snyftade till och la en hand för ögonen. Jag kände Edwards arm om mina axlar och han tröck mig emot sig. Jag kramade honom så hårt jag kunde. Jag fick en känsla av att jag aldrig ska släppa. Aldrig någonsin. Jag tänker växa fast här. Han kramade mig hårt tillbaka. Jag fick nästan svårt att andas men strunt samma. Jag tänker inte släppa honom på grund av det. Jag vet inte vad som händer bakom min rygg. Om dom andra står och stirrar eller om dom är upptagna med att säga hej då till John. Jag bryr mig inte. Det enda jag bryr mig om är att ta vara på stunden jag har med Edward. Det är tur att han har en svart tröja, annars skulle tröjan bli helt geggig av mina tårar.
- ''Adele, kom nu!'' snyftade Wilma och tog i min axel.
Jag ignorerade henne och började gråta mer.
- ''Adele, jag är seriös. Vi måste gå nu.''
Wilma grät nästan mer än mig. Jag kände hur hon skakade. Hon hade sina armar om mig också. Hon försökte få bort mig från Edward. Edward släppte mig och tog mina händer. Han tittade på mig med en bekymrad blick. Jag vill inte att han ska vara ledsen. Han får inte vara det.
Jag tittade på tjejerna. Allas ögon var helt rosa. Jag ser väl säkert likadan ut. Jag gick till John och kramade honom.
- ''Vi ses snart igen.'' sa han mot mitt huvud.
Jag släppte honom och nickade.
Jag tänker inte titta på Edward. Inte se honom i ögonen. Då kommer jag bara hoppa på honom igen och inte släppa. Wilma tog min hand och drog iväg mig. Jag vinkade till dom utan att se på dom. Jag fattar seriöst inte hur mina ben klarar av att bära mig. Jag vet inte hur jag bär mig åt. Det är ett mirakel att jag ens lyfter på fötterna och tar mig frammåt. Jag släppte in Wilmas hand förens vi gick runt hörnet där John och Edward inte kunde se oss längre. Jag ramlade rakt ner på marken. Wilma föll ner på knä bredvid mig.
- ''Adele! Sluta! Upp med dig!'' sa hon med panik i rösten.
Jag kan inte. Knäna bara vek sig och nu kan jag inte ställa mig upp längre. Jag är som förlamad. Jag känner inte mina ben längre.
- ''Ring en taxi.'' sa Wilma.
- ''Ska vi inte ringa en ambulans?'' sa Jenna.
- ''Nej. Ring taxin. Vi måste bara komma bort härifrån.''
Det svartnade nästan för ögonen med jag tvingade mig själv att inte svimma. Wilma klappade mig lugnande på huvudet. Jag lyssnade på hennes andetag för att inte börja andas för fort.
- ''Taxin kommer snart.'' sa Jenna.
Jag visste inte att man kan bli så här påverkad av att lämna två människor. Jag visste att det skulle vara jobbigt men inte så här jobbigt! Det känns som att jag håller på att dö eller något. Jag kan inte ens röra mig. Jag bara skakar.
Jag hörde en bil komma och stannade bredvid oss.
- ''Du måste upp, Adele.'' sa Wilma.
Hon och Jasmine hjälpte mig upp på fötter. Egentligen var det dom som var mina fötter. Om dom skulle släppa mig så skulle jag ramla igen. Dom hjälpte mig in i bilen. Han började köra.
- ''Vad har hänt med henne? Är hon full?'' sa chauffören.
- ''Nej inte alls. Bara lite... ledsen.'' sa Jasmine.
Plötsligt försvann allt omkring mig. Alla röster försvann och allt blev helt grått och luddigt. Sen svart.