Jag vet att i natt kan vara den enda natten jag någonsin kommer få spendera med John och Edward och det gör riktigt ont i hjärtat när jag tänker på det. Dom har gett mig så mycket på den här korta tiden. Dom har fått mig att inse vad äkta kärlek är. För det är precis vad det är, äkta. Allt det här är äkta. I alla fall för mig. Ibland önskar jag att jag kunde läsa tankar. Jag vill veta vad Edward tänker om mig. Det jag tidigare bara trodde var inbillningar, som att han blev blyg framför mig och att han ville vara runt mig är inte inbillningar. Wilma påpekade det bara för några minuter sen. Hon sa att Edward gillar mig väldigt mycket. Det tvivlar jag faktiskt på. Han kanske gillar mig men inte mycket. Han är för mogen för att inte bara bli kär över en kväll, som jag blir. Många kallar det jag känner fjortiskärlek. Att man hittar en kille på några minuter och blir kär och efter några timmar säger man att man älskar honom och aldrig kommer gå ifrån hans sida. Okej, riktigt så är det väl inte. Jag kan inte säga att jag älskar honom på det sättet. Jag älskar honom eftersom jag är ett fan. Det är två olika sätt. Jag vet inte om jag älskar honom på riktigt. Det tror jag inte. Jag kan definitivt inte säga att jag aldrig kommer gå ifrån hans sida. Det tänker jag aldrig säga till någon för man vet inte vad som kan hända helt plötsligt. Allting kan förändras på en sekund och jag vill inte bryta något knäppt löfte som det.
Jag vill inte bygga upp några förhoppningar för jag vet hur sårad jag kommer bli om några timmar när dom åker hem och ingenting har hänt mellan oss. Han är en kompis. Precis som John och tjejerna. En kompis som jag känner lite extra för men det ska ingen annan få veta. Förutom Wilma eftersom hon redan har märkt det. Jag drömmer för mycket, precis som alltid. Jag har sett på för mycket kärleksfilmer. Men livet är inte som på film. Livet är mycket svårare. En film kan man stänga av om allt blir för hemskt och man kan spola tillbaka till dom roliga och fina stunderna men i livet så finns det inget sånt. Inga andra chanser. Allt händer här och nu.
- ’’Seriöst.. Dom där killarna förföljer oss.’’ Mumlade Jenna.
Jag tittade bak. Det är tre killar som är runt tjugo som har gått efter oss ett tag nu. Jag tror att dom har tagit bilder på oss men jag är inte säker. Dom är inte helt nyktra heller. Det luktar alkohol ända till oss.
Jasmine som inte är rädd för att hamna i konflikter och står för allt hon säger vände sig om.
- ’’Vill ni något eller?’’ sa hon till dom.
Killarna stannade och tittade på varandra.
- ’’Vi är bara ute och går.’’ Sa en av dom.
- ’’Mitt i natten? Varför?’’ sa Wilma.
- ’’Ja.. Varför gör ni det?’’
Ingen av oss sa något. Jag hoppades bara på att Jasmine inte skulle börja mucka med dom. Jag tog henne i handen och drog i henne.
- ’’Kom igen, skit i dom. Dom får gå efter oss om dom vill.’’ Sa jag tyst.
Hon tog tillbaka sin hand och tittade på killarna igen.
En av killarna tog en bild på oss och flinade stolt.  Nästan ett hånleende. Wilma gick fram till honom.
- ’’Vad håller du på med?’’
- ’’Jag? Ingenting.’’ Sa killen helt oskyldigt.
Jasmine slöt upp vid Wilmas sida. Jag backade istället. Ställde mig bredvid Edward. Där jag känner mig trygg. Jag hatar när Jasmine och Wilma alltid ska hålla på sådär. Han tog en bild, so what? Det var bara en bild. Det har ingen dött av.
- ’’Du vet att vi kan anmäla dig för att ta kort på personer utan deras tillstånd?’’ sa Jasmine.
Killen log lika hånande och klappade henne på kinden. Hon smällde bort hans hand.
- ’’Ta bort bilden.’’ Sa hon.
- ’’Aldrig! Vi kan få pengar för dom här bilderna!’’
Jag tänkte efter. Pengar? Åh juste… Dom kan sälja bilderna till skvallertidningar. Alla vill säkert se bilder från Jedward fina natt men några lyckliga fans. Jag kan redan se rubrikerna framför mig.
- ’’Och varför ska ni sälja dom?’’ sa Wilma.
- ’’Vi har bilder som visar att någon av er, jag minns inte vem, är mer än bara ett fan till någon av dom.’’ Sluddrade den killen som stått tyst framtill nu.
Hela jag frös till is. Om jag inte misstog mig så gjorde även Edward det.
- ’’Åh vilken idiot du är!’’ morrade Jasmine och drog kameran ur hans händer.
Det där var droppen för mig. Seriöst! Jag vill inte ha något mer med dom att göra och om Jasmine och Wilma spårar ur mer så kommer vi hamna på förstasidan. Jag vände mig och började gå ifrån dom. Jag vet inte vart vi är och jag vet inte hur man tar sig tillbaka till hotellet men jag stöter säkert på någon jag kan fråga.
- ’’Adele! Vänta!’’ ropade Wilma.
Jag ignorerade henne och fortsatte gå. Dom är så dumma. Dom ska alltid tigga om bråk.
Dom var ikapp mig efter några minuter.
- ’’Varför gick du bara?’’ sa Jasmine.
- ’’Vad tror du?’’ fräste jag.
Jasmine stannade upp. Hon var nog inte beredd på att jag skulle ha den tonen.
- ’’Vad är det med dig?’’ sa hon.
- ’’Varför ska du alltid vara så irriterande? Kan du inte bara låta saker vara?’’
- ’’Ursäkta mig men du borde vara glad! Jag fick dom att reda bilderna på dig.’’
Jag sa inget. Visst, jag är glad att bilderna är borta men ändå.. Hon stör mig så himla mycket!
- ’’Seriöst, låt henne vara.’’ Sa Wilma och tog min hand.
Jag ryckte bort den och gav henne en sur blick.
Jag satte mig på en bänk. Jag vill inte vara med dom. Eller jo, jag vill vara med John och Edward mer än något men jag är bara så himla irriterad.
- ’’Gå. Vi kommer ikapp sen.’’ Sa Edward.
Jag blev varm i hela kroppen när han satte sig bredvid mig. Han bryr sig. Även om dom andra gör det också men.. Det betyder mer när han är den som kommer till mig.
Jag sneglade på dom andra. Dom gick långsamt iväg. Jag tycker synd om John. Stackarn.
- ’’Förlåt för att jag är så konstig..’’ mumlade jag.
- ’’Varför är du ledsen?’’
- ’’Jag är inte ledsen. Jag är bara irriterad på att Jasmine och Wilma ska vara så kaxiga hela tiden. Dom har bara förstört för oss nu.’’ Sa jag och tittade på honom.
Han log lite.
- ’’Det är inte förstört.’’
- ’’Dom kommer sälja dom där bilderna. Mina föräldrar kommer se dom, alla i skolan också! Alla kommer snacka så mycket.’’
Dom flesta kanske vill vara i tidningen med Jedward men det är inget jag söker efter. Inte för att jag skäms eller så, inte alls! Jag vet bara hur alla i skolan kommer hålla på. Dom kommer inte vara elaka.. dom kommer bara tjata och hålla på.
- ’’Men du och John är ju vana…’’ sa jag.
Han skrattade till.
- ’’Var inte sur över det där. Det är inget. Försök bara ignorera det. Bilderna kommer kanske inte ens publiceras. Det är igen fara.’’
Jag kunde inte låta bli att le. Det här är andra gången på bara några timmar som han tröstar mig. Det känns lite konstigt. Som att jag är värsta klenisen. Det är jag faktiskt inte. Jag gråter aldrig. Jag klarar av rätt mycket men jag tror att det här med att vi faktiskt är med John och Edward är för mycket. Det blir överväldigande.
Han tog min hand igen.
- ’’Kom. Vi går ifatt dom andra.’’ Sa han.
Vi ställde oss upp och han tittade på mig. Han torkade bort en tår från min kind. Det kändes som att det slog blixtar inne i hela mig.
- ’’Var inte ledsen mer.’’
Jag skakade på huvudet och log svagt.
Han drog i min hand och vi gick. Han släppte den inte. Inte ens när vi kom fram till dom andra så släppte han.
Jag var tvungen att släppa hans hand för att kunna krama Jasmine.
- ’’Förlåt.’’ Viskade jag.
Hon log bara och kramade tillbaka.
Jag kramade Wilma också. Jag hade ju trots allt varit orättvis mot henne med.
När jag hade sagt förlåt så gick jag till Edward igen. Jag tog hans hand och tittade försiktigt på honom. Han bet sig i läppen och log sen. Jag blev lite lättad. Det där med att ta hans hand var inget jag tänkte på. Jag bara gjorde det. Han skulle kunna ha tagit bort den. Men det gjorde han inte och det betyder väldigt mycket för mig.